Högen av kassetter är lika stor som innehållet i separata recensioner skulle bli ointressant. Det finns nog inte många, förutom de närmast sörjande, som orkar läsa en längre text om en kassett de knappt kan få tag i med en grupp de aldrig hört. Därför tar vi bara en kort titt på varje kassett. Intresserade grupper kan skicka sin tape (gärna tillsammans med foto, info och kontaktadress) till: Release, Box 19 007, 400 12 GBG. Vi vill dock påpeka att vi förpassar de värsta, oseriösa bidragen till papperskorgen. Sedan finns det taper vi tycker är så dåliga att de inte är värda att nämnas (nästan alla är jag rädd) och ett fåtal som inte kommer med av olika anledningar, i detta nummer får vi inte plats med alla, så de kommer i nästa nummer istället. Kontaktadresser, även för detta nummers grupper, kommer också då. Betygen inom parentes är som vanligt 1-10. Då kör vi!

Överst placerar vi utan att tveka Violent Gandhi (10) som är ett stort framtidshopp. De gör intelligent, begåvad, vacker och vemodig synth-pop med ekon från den tiden gruppen spelade EBM. Låtarna går rakt in i själen och får hjärtat att bulta hårdare. En egen stil har de också hittat, för jag kommer inte på någon grupp som låter så här. Det märks tydligt att de satsar seriöst på framtiden vilket inte framgår lika tydligt med nästa grupp:

Sleeping Sickness vars nya kassett “World of Different Levels” (4) låter som en blek kopia av föregångaren. Fortfarande handlar det om monoton, drömmande instrumentalmusik. Var är fantasin? Ansträng er mer.

Optocodes “At the Same Time” (6) andas synthhistoria och man minns t ex Twice A Man. Begåvat, men händelsefattigt och minimalt. Med fler idéer och slingor skulle det här kunna bli så mycket mer. Är du trött på dunkande dansrytmer så sätt på det här. Optocode bevisar att det går utmärkt att göra lågmäld och vacker musik.

Bellman’s Brother vill så mycket på “Futurukubism” (4), men det låter ofta så dåligt. Det är med glimten i ögat och med en rejäl drös idéer de kastar sig in bland allehanda billiga instrument, och annat smått och gott som kan tänkas ge ljud ifrån sig. Och visst blir det kul. Fortsätt med fyrfärgsomslag!

Trevlig synthpop av det traditionella slaget ljuder ur stereon när man stoppar i Foundations “Who Are You?” (7). Så mycket bättre än den förra kassetten de gjorde är det dock inte, men det hörs att de varit med ett tag och som lyssnare besparas man från de värsta amatörtilltagen. Problemet med den här sortens grupper är inte att de inte kan göra bra låtar, utan hur de ska kunna ta sig över demostadiet när det kryllar av liknande band. Det verkar finnas hundratals små synthpopgrupper, men hur många stora finns det?

Borley Rectory placerar sig snabbt musikaliskt sett, utan tvekan är Skinny Puppy de stora förebilderna. Det märks (som vanligt) först och främst på sången men också i det samplingsfyllda oljud de presenterar på denna kassett — “Where the dead walk” (5). De försöker skapa samma stämningar, känslor och atmosfärer utan att nå ända fram. Gruppen (som kommer ifrån Gotland för övrigt) tillför med andra ord inte genre något som helst nytt.

Deux Ex Machina med “Slaves To the Machinery” (5) bestyrker min uppfattning om att vissa grupper som har några bra låtar borde vänta ett tag tills de kan fylla en kassett utan att behöva tråka ut lyssnaren. Med en bättre produktion hade låtar som “Infrared Power” och “Radio Love” kunnat bli riktiga pärlor. Den förstnämnda utnämndes till veckans demo i VOX på P3 och spelades därför varje dag en hel vecka. 2XM placerar sig mest i EBM-facket, men här finns också poppigare inslag.

Njuter du av Klinik när de är extrema så kasta dig över Die Chroniks “Sektor” (3), som går mycket bra att hjärntvätta med. Är man på rätt humör kan man till och med tillstå sig att uppskatta en och annan låt. Det finns grupper för allt.

Ytterligare en grupp med Skinny Puppy-komplex, men ändå blir det bra ibland, till och med mycket bra. Dogshit (6) prackar på oss sina senaste alster förpackade i plastpåsar och inte kassettomslag. På fyrfärgsomslaget syns en logotyp som starkt påminner om Skinnys (naturligtvis). Allt som oftast låter det enformigt, långtråkigt och alltför mycket plagiat, men man kan inte sticka under stol med att dessa tre unga män är rätt skickliga och i en och annan låt finns både känsla, egna idéer och ett bra sound.

Tom Mac Nab blev Tom Mac War blev Headcleaner och intresset väcktes när de skulle agera förband till Skinny. Tungt och känsloladdat för en bred publik. Betyg? 6.