I drygt femton år har Christofer Johnsson successivt utforskat de symfoniska och klassiska elementens möjligheter att förena sig med tung rockmusik. Idag är hans skapelse Therion en väletablerad kraft inom de mäktigaste sfärerna av modern metal. Ständig utveckling och kompromisslöst framåtskridande bär undantagslöst bandets signum. Till våren är Therion aktuella med två(!) nya plattor som fortsätter att bära Christofers musikaliska visioner vidare. Men redan nu tar han sig tid att berätta om dessa och mycket annat för Red Hot Rock.
Titlarna på de båda alstren är Sirius B respektive Lemuria. Anledningen till de dubbla utgåvorna är enligt Christofer den stora tillgången på material.
— Vi hade 55 låtar av blandad karaktär att arbeta med, berättar han. Kvalitetsmässigt hade det gott och väl räckt till tre plattor men vi valde att satsa på två. Rent teoretiskt är allt färdigskrivet till nästa release men där kan det naturligtvis dyka upp nyare alster också.
— Sex eller sju låtar låg klara redan innan Secret of the Runes (2001) men fick läggas på hyllan när jag kände att jag absolut ville skapa en skiva baserad på fornnordisk mytologi, förklarar Christofer.
Vad gäller stil och sound var de båda plattorna tämligen separerade från början men har under resans gång kommit att växa samman. Christofer menar att de numera är att betrakta som blodsbröder.
— Sirius B är mer lättillgänglig och motsvarar antagligen föreställningen många har kring en ny Therion-platta idag medan Lemuria inte går att placera i någon kategori. Den innehåller ganska skumma låtar varav flera är något Laibach-influerade. Dessutom har vi exempelvis ett stycke som “The Dreams Of Swedenborg” där Fenderstrata à la Hendrix blandas med någon sorts deppig subpop, ler han.
Bollat idéer
Bröderna Kristian (gitarr) och Johan (bas) Niemann har varit Christofers vapendragare sedan Deggial (2000) och båda dessa börjar alltmer ta för sig vad gäller låtskrivande. Den här gången har Johan bidragit med musiken till “The Klysti Evengelist” medan brorsan haft ett komponerande finger med i spelet lite varstans.
— “Typhon” och “Son Of The Sun” är i huvudsak hans verk musikaliskt, menar Christofer. Jag och Kristian har bollat låtar mycket mellan varandra. I “MelekTaus” har han lagt till en del innan jag orkestrerat det hela på slutet. “Kali Yugo” byggde Kristian vidare på och “The Voyage Of Gurdjieff” bär också hans signum till stora delar. Jag har aldrig haft ett så givande samarbete vad gäller att skriva och utveckla låtar, försäkrar Christofer.
Rickard Evensand som sköter trumstockarna på de aktuella alstren har lämnat bandet. Först bar det av till Soilwork men efter en kort sejour där huserar han numera i ett Amerikanskt dödsband.
— Han presterar många eminenta insatser på de nya plattorna och levererar flera små finesser. Ändå har vi mixat det hela ganska lågt för att det inte ska låta alltför meckigt. Therions musik innehåller så många lager och det är viktigt att inget enskilt instrument får ta för stor plats, anser Christofer.
Själv är han naturligtvis huvudkompositör som vanligt och påstår sig vara en periodare i det sammanhanget.
— Ibland händer ingenting men bitvis skriver jag oerhört mycket. Uppslagen infinner sig spontant. Vanligtvis kommer hela låten samtidigt arrangemangsmässigt och då spelar jag in både gitarr och sampling för att få en modell. Sedan släpper jag låtarna tills en ny skiva är aktuell. De klassiska inslagen måste inflätas varsamt. Det är ett jättejobb. Oboe kan ändras till ett Engelskt horn, violin ersättas av viola och så vidare.
Christofer Johnssons nära vän Thomas Karlsson står i sedvanlig ordning för lyriken. Texterna på både Sirius B och Lemuria behandlar olika teman utifrån mytologier och ockulta ämnen. “3 Ships Of Berik” exempelvis beskriver hur Goterna brände ner Rom.
Jätteinspelning i Prag
Inspelningsarbetet kring en ny Therion-platta tycks för varje tillfälle växa i alla dimensioner. Den här gången begav sig Christofer Johnsson till Prag för att bevaka hur den Tjeckiska huvudstadens världsberömda filharmoniker framförde de orkestrala delarna av hans verk.
— Arbetet tog ungefär en vecka, informerar Christofer. Orkestern spelade Prima Vista och vi mickade upp på avstånd i hallen som mätte sju meter i takhöjd, allt för att få mer ambiens.
Uppsättningen var ordentligt storskalig. Sexton 1:a violiner, lika många 2:a violiner, tolv viola, tio cello, åtta kontrabas och så vidare. Vi använde Alt och Bastrombon à la Wagner. Dessutom flygel, gong gong, full blåssektion och ett specialexemplar av en mellotron som grundaren själv lär ha tillverkat. Utöver det kan jag även nämna bajlalajkas, hammondorgel och mandolin som vi snabbt lärde oss att stämma likt en violin. Detta och mycket, mycket annat kommer förresten att kunna beskådas på en dubbel-DVD så småningom, berättar han. Inspelningen inkluderade även ett besök i Köpenhamns äldsta kyrka där orgeln sattes till inledningen av “The Wonderous World Of Punt”.
— Vi arbetade mitt i natten för att undvika läckande ljud utanför byggnaden. Det är oerhört invecklat att spela på en kyrkorgel så jag fick lektioner av en kantor i tre olika kyrkor innan det var dags och allt var mycket intressant. Vanligtvis är det näst intill omöjligt att få spela in i liknande lokaliteter om man inte är ute i strikt religiösa ärenden, men kantorn som hjälpte oss var öppenhjärtlig. Samtidigt ska man komma ihåg att kyrkan i fråga gränsar till Christiania vilket kan förklara varför han var aningen flummig och stod och pimplade lite rödvin när vi dök upp mitt i natten, skrattar Christofer.
— För mig var det principiellt viktigt att alla instrument skulle vara äkta den här gången. Fanns inte något såg jag till att skaffa det. Likt tidigare sköter klassiskt skolade sångare merparten av den vokala delen. Så här många röster har Therion dock inte nyttjat tidigare.
— Vi har vant oss vid operafolk men den här gången handlar det om en trettiotvå personer stark kör som till vardags arbetar med musikaler, mässor och motsvarande. På Secret Of The Runes satte vi samman körer av operasolister och fick ett extremt kraftfullt uttryck. Den här kören har inte riktigt samma resurser men passar å andra sidan bra till låtmaterialets karaktär, menar Christofer.
Diverse rockvana strupar luftas också på Sirius B och Lemuria. Mats Levén (Abstract Algebra, Krux), Andy Engberg (Lions Share) och Piotr Wawerzeniuk (Serpent, tidigare trummor i Therion) ingår tillsammans med Christofer själv som är framme och grymtar i mikrofonen för första gången på platta sedan Theli (1996). Sammantaget medverkar inte mindre än 171 musiker och sångare på de nya plattorna.
— Jag har räknat ut att om man skulle utgå från åtta timmars arbete om dagen handlar det om nio månaders inspelningsarbete, från pre-production till mix, avslöjar Christofer. Då tillkommer ändå mastring.
Uppväxten
Redan Christofers tidiga barnår under början av sjuttiotalet var fyllda av musik och då företrädelsevis klassisk och symfonisk sådan.
— Som tvååring satt jag och tryckte på stereons knappar hemma och lyssnade på Beethovens femma. Pappa introducerade mig för sextiotalets rock, bland annat Del Shannon som ofta vävde in stråkar. Senare fastnade jag för Cat Stevens som arbetade med full orkester och skapade otroligt bra arrangemang. Abba blev förstås favoriter också med sina neoklassiska inslag i popen. Baccara, Boney M — allt jag växte upp med innehöll egentligen stråkar, minns han.
Vid åttiotalets inträde uppenbarade sig hårdrocken på allvar och likt som hos många andra fjuniga grabbar växte håret på Christofer. Plötsligt stavades favoriterna Iron maiden, Judas Priest, Uriah Heep, Deep Purple och W.A.S.P.
— Även Accept naturligtvis. Flera av deras solon ekar av klassisk musik.
1987 utkom ett album som gav ännu fler musikaliska perspektiv.
— Celtic Frosts Into the Pandemonium innebar en nytändning. Jag insåg att det även går att blanda riktigt tung musik med symfoniska element. De kombinerade sopran med horn och en del annat. Visserligen nosade de bara lite på alla möjligheter men de blev stora favoriter. När jag sedan hörde Uli Jon Roth utveckla det hela ytterligare gav det mig känslan att jag skulle kunna skapa något motsvarande och ta det vidare, menar Christofer.
Före sin tid
1987 bildade Christofer bandet Blitzkrieg, som sedermera blev Therion, och debuterade med mini-LPn Time Shall Tell (1990). De symfoniska influenserna fanns i hans medvetande men samtidigt var naturligtvis brutaliteten central. Under det tidiga nittiotalet låg gruppen ständigt före sin tid när de släppte sina plattor.
— Redan på andra fullängdaren Beyond Sanctorum (1992) uppstod en del rabalder eftersom vi både nyttjade keyboards och kvinnosång. Idag är detta vardagsmat men så var det inte då. Överlag var vi annars mycket influerade av Celtic Frost ända fram till Lepaca Kliffoth (1995), förklarar Christofer Johnsson.
I samband med att Theli släpptes 1996 på Nuclear Blast föll dock det mesta på plats. Plötsligt synliggjordes en påtaglig skillnad från det mesta inom metal. Plattan förgylldes av medlemmar ur norra Tysklands radiokör och gick loss på drygt 200 000 kronor att spela in, vilket var en rejäl summa i jämförelse med tidigare alster. Theli hade kunnat bli Therions sista release men sålde riktigt bra och istället steg förväntningarna ordentligt på bandet.
— Theli ter sig relativt primitiv idag, menar Christofer. Det enda viktiga var att skapa en mäktig känsla i största allmänhet. Jag hade blivit mer och mer 70-tals influerad och lyssnade på Eloy och tidiga Queen. Där fanns humor och teatraliska inslag i dur som lättade upp min musik. Vid den här tidpunkten började de stora klassiska kompositörerna påverka mig ordentligt. Tannhauser av Wagner utgjorde en oerhörd inspiration. Jag hade även en Stravinskij-period i den vevan.
De alltjämt växande klassiska influenserna tog sig märkbara uttryck på Vovin 1998. Där dubbades en stråkkvintett och antalet körsångare ökade också. Kommersiellt blev Vovin en stor framgång och har till dags dato sålt närmare 140 000 exemplar.
För mycket
Trots medvinden började Christofer uppleva sin kreativa situation som aningen pressande.
— Det blev lite jobbigt med förväntningarna, därför såg jag till att i ännu större utsträckning än vanligt skriva materialet till Deggial för mig själv och helt efter egen smak. Sålunda blev den kanske obegriplig för somliga, men eftersom både Theli och Vovin tedde sig så extroverta var detta ett demonstrativt sätt att undvika press från skivbolag kring försäljning och liknande, berättar han.
På Deggial finner man såväl äkta horn som trumpet och stor orkestertrumma. Efterföljaren Secret Of The Runes lutade sig mera mot träblås som Christofer inte inkluderat tidigare. Under åren har han fatt i första hand arrangemangsmässig assistans från Gottfried Koch och Jan Kazda i studio Impuls respektive Woodhouse, båda belägna i Tyskland. Nu på Sirius B och Lemuria handlar det alltså om en rejäl viktökning musikaliskt när Prags symfoniker sätter tänderna i hans verk.
— En sådan här jätteuppsättning hade jag inte klarat av att bemästra tidigare. Det känns bra att allt har mognat fram under åren. Jag sätter upp delmål och det ökande kunnandet ger alltmer storslagna visioner.
En dryg miljon kronor har inspelningen kostat den här gången och jämfört med andra band som väver in symfoniska färger i musiken är de klassiska delarna absolut centrala och nödvändiga i Therions kompositioner.
— De flesta förstår sig inte på det klassiska, hävdar Christofer. De hyr in någon som hjälper dem att försöka få till något vettigt men det blir oftast bara som en macka med pålägg. I dessa fall kan man plocka bort orkestern och ändå finna en hållbar låt men det skulle aldrig fungera med Therion. För oss är det inte bara fråga om en sorts krydda i sammanhanget.
— Man måste inte vara så traditionell i det klassiska. Min strävan är att hålla en lika hög innovativ nivå kring detta som i metal-avsnitten, säger han.
Fansens val
Bland gruppens anhängare råder det av naturliga skäl delade meningar om vilken platta som ska placeras högst på rangskalan. Therion har fans i många läger och appellerar till åtskilliga även utanför de tyngre rock-kretsarna.
— Vi har nog en äldre publik jämfört med exempelvis Dimmu Borgir eller Cradle of Filth, tror Christofer. Vissa av våra inbitna fans prisar Theli av främst nostalgiska skäl eftersom de kanske upptäckte bandet då och fick en annorlunda musikalisk upplevelse. Det albumet kommer därför alltid att kännas speciellt för dem. Andra bland vår metal-publik upplever liknande känslor inför Secret Of The Runes medan flertalet övriga gillar Vovin bäst i kraft av att den är mest lättlyssnad. I stort är det ganska jämnt fördelat. För mig ligger plattorna placerade på en naturlig stege vad gäller utveckling och kvalitet, hävdar han.
På grund av de ansenliga inspelningskostnaderna krävs det att Therion säljer minst 50 000 exemplar av varje ny utgåva för att kunna upprätthålla en försvarbar ekonomisk situation och i förlängningen ha möjlighet att producera ännu en skiva. Bandets relationer till sitt skivbolag Nuclear Blast är alltjämt goda.
— De har lärt sig att jag alltid får sista ordet, flinar Christofer. Numera lägger de sig inte i nämnvärt, utan ger mig fria händer och är dessutom beredda att lyssna till bra argument i de fall där de har andra uppfattningar. Grundaren och ägaren Marcus Steiger signar fortfarande band han själv tycker om vilket är ovanligt idag. Nuclear Blast månar alltid om integriteten hos sina artister. Alla får också en andra chans även om första releasen floppar.
Hur ser då Christofers musikaliska visioner ut bortom Sirius B och Lemuria?
— Plattan som följer lär förmodligen innehålla fler sångsolister igen som får sättas samman till körer. Annars vet jag sällan hur kommande releaser ska te sig. Nästa skiva får mogna i huvudet så får vi se.
Idoldyrkan
Sirius B och Lemuria dimper ner i skivaffärerna den 24:e Maj och därpå följer festivalspelningar innan det bär av till Latinamerika i tre veckor, som i sin tur följs av en USA-turné.
— I Staterna blir det att kånka runt som förband igen, gnisslar Christofer. Samtidigt är det kanske nyttigt att komma ner på jorden igen efter Syd- och Latinamerika. Där är det omöjligt för oss att vandra runt utan livvakter. Folk är helt hysteriska och står ofta och darrar när man skriver autografer till dem. I Bolivia fick jag vid ett tillfälle bokstavligt fly för livet. På grund av diverse strul var jag tvungen att tränga mig igenom en hord av fans för att kunna ta mig in till konsertlokalen. Som blond Svensk lyste man ju som en sol mitt i klungan och det slutade med att jag nödgades springa därifrån med fanatiska fans efter mig, minns han med ett garv.
För ett tag sedan blev Christofer Johnsson stoppad vid passkontrollen i Colombia.
— Klart att man undrade vad det var frågan om, men det visade sig att de bara ville ha autografer. Vi har även fått signeringsförfrågningar från flygvärdinnor (skratt), samt varit med om att fans har tagit sig in på flygplatser i Mexico. Antingen hade de faktiskt betalat biljett bara för att kunna möta upp oss där eller också var det fråga om mutor av vakterna, tror han.
— I Europa är stämningen mer lagom, här förekommer inte samma personkult. Visst är det jätteroligt att musiken uppskattas men vi är nog inga bra rockstjärnor i den bemärkelsen. Jag sitter mest i ett hörn av omklädningsrummet och läser en bok, ler han igen.
Det har även sina sidor att bedriva förortsliv när man är heltidsmusiker.
— Jag har funderat på det ibland. Folk i omgivningen måste nog undra vad man är för en typ. En långhårig figur som spenderar mycket tid hemma utan någon synlig arbetsplats att gå till. Grannarna här tror väl att man är beroende av socialhjälp, skrattar Christofer Johnsson.
Lämna ett svar