Jag kände inför den här beordrade intervjun, att ställa upp frågor för att få svar inte skulle fungera. Tillfredsställelse av nyfikenhet blandat med en journalists kyligt betraktande intresse är en svår roll för mig. Präglad av fördomar kring ett ämne eller en person står man inför det faktum, att jag måste skingra dimmorna och själv skapa mig en bild från de diffusa, oskarpa till de klara, skärpta. Det här blir alltså ingen intervju typ “Martin möter Kinde”. Nej, det blir ett porträtt av Johan Kinde, drivkraft och kompositör/textförfattare i det mångt och mycket hårt ansatta bandet Lustans Lakejer, som ändå har slagit igenom — kanske mest på grund av idé och stil.
Att möta en artist då ens enda relation har varit givare-tagare; ömsesidig respekt för varandra som artister uppblandad med illa dold nyfikenhet skapar spänning. Man har ju hört så mycket om den blott nittonårige eleganten, som skapar musik: nyansrik och dansant.

Glamour

Glamour har för många blivit Lustan Lakejers signum. Musik och texter som skrapar verkligheten på ytan. Arroganta och diviga. Naiva unga män som flirtar med fascism. Påståendena är många och det är sanningen att säga svårt att fjärma sig mot dem och man får sällan höra dess motsats.
Men med en uppriktig ilska och stor besvikelse talar Johan om en spelning i Linköping där den lokale journalisten hade gjort standardintervju och sedan på redaktionen skrivit något helt annat; en bild tagen under konserten där Johan sveper ut med handen i någon sort beskrivande gest har publicerats under rubriken: “En hälsning till publiken — eller till forna tiders ledare”. Ärekränkande och naturligtvis oerhört skändande. Sådana stämplar tvättas inte bort i en handvändning samtidigt som repressalier mot journalisten/rubriksättaren ifråga inte borde stanna vid en besvikelse.

Stil och elegans

Då jag står och väntar vid vår mötesplats och just konstaterat att han är någon minut försent — ingen nitisk anmärkning — ser jag honom lite längre upp på gatan snabbt rätta till sin frisyr och kläderna i ett skyltfönsters reflekterande spegel. Stil och elegans. Så möts vi. Snabba hälsningar. Artigt och korrekt, en aning formellt, med kvicka iakttagelser i blickarna som möts. Första bilden klarnar — det som har förklarats vara arrogans och divalater visar sig snarare vara pur blygsel.
Det morgontrötta ansiktet efter åter en sen kväll, håret välansat och pressat bakåtkammat. Huden är lite blek och en aningens antydan till skäggstubb — kanske det ännu räcker med varannandags rakning? — täcker käkpartiet. Den breda pannan höjer sig ovan de mörka, kraftiga ögonbrynen som kontras av det lätt blekta håret. Överläppen skjuter fram lite grand och ger det karaktäristiska talet och den aningen sluddriga sången, som en del skulle ge epitetet “överklassaccent”; andra “charm”. Osäkerheten finner jag ingen annanstans än i ansiktet: den flackande blicken, som aldrig riktigt vill möta min; huvudet som ofta sänks mot fingrarnas pillande på någon oväsentlig tingest. Just i ansiktet är det påtagligt. Klädseln däremot är oklanderlig — om än smått opersonlig — och bärs väl upp av den medellånga kroppen.

Yrkesglöd

Vi hamnar på varsin sida av ett vitt kontorsbord på skivbolaget Strandeds kontor. Kopplar tama grepp på varandra i sökandet efter en givande konservation. Provpressningen av den svenska utgivningen av den nya LP:n ljuder genom rummet på växelvis stark och svag volym efter Johans ivriga sökande efter fel. Han finner några: ett hack och svaga diskant flimmer. Dålig gravering brukar ge förseningar och eventuell ommixning — som undslapp Johans läppar i besvikelse över dålig studiolyssning — ger ytterligare väntan. Men med det sena releasedatum de har torde de hinna med både ommixning och gravering i tid. Produktionen verkar ha varit problemfylld och en tekniker, som i avsaknad av professionalism och idérikedom, lyckades spoliera mycken tid av sommarens inspelningsarbeten; att radera inspelade kanaler i tron att det inte var något inspelat där är inte en skandal — det är en dödssynd för en tekniker.
Under denna del av samtalet lyser en intensiv yrkesglöd i ögon på Johan. Det är en viktig platta för Lustan Lakejer och samarbetet i gruppen har nog aldrig varit så bra, som det är nu. Johan lägger dock till, med glimten i ögat, att då de har varit i samma situation förut och sagt samma sak har någon kort därefter sparkats.

Odyssé

Trots medlemsbyten har gruppen lyckats driva en rak linje genom åren. Jargongen med Johans släpiga sång i de ordrika texterna, texter som handlar om kärlek, flärd och ett elegant liv. Ingenting av detta är tomma fantasier, fast berättelserna är utsmyckade, nästan filmatiserade.
Det är en märklig odyssé Lustans Lakejer har företagit sig från att ha varit Åkersbergas svarta får mobbade och hånade som punkare (-78). Över till tremannagruppen LL som spelade pop på sin konsert i Lund i Heatworkgruppernas replokal och sedan inkvarterade i Henrik Venants sjabbiga kvart (-80). Det var i samma veva Johan insåg att han inte passade att sjunga pop och den nya given var Frank Sinatra och Magazines två första plattor. Det visade vägen till en ny inriktning. Och nu — in i glamouren och till de världsvana. En enveten självlansering från Johan Kindes sida har fått gruppen dit där de nu står: skivframgångar och producering av favoriterna Japans eminente keyboardist Richard Barbieri. Fortfarande saknas den fullkomliga framgången, nämligen den som livegrupp.

Distans

Unga grabbar för vilka lek snabbt kontras med allvar skapar problem. Det är här gruppen missar. Distansen till sig själva och till det som har blivit deras roll mot de egna tankarna och handlandet. Vi har distans till oss själva och det vi gör, menar Johan. Men det syns inte, påstår jag. Naturligtvis skall man ta Lustans Lakejer och Johan Kinde på allvar, men någonstans måste glimten i ögat gnistra till. De har börjat på scen. Lättillgängligare, gladare utspel skall hjälpa dem på traven. Det är bra och säkerligen en hjälp på vägen. Man kan inte vinna alla själar, men ofta kritiseras gruppen på lösa grunder.

En annan sida

Samtidigt har Johan försiktigt börjat visa en sida, som kanske aldrig har kommit fram. En sida där han kritiserar våld och mänskligt förtryck. Några rader på LP:n belyser speciellt detta: “Berlin, det kunde vara en vacker stad/Berlin — det kunde vara en vacker dag,/men Berlin — din mur har fläckats utav blod,/liksom gatorna där pojkar slogs,/som män innan de dog.” Han tvekade länge inför att använda ordet “Berlin” då det ju ligger så mycket trend i det, men historier som hans tyskfödda mor berättat honom om kriget utspelades i Berlin; en släkting som som femtonåring gömde sig för att slippa bli inkallad och slaktad i krigets slutskede. Den oerhörda masspsykosen nazismen kallade fram. Vanmakten inför regimens järngrepp etc. Johan Kinde är ju en elegant betraktare. Registrerar mycket, handlar sällan — hur många av oss gör det? — och är stor älskare av kärleken. Den vackra, smärtfyllda kärleken. Han förklarar att han inte skäms för det, att orden han skriver är äkta, självupplevda. Samtidigt skulle han vilja dra fram andra saker, som engagerar honom, men finner det svårt inom sina ramar att finna det rätta uttrycket. Det är ju så med hans texter, att han har funnit nyckeln till sitt språk, som han redan som ung hämtat från thrillervärldens livfulla jargong. Ett invant system där en mängd ord återanvänds, men aldrig känns upprepande. Ett språk vi alla känner igen, men som ändå är främmande och specifikt för Johan Kinde. Det är naturligtvis en trygghet att ha en stil att falla tillbaka på, men det kan också vara en fälla.

Auktoritet

Johan Kinde är en ung känslig man, men som ändå utstrålar en sorts auktoritet — detta märkte jag då han talade i telefon i några korta avbrott under vårt samtal. Då var rösten fast, rapp och nästan som ett eko från en pilsnerfilm från 30-talet med sin korthuggna, smålustiga replikföring. Kanske är det bilden som syns mest utåt: en ung man i karriären. Men jag hoppas och tror mig nog veta, att Johan Kinde håller sig för god för att gå över lik. Men balansgången mellan ödmjukhet och karriärism kräver gott balanssinne. Europa ligger ingalunda framför Lustans Lakejers fötter, som Johan mycket riktigt inser och det är ett tufft arbete som väntar dem. Men de har god hjälp av sin producent Richard Barbieri, som pushar dem hos Japans skivbolag Virgin, samtidigt som Stranded å sin sida jobbar på andra bolag.

Top of the Pops

Kanske får vi så småningom se, då Sveriges radio & TV lyckats köpa in programmet efter något halvår, Johan sjunga “Eyes of a stranger” i Top of the Pops på texternas originalspråk; för det är så att texterna först skrevs på engelska och sedan översattes eller omtolkades till svenska. Åter en skärpt bit i lanseringen: det är lättare att skriva på engelska och sedan kunna få en följsam översättning, än att gå andra vägen och kanske riskera en krystad översättning till engelska.

Drömmar

Drömmar är lätta att få, men kanske svårare att bära. För något av en dröm är det ju, med dessa unga män, som med sin brådmogenhet har kommit så långt och lyckats så väl. Och inte kan det ju bara bero på, då Johan förklarade sin brådmognad, att han umgåtts mycket med äldre. En stor bit torde ligga i talang och envishet samt ett skärpt sinne, att omförvandla trettio- och fyrtiotalens schlagers till sin egen musik och sitt eget språk. Stil och elegans — det är Johan Kindes signum.