För några veckor sedan gästades vår stad av 5 långhåriga rocksluskar som kommit för att från Amadeus rock-scen attackera oss med skrammel och skrän. En händelse som säkert passerat mig obemärkt om inte Nypan ringt och väckt mig på jobbet, hojtandes ”Danne! Mina barndomsidoler GLORIOUS BANKROBBERS är i stan under pseudonym! Gör något!”. ”Vad vet jag om dom? Gör nåt själv, för helvete” svarar jag trött. Nypan förklarar att han är ”uppbunden”, en pinsam historia om handklovar, husdjur, och lavemang som inte lämpar sig i tryck. Jag får ett fax med lite bakgrundsinfo och förslag på lämpliga frågor.
Väl uppe på Amadeus övervåning möts jag av en hjärtskärande syn: Öllösa rockers i storknande het barmiljö. När öl-problemet provisoriskt löst sig sätter jag mig ner för lite rock-snack med Micke & Micke (Jansson & Oran)

Hur kommer det sig att GLORIOUS BANKROBBERS somnade av?
J: Tja, vi tröttnade helt enkelt. Vi hade hållt på så länge. Det hände inget mer, liksom. Vi gjorde några plattor, var ute och turnerade och sen så hoppade sångaren, Olle, av ett tag och ville börja med ett annat band i USA och så var han där. Sen hittade vi Micke och sen blev det ett nytt band i och med att Micke kom med och skrev låtar. Hela stilen på musiken ändrades från någon slags Glam-Rock’n’Roll till det vi håller på med i dag. Jag började också skriva låtar, det blev ett helt annat stuk, och då fanns det ingen anledning att fortsätta heta GLORIOUS BANKROBBERS. Det GLORIOUS stod för fanns inte kvar, så det blev som ett nytt band. Idag är det bara jag och Lake som är kvar från GLORIOUS.

MENTAL HIPPIE BLOOD är ett ganska mysko namn. Har det någon djupare innebörd?
J: Ja, det kanske det har. Det var faktiskt Oran som kom på det.
O: Varje ord betyder någonting, men för oss betyder det hur vi vill leva och hur vi är. Att man har frihetskänslan kvar fast det är 90-tal och mycket system och grejer. Vi försöker göra vår grej och leva ut den.
J: Man är ju någon slag 90-tals hippie, liksom. ”Hippie” är ju ett gammalt 60- och 70-tals uttryck för en våg som fanns då, men som vi lever nu så känner vi oss som några slags 90-talshippies.
O: Plus att Rock för mig är mycket frihet. När man lyssnar på Rock ’n Roll så väcker man dom här frihetskänslorna, ”Fuck everything!”, liksom… Man måste vara lite galen också.

Lägger ni stor vikt vid texterna?
O: Ja och nej, men…

Vad inspirerar er textmässigt?
O: Känslor. Både musik och sång. Allting bygger på känslor. Allting är självupplevt. Vi skulle aldrig skriva en text och göra riff om vi inte kände oss på det humöret och inte hade någonting att säga.

Men allt är självupplevt?
J: Eller reaktioner på saker som har hänt och sker. Det kan vara allt från grejer som händer utomlands, grejer som händer i Sverige eller saker som vi har varit med om. Det kan vara allt från förhållanden och relationer till svält och krig. Prylar man reagerar på, som föder en åsikt. Det kan vara en ilska också.

Ni har blivit ganska rosade i press och TV. Känner ni att det stora genombrottet är på väg?
O: Tja, om man tittar i plånboken så har vi inte slagit igenom.
J: Näe, vi har väl inte sålt några guldplattor heller, men visst har vi fått bra uppvaktning i tidningar och det hjälper till, men ändå…
O: Vi har inte kunnat rida på någon trend, så vi har hållit oss lite i bakgrunden.
J: Kolla på CLAWFINGER, dom har ju slagit igenom med dunder och brak, men jag tycker inte vi har slagit igenom sådär enormt stort.
O: Men vi har lagt en bra grund.
J: Det tror jag. Vi har en bra grund för nästa platta. Sen är det ju tveksamt om den här typen av musik vi lirar nånsin kommer att bli så stor i Sverige. Ibland får vi för oss att vi kanske skulle lyckas bättre någonstans utanför Sverige. Vi har ju släppt plattan i Tyskland, Holland och Belgien och vi gjorde en Europa-turné i December. Men OK, det händer grejer här också, men det är en liten värld.

Men ert sound ligger ju ändå lite i tiden. Det är lite Seattle, lite PEARL JAM över det.
O: Jo, man tävlar ju lite med dom stora banden.
J: Vi har aktat oss lite för att hoppa på det där som en del andra band gör, ”Jaha, nu är det Grunge som gäller”. Visst, det är många bra band…
O: Man påverkas ju alltid lite, men…
J: …men man måste ju ha någon slags egen stil och substans.

Skivförsäljningen, har den motsvarat förväntningarna?
O: Tja, vad ska man säga…
J: Om man ska vara ärlig så har det väl inte det. Vi har höga förväntningar och höga krav.
O: Samtidigt som vi vet att det är svårt att sälja mycket CDs idag.
J: Det är dåliga tider och folk har ont om pengar, så folk köper mest säkra kort. Dom vågar kanske inte chansa på halvkänt svenskt band… men det rör ju på sig hela tiden. Skivan är som sagt ute i Europa och vi vet inte i dagsläget hur mycket vi sålt där.

Hur anser ni att ni skiljer er från andra hand?
J: Om man jämför med svenska band så är vi kanske rätt annorlunda. Vi har en attityd som många andra svenska band saknar, men som amerikanska band är desto bättre på.
O: Plus att det är mycket livserfarenheter och rutin i det här bandet, om man jämför med många andra band. Vi har bara gjort en platta hittills och det tar tid att mogna och hitta sitt sound.
J: Ja, det här var ju första plattan som vi gjort tillsammans. Nästa platta kommer nog bli ett steg i en mer egen riktning. Kanske tyngre och hårdare.

Så hur låter era närmaste framtidsplaner?
J: Att göra en ny platta. Förhoppningsvis går vi in i studion i april eller maj och sen hoppas vi på att få turnera i Tyskland. Vi har fått det bekräftat att vi ska få spela på en stor festival, ”Rock am Ring”, en jättestor grej med band som AEROSMITH, RAGE AGAINST THE MACHINE, CLAWFINGER, SKINTRADE. En 50-60 000 pers lär visst dyka upp, och det är ju skitkul att vi fick vara med där… så det blir väl att spela in plattan och turnera lite, göra lite småspelningar typ ikväll. Nya plattan släpps förhoppningsvis i september eller oktober, så det är bara att ta nya tag och hoppas att det rullar på, ännu mer än vad det gjort hittills. Vi siktar på att få komma utomlands och turnera. Vi vill ju konkurrera med dom stora, amerikanska banden.
O: …och kunna försörja oss.

Ni försörjer er inte på bandet som det är nu?
J: Jo, det gör vi men det går knackigt.
O: Speciellt om man måste köpa öl av personalen och inte får en back öl.
J: Då är det illa.

Jag lyckades även växla några ord med nya gitarristen Anders Wikström, som tidigare spelat i gamla goa 80-tals Hårdrocksbandet TREAT.

Anders, du har ju haft ett förflutet i TREAT. Hur kändes det att gå från den typen av Hårdrock till MENTAL HIPPIE BLOODs stuk?
A: Det kändes ganska naturligt för min del. Jag var den som försökte driva igenom en hårdare linje i TREAT och det funkade inte så bra, därför splittrades bandet. Innan jag blev medlem i M H B så hade jag planer på att sätta ihop ett eget band, men det behövdes inte, för jag fick en förfrågan om att vara med i MENTAL och det passade perfekt med min inställning till musik.

Hur kom du i kontakt med dom andra i bandet?
A: Vi har väl träffats lite av och till i Stockholm, man brukar gå på samma ställen och så. Jag hade väl snackat med grabbarna lite då och då, så det kändes inte så främmande att börja spela med dom. Jag gillade plattan och så. Nu har jag varit med i bandet i över ett halvår och spelat dom gamla låtarna oftare än dom gamla medlemmarna, så jag känner mig ändå rätt delaktig i plattan.
O: Precis, vi har höjt låtarna en hel del sen Anders kom med till det bättre… i volym, alltså.

Här lämnade jag dom mentala hippisarna åt sitt öde. Jag var tyvärr förhindrad att se spelningen, men bekanta förtäljde om en enastående show. RC Rapport önskar dem stor välgång och lycka i framtiden.