Erik beskriver alla medlemmarna i Pharadox.

Gabriel.
Född 1978.
Bakgrund: Metalhc/SXE.
Tidigare band: Pure to the core + emometallband i oändliga Sala-konstellationer.
Bostad: Moderatlya vid Fridhemsplan, fast inte länge till.
Utseende: Som en fornnordisk krigare med en robust hållning och fast handslag.
Han har en del JC/modstendenser i sin klädsel.
Instrument: Bas.
Frisyr: Hans frisyr går ej att beskriva i ord, den måste ses. En ledtråd är att han slutade klippa sig för ett bra tag sen, schampo tillhör heller inte något som Gabbe har något till övers för.

Fagge.
Född 1980.
Bakgrund: Han är så jävla VEGAN/SXE.
Tidigare band: De flesta band från Gislaved och Trapp the Fuckt Exit (fortfarande existerande).
Bostad: Städat krustkollektiv i Årsta.
Utseende: Snyggast i bandet. Har krulligt hår.
Instrument: Syntar.
Frisyr: Krulligt i olika längder beroende på när han klippte sig senast.

Jon.
Född 1977.
Bakgrund: spexsynt, spexpunk och osmaklig symfonirock.
Bostad: Med bror i Enskede gård.
Utseende: Mode.
Instrument: Syntar.
Frisyr: Syntfrisyr.

Uffe.
Född 1977.
Bakgrund: SXE/emo/modspunk/britpop.
Tidigare band: McMurder och Refused.
Bostad: Illegalt i studentrum.
Arbetslös skådespelare.
Utseende: snygg, britpoplooken.
Instrument: Bas.
Frisyr: Prinsfrisyr.

Erik.
Född 1978.
Bakgrund: När jag gick i nian började mitt sportintresse avta, jag fick upp ögonen för grungen och skatepunken. Sen var det kört.
Jag började spela trummor i ettan på gymnasiet för att vi skulle starta ett skatepunkband och trummorna blev över. Intresset för skatepunk minskade och trumintresset ökade, dock utan tekniska finesser.
I tvåan på gymnasiet började jag lyssna på Fugazi och det var då jag förstod att jag skulle köpa alla skivor jag kunde hitta med Dischord-loggan. Sen blev jag misslyckad akademiker. Där är vi nu. Typ.
Tidigare band: Fudgepie och en massa band som inte blev något som t.ex. Orita.
Bostad: 24 kvadrat i Farsta strand.
Utseende: Mogenindierocklooken.
Instrument: Trummor och buss.
Frisyr: Oklippt, lite Richard Ashcroft.

Erik berättar om det nya tillskottet Andreas Hellman den 11 juli 2001.

”Han är ju rätt freebasande medlem. Han fixar lite datanoise och sånt, är inte med när vi repar eller så. Inte än i alla fall. Han lagade dock mest mat och diskade när vi spelade in. Skriv att han är prospect eller hangaround.”

Hur många av er är från Stockholm från början? Berätta om era ursprungsorter och uppväxtförhållanden.
Fagge: — Jag är uppväxt i Gislaved i Småland som är rakt av en industristad som är helt baserad på gummi. Mina uppväxtförhållanden var bra, jag bodde med mina föräldrar och min syster i ett hus som låg precis vid skogen, det var helt klart en bra uppväxtort.
De bodde i Stockholm men flyttade till Gislaved för att jag och min syster skulle få en trygg uppväxt.
Erik: — Bara jag. Jag bodde mina första 19 år i en villa i stockholmsförorten Norra Ängby. Uppväxten var trygg och ganska tråkig.
Jon: — Gabriel och jag kommer från Sala, en liten ort 12 mil från Stockholm. Medan Gabriel på den gamla goda tiden var straight skatare, och hängde utanför den lokala videobutiken, med skateboard i hand, socialt accepterad och problemfri, låg jag själv, missförstådd och ung, mest hemma och kollade på Teve. Med katten på magen och Devo på stereon försökte jag förtränga skolproblem och sånt…
Men jag är inte bitter. Mitt liv framför teven har gett mig en enorm populär-kulturell koll, som jag i och för sig har svårt att förmedla då min sociala kompetens har blivit lidande.
Uffe: — Uffe born & raised in Malmö.
Skånemor + Stockholmfar = Skåckholmsuffe.
Stabil (gått ur svenska kyrkan) familj och har två storasystrar.
Gabriel: — Jag är från Sala, ett litet ställe i bergslagen där jag spenderade hela min ungdom.
Det var rätt värdelöst, jag satt mest hemma och lyssnade på hårdrock (sedermera metal-hc), spelade monopol och åt pizza med lite andra förlorare från orten.

Vad är den värsta psykiska tortyr som du kan tänka dig? (Du ska inte ta med sådant som orsakar ens den minsta fysiska smärta.)
Fagge: — Gabriel på fyllan.
Erik: — Olycklig kärlek är jobbigt, annars kan jag inte komma på något.
Jon: — Kom inte till mig och prata om psykisk tortyr. Jag har legat hemma och varit deprimerad i tio år.
Det var nog det värsta.
Uffe: — Att ha och göra med folk som är uttryckslösa och känslomässigt döda. Speciellt i skådespelarsituationer.
Gabriel: — Det enda jag kan tänka på just nu är att bli strandsatt på en öde ö med en stereo och en Stefan Sundström-skiva.

Skulle det störa dig mycket om din kropp etter döden bara kastades ut i skogen och lämnades där för att ruttna?
Fagge: — Nej. Faktum är att det vore bara jävligt metal.
Erik: — Nej, jag skulle vara död så hur skulle det störa mig. Däremot skulle det störa de som går på söndagspromenad i skogen.
Jon: — Nej. Jag är, frireligiös familj till trots, inte det minsta mystiskt lagd. Jag har dock en frihetlig övertygelse, som många tycker att jag borde växa ifrån. Men nej.
Uffe: — Definitivt. Min kropp är något som jag byggt upp, som jag har haft ansvar för.
Jag är så pass självisk att jag vill bli kremerad och inte donera organ (kanske endast till närstående familjemedlemmar).
Gabriel: — Jag skulle inte alls gilla det. Jag gillar ceremonier (kristna som hedniska) och vill ha en fin begravning med vacker musik och mycket tårar.

Favoritband?
Fagge: — This Heat
Erik: — Unwound, Fugazi och The Clash.
Jon: — Kraftwerk, Arvo Pärt, Slint, Visage och Bo Hansson är artister som håller…
Uffe: — The Jam
Gabriel: — Slint, Kraftwerk, Seamonster1, Godspeed you black emperor!, Rodan, Dialog CET, Richard Pinhas, Steve Reich, Mum, Burzum, Yes!, Neu!, Shipping News, Papa M. The Fucking Champs, Oldham, Devo, Sigur ros, Magma, Can, The For Carnation, Slowdive, King Crimson, Labradford. Ähh… jag vet inte.
Det finns så mycket.

Fem bästa filmerna?
Fagge: — Magnolia, Blue Velvet, Deadly Boring, Fight Club, Sonic Youth — Screaming fields of sonic love.
Erik: — Thin blue line (Errol Morris), Do the right thing (Spike Lee), Ice Storm (Ang Lee), Instrument (Jem Cohen, Fugazi) och alla Jim Jarmusch’s filmer som jag sett.
Jon: — Jag kollar mest på dokumentärfilm nuförtiden…
Uffe: — Fem bästa regissörerna: Lindsay Anderson, Francious Truffaut, Peter Greenaway, Dario Argento, Ken Loach
Gabriel: — Utan rangordning: Indiana Jones and the Temple of Doom, Indiana Jones and the Last Crusade, Raiders of the Lost Ark.
Sen är jag jättepeppad på The Lord Of the rings som ju kommer nu till Jul också.

Berätta om era live-spelningar.
Fagge: — De brukar vara ganska så tyska. Ingen av oss säger någonting och vi försöker fokusera så mycket på musiken som möjligt.
Jag tror att många ser oss som ett ganska tråkigt band, för det kanske inte är så roligt att titta på, det är mer att lyssna på. Men det har vi ändrat på nu när vi börjat klä upp inför spelningarna.
Erik: — Det är rätt olika men har två återkommande drag,
1: Att vi är bra på att börja spela direkt när vi går upp på scenen, d.v.s. inga jävla amatörmässiga stämningsprocedurer!!!
2: Något går åt helvete. Om inte vi gör fel så är ljudet ett jävla skämt. Jag hatar 71,43% av alla ljudtekniker vi haft för de är inkompetenta idioter. Stampen-killen är, som alla som spelat där vet, en lustig kille helt utan känsla för ljud, i alla fall helt utan respekt för hur bandet vill ha det. Han brukar tejpa cymbalerna och micka upp trumsetet trots att vi inte vill och sedan klaga på att vi spelar för högt.
Första gången på Lava var ljudmannen ett jävla offer som tyckte att allt var konstigt och att Mats noise-grejer var jordfel, han hade dessutom inte någon känsla för nivåer och trumljudet var nog det sämsta som går att prestera ur ett PA med bra mickar m.m.
I Norrköping hördes bara Fagges synt i monitorerna så det är nog vår otightaste spelning hittills, vi fick gissa när vi skulle byta. Dessutom ramlade det ihoplånade jävla skittrumsetet ihop så fort man slog på det.
Andra gången på Lava var ljudteknikern bra men då slog jag sönder virveln så det blev skit i alla fall.
På teaterkafét kunde idioten inte ställa nivåerna och han vägrade låta mig höra basarna, Gabbes bas fick inte nån höra, ”ingen signal” var hans försvarstal när Lektorn skulle berätta att han var en idiot. Dessutom var det glapp i en sladd så att det inte hördes annat än knaster de tre första låtarna.
Spelningen efter var faktiskt en sjukt bra spelning, i Jönköping på Eldslandet. Jag och Uffe var sjuka och det luktade krust, knark och var varmt. Allt gick trots allt bra som fan och det blev en schysst våldspunkspelning med jävligt bra stämning. Till och med Gabriel rörde på sig, vilket till stor del berodde på två saker.
1. Att han hade druckit upp hela bandets spritranson helt själv.
2. Att en lokal galning vid namn Micke Hjelm (se baksidan av nya Dialog Cet-plattan) brottades/kramades med honom större delen av spelningen. Det har nog aldrig spelats bättre fantasysynthpop i Jönköping än den kvällen.
De två senaste spelningarna har varit jävligt tvivelaktiga. På Lava (ja, det är pinsamt att spela där minst varannan spelning) infann sig ingen pepp. Det var inte dåligt, men heller inte bra. Dock var mitt trumspel jävligt illa. Ljudteknikern var dock bra och trevlig. Det var första gången hon skötte ljudet på Lava så hon hade det inte lätt p.g.a. den sjukt konstiga akustiken där inne.
Spelningen i Västerås går till historien som vår lustigaste hittills och jag har svårt att se att det någonsin kommer att toppas. Vi spelade på den irländska puben McEwans där personalen bar skotska kiltar och hade tex-mex-buffé. Snacka om rotlöshet.
Till råga på detta hade vi den konstigaste ljudteknikern någonsin. Tänk er en fet ljudtekniker-snubbe med långt hår och verktygsbälte. Sur och opeppad ska denne man fixa ljudet åt fem och en halv tvivelaktiga stockholmare som inte har gitarr och vägrar ha lineade basar. På soundcheck satt han lutad mot mixerbordet och såg opeppad ut.
När Fagge frågade hur det lät ryckte han på axlarna och sa ”— Jag vet inte, typ ok tror jag.” samtidigt som man såg att han drömde om att sköta ljudet på Eldkvarns nästa spelning. Till råga på allt gaffade han upp min baskagge för att det ”sjöng” för mycket. Jag hatar honom.
Själva spelningen började med att Uffes distpedal sprakade och att jag inte hörde hans bas i medhörningen, vilket skapar en del problem.
Efter skiten var vi rätt säkra på att detta var lågvattenmärket i vår karriär vilket visade sig vara fel eftersom ca 5 av de 9 personerna (det var 50 där men de flesta drog och drack öl när de hört ca en takt av första låten) i publiken var sjukt jävla peppade och ljudet hade tydligen varit grymt.
Jon: — Jag har personligen inte så mycket live-vana. Jag har endast spelat i ett lokalt punkband, annars har jag mest spelat in mig själv på porta. Det som slagit mig är att medhörningen är usel. Endera beror det på hörselskada eller förbannat inkompetenta as till ljudtekniker. Jag håller på det senare. Detta medför otufft viftande, när man försöker hålla en kall attityd.
Uffe: — Perfekt mix av syntig nördighet, drivande punkbas med feta D.C. trummor.
Gabriel: — Alltid dålig medhörning. Jag brukar vara berusad, de andra brukar vara nyktra. Det brukar oftast vara väldigt trevligt. Vi brukar ha masker.

Vill ni förmedla något speciellt med er musik?
Fagge: — Känslor.
Erik: — Jag vill att musiken och ens agerande ska tala för sig självt.
Jon: — Det jag vill förmedla kommer inte fram i Pharadox. Mitt ideal är kristallklar synthmusik.
Uffe: — Pharadox för mig är ett koncept där bakgrundsinstrumenten/personerna flyttas fram till förgrunden.
Dom bortglömda blir de ihågkomna.
Ignorera frontattributen sång och gitarr.
Om sång någon gång skulle förekomma i Pharadox så skulle alla i bandet sjunga för att inte skapa en frontposition för någon enstaka bandmedlem.
Eller gästsångare skulle fungera.
Gabriel: — Jag tror det är väldigt individuellt för alla i bandet vad vi egentligen sysslar med. Lyssnar man så spelar vi alla väldigt olika saker rent musikaliskt, men på nåt sätt så brukar det ändå passa ihop. Vi gillar att spela musik som fan, och resultatet av det är det vi lyckas få ihop.
Det är inte så mycket svårare än så.
Men som sagt, eftersom vi är 5 väldigt olika människor i bandet så har vi ingenting vi vill förmedla kollektivt skulle jag tro.

Om ni fick välja mellan att aldrig mer titta på tv under resten av livet eller bli av med två fingrar på vänstra handen. Vad skulle ni välja då?
Fagge: — Aldrig mera TV.
Erik: — Även om jag gillar tv så blir det nog till att behålla fingrarna. För jag har så snygga naglar.
Jon: — Att bli av med fingrarna. Teven skänker så mycket lycka.
Uffe: — Med tv, menar du även film? För tv och tv-program kan jag utan tvekan leva utan (skulle väl vara Twin Peaks och Simpsons som får mig att tveka). Men utan biofilm vetefan om jag inte skulle ta och kapa tummetott och slickepott.
Gabriel: — Fingrarna. Rakt av. Farmen börjar ju till hösten.

Varför namnet Pharadox?
Erik: — Det rullar bra i munnen. Dessutom har jag ett talfel som omöjliggör att vi ska heta saker som uttalas med kort betoning på ö med ett r bakom så urvalet var rätt begränsat.
Jon: — För att det låter coolt, typ.
Uffe: — Pharadox uttalas med f istället för som många tror p. Korrekt bandnamn ”Far har dox (Doc Martens)”. Hopklämt till Pharadox.
Gabriel: — Namnet Pharadox är helt och hållet Pontus Stalins (Dialog Cet) fel. Vi ville att namnet skulle gå i samma stil som nån gammal Amiga-demo-grupp av någon anledning.
En gång för längesedan var Pharadox egentligen bara jag, och jag är alltid peppad på ett tråkigt spex.
Det är ett overkligt fult namn som man lätt kan spexa vidare på… pHUnk-A-duX! f@ttradoXicONz!
Eller bara PX om man vill slippa skämmas.

Erik, är du aldrig rädd att bli ersatt av en trummaskin?
Erik: — Nej. Människor är på riktigt, maskiner är på låtsas. Att ersätta en människa med en maskin gör kapitalister och andra ointelligenta idioter.
Det är rätt lätt att fatta.
Jon: — Jag ska ersätta honom med trummaskin. Det kan du lita på.

Erik, berätta om Persona Recordings.
Erik: — Glöm inte att Uffe var lika delaktig som mig.
Vi skulle starta en singelklubb men det fanns inget intresse.
Vi släppte två singlar, Bob: ganska dåligt Slint/Red House Painters rip off band som jag och Uffe ångrade djupt typ en sekund efter vi lagt den på lådan och Ted Leo som är jävligt bra.
Mer finns inte att säga.
Jakob har kvar bolaget under namnet Persona Gramofon, han har släppt en 7″ nyligen.
Jag har ett nytt skivbolag, Selim Recordings.
Jag har släppt två kassetter, Monolog Watkins och Kompjtr Eplektrika. De är slutsålda.

Uffe, du har fått berätta det tusen gånger innan men jag ber dig berätta om tumultet de sista veckorna med Refused igen.
Uffe: — Eftersom folk ville åt olika håll är det mer eller mindre omöjligt att hålla fast dom i befintlig situation.
Du var ju en av de fördömda Refused-basisterna. Hur kändes det?
Uffe: — För mig började det som ett jobb. Någon platta med Refused hade jag aldrig haft men jag var peppad att stå på scen med fyra andra lika energiska människor och få betalt för det.
Jag blev ”officiell” medlem i Refused men min position i bandet var suddig ända till slutet.
Var jag med i bandet eller livebasist?
Suddigt än idag.

Uffe, enligt rykten var du på Le Tigre’s första spelning i USA.
Kan du berätta lite om den spelningen?
Uffe: — Har aldrig velat vara en kvinna så mycket som på den spelningen. 9 av 10 i publiken var av kvinnligt kön och stämningen var på topp.
Kändes som en trevlig Umeå-spelning innan allt kollapsade i Norrland. Spelningen ägde rum på ett riot-grrl hak i en lagerlokal i en skum del av Brooklyn.
Jag kände mig som en exklusiv svensk eftersom man hade hört om Le Tigre-hypen i Sverige. Denna spelning var den första spelningen för Kathleen Hanna på 4 år. Det var otajt men charmigt som fan.
Jag spanade även in deras andra NYC spelning, matiné spelning på Brownies. Inte lika bra med ändå djävulskt kul.

Gabriel, du pysslar ju även med webzinet Truckfighter. Kan du berätta lite om det?
Gabriel: — Truckfighter startade jag när jag bodde i Umeå runt ’98 för att jag hade så tråkigt.
Ett tag var jag väldigt dedikerad och gjorde nya nummer varje månad och intervjuade varenda obskyrt postrock-band jag kunde leta rätt på. Nu går det lite segt. För tillfället tror jag att jag glömt betala räkningarna för domän-webadressen och det var säkert ett år sen jag uppdaterade sidan sist. Så jag vet inte vad som händer riktigt.
Kanske gör jag ett sista nummer och hypar alla band som är värda hype en sista gång innan jag lägger ner projektet.

Gabriel, berätta om din frisyr just nu och om dina tidigare skepnader.
Gabriel: — Den frisyr jag har just nu är en progressiv page. Jag sitter och peppar mig själv på att klippa lugg så att jag kommer se ut som Rick Wakeman i Yes gjorde nånstans runt ”Close To The Edge”-turnén.
Men än så länge är pagen av mer sunkig 70-tals-moppe-kille-karaktär. Jag har haft en lång hästsvans när jag var några år yngre, till det hade jag även ett helskägg. Folk tyckte jag såg ut som en Biker då. En del tyckte att jag såg ut som en medlem av den Jugoslaviska maffian.
När jag släppte ut håret och lät det svalla såg jag ut som en jävligt slick fusion-kille. Jag hade en huvudlös bas då.
Men jag är kass på att spela bas med fingrarna så min fusion-cred gick ändå åt helvete.

Pharadox
c/o Erik Lundkvist
Boforsgatan 7
123 46 Farsta
e-mail: px@nachtschwaermer.com