Fredrik Kullman samtalar med Gustaf i Wildcat Strike onsdagen den 11 augusti 1999.

Okej, hur är läget, denna onsdagskväll?
— Jo tack, bara helt ok.
Jag tänkte att du kunde få börja med att beskriva medlemmarna, vad de pysslar med och sånt.
— Jahaja… Kan ju börja med mig själv. Jag heter alltså Gustaf och spelar gitarr och sjunger i Wildcat Strike. Jag hoppas att jag kommer in på en musiktekniker-kurs till hösten, och att jag kan jobba med nåt i den stilen.
— Sen har vi Robin på bas och även lite sång. Han är en intelligent men socialt missanpassad kille som för tillfället jobbar i en videobutik, ett jobb han trivs med.
— Slutligen har vi Linus, som är en jävel på trummor. Han är den yngste av oss och går fortfarande i gymnasiet. På fritiden spelar han rollspel, livear och fjantar runt i kråsskjorta.
Okej, tackar. Förut hade ni ju en tjej med också, Maria. Varför slutade hon egentligen?
— Hon hade inte riktigt samma ambition som vi. Hon kunde inte prioritera bandet och musiken lika mycket som vi, så hon halkade efter i utvecklingen.
— Därför kom vi överens om att det var bäst om hon hoppade av.
Ska ni försöka ta in en ny medlem i hennes ställe och kommer det då att vara en kille eller tjej?
— Vi söker just nu efter en ny sångare/sångerska. Det får gärna vara en tjej, men det är inget krav, huvudsaken är att vederbörande sjunger bra och har samma attityd till saker och ting som vi. Dessutom söker vi en till gitarrist efter. Själv ska jag sluta sjunga och bara spela gitarr. Eventuellt om vi hittar någon annan basist tar Robin över sången, han sjunger bra som fan.
Jag tycker att du sjunger bra som fan, du får inte sluta sjunga!
— Tackar… Det är så svårt bara att lira gitarr och sjunga samtidigt. Speciellt nu, vi har börjat spela mer avancerade grejer.
Skippa gitarren då!
— Nej, den är det roligaste, jag vill absolut spela nåt instrument.
Okej. Varför började ni spela tillsammans överhuvudtaget egentligen?
— Jag lyssnade mycket på gammal engelsk Oi! och streetpunk och var sugen som fan på att spela i nåt sånt band. Jag letade febrilt efter medlemmar i ett antal år innan jag hittade de andra. Robin var en gammal polare till mig, men jag visste inte att han gillade Oi! förrän han berättade att han hade lånat en porta och lirat in ”Violence in our minds” med Last Resort. Jag frågade om han ville vara med, och nu är han nästan bandets största drivkraft. Maria var jag på den tiden ihop med, så hon kom med på det sättet. Linus gick på samma skola som mig då, och jag såg honom på ett uppträdande i aulan när han lirade fyrtakt i vansinnestempo, och efter tillfrågan hängde han på projektet.
Gutt, men hade ni inte en annan trummis först?
— Jo, en snubbe som gick i min klass. Jag gick estetisk musik, och vi lirade tillsammans på ensemblelektioner. Vi lirade punk där nån gång, och jag frågade om han möjligen ville hänga med som trummis. Visst, det ville han. Men inte fan kom han till repningarna, han var så insnöad på braj att han glömde allt annat. När man skulle repa ringde man hem till honom bara för att få reda på att han låg och sov medan vi stod utanför replokalen och väntade i vinterkylan…
Så Linus är tusen gånger bättre?
— Oh ja, i alla fall som punktrummis. Adde lyssnade ju mest på Nirvana och sånt där, så det blev alldeles för tungt trumkomp, mycket crashcymbaler och så där. Dessutom har Linus schysst motivation.
Det sveper ju eller har svept en oi-våg över Sverige den senaste tiden, hur har ni märkt av det? Fått mer spelningar?
— Njaaa… Vet inte om vi fått mer spelningar på grund av det. Kanske, kanske inte. Men den här nya vågen innebär ju helt klart möjligheter till publicitet man inte skulle fått annars. Vi hoppas ju på att kunna få spelningar i till exempel Stockholm.
Aha.
— Ja, de har en oi-klubb där nämligen. Och arrangörerna där har sagt att det är möjligt att vi kan få nån spelning där i framtiden.
Trevligt trevligt.
— Ja, inte sant?
Tror du annars att hela oi- och skinhead rörelsen har fått mer positiv uppmärksamhet nu med tanke på vågen?
— Vet inte… Jo så är det nog, det är många fler som vet vad SHARP är nu än för några år sen. Många verkar ha fattat att skinheads inte är rasister.
Hur länge har du själv varit inne på oi-punk?
— Ja du… det måste vara en sisådär fyra år nu.
— Mer eller mindre.
Kallar du dig själv skinhead?
— Nej, jag väljer att inte kalla mig själv nånting. Jag ligger nog nånstans mellan skin och punkare.
— Och det gäller väl resten av bandet också vad jag vet.
Okej. Spelade ni i Malmö i lördags förresten?
— Ja…
Gick det bra?
— Nej, skulle jag inte vilja påstå… Det hela var i en park, och det var mestadels barnfamiljer och övervintrade 68-hippies där. Vi fick verkligen misärstämning och började dricka öl. Så när vi lirade var vi småfulla och trötta, och inte särskilt tighta. Lyckligtvis kan det inte varit mer än 30 pers i publiken då…
Det var väl någon marsch mot Barsebäck eller nåt va?
— Ja. Vi fattade ju att det skulle kunna vara lite flummigt, men det där…! Folk hade fan pottfrissor och blommiga kläder och var i sextioårsåldern!
Brukar ni spela på många ”stödgalor”?
— Det har väl varit några såna spelningar. Vi vill absolut inte profilera oss som något politiskt band, men vissa grejer ställer man ju upp på. Men Barsebäcksgrejen var nog att hora för mycket.
Varför vill ni inte kalla er politiskt band?
— För vi vill markera en skillnad mellan oss och rent politiska band vars texter är som politiska pamfletter och flygblad. Visst är vi mot det system vi lever i, men politik är ett väldigt missuppfattat ord.
Men ni har ju politiska texter.
— Vissa väljer att kalla såna texter politiska, andra inte. Så vi profilerar oss som ett icke-politiskt band.
Personligen har jag svårt att tänka mig att en rockgrupp skulle vara opolitisk även om bandet inte har någon gemensam utåtriktad ståndpunkt.
— Jag förstår vad du menar, det är egentligen en ren definitionsfråga om vad ordet ”politik” står för.
Politik är ju att förändra, att säga ifrån, att prata, allt är politik.
— Om politik är att säga ifrån är vi väl ett politiskt band antar jag.
— Det är bara det att själva ordet ”politik” är så jävla infekterat.
— ”We want justice, not politics” ungefär.
Jo, många människor ryggar ju tillbaka bara av själva ordet politik, även om de själva är ute och demonstrerar och dylikt. Det är något fult över ordet. Eller var i alla fall. Nu har det ju kommit tillbaka inom punkscenen och folk har börjat bli lite mer medvetna igen, men ett tag var det väldigt mycket kaos och kir.
— Ja… men sen är vi också ganska noga med att inte blanda ihop politik och subkulturer allt för mycket. Punk är ju mera en livsstil än en åsikt, och anarkopunkare har alldeles för mycket hippie-tendenser för vår smak.
— Det är mycket livstilspredikande om att man ska vara nån slags messias-artad figur som inte käkar kött och som bojkottar allt som är ”ont” osv…
— Vi tror inte på det där.
Jo, men det gäller ju att skaffa sig en egen uppfattning utefter den fakta man har. Vad tror ni inte på?
— Ja, det där med att var så extremt ”pk”, att tro att man förändrar världen genom att bojkotta Shell och inte käka kött.
— Det känns som man missat poängen lite då.
Det är ju mycket moraliska grejer, och man måste ju börja nånstans. Vad är poängen enligt dig?
— Enligt mig? Klasskamp, enligt mig.
Men det kan väl aldrig vara fel att värna om miljö och djur samtidigt?
— Nej, inte alls, men man får välja på vilket sätt. De flesta tar bara avstånd från crust-nissarna.
— Och jag hoppas man inte sårar nån nu…
Lite luddigt nu, men skitsamma. Om jag fattat det rätt så är du inte vegan i alla fall?
— Nej…
— Skitsamma, bandets matvanor känns ganska oväsentliga.
Japp, jag tänkte inte ta upp dem heller… Nu kör jag vidare lite… Jag läste på er hemsida i er gästbok att det var nån som tyckte att ni var FÖR politiska. Vet du varifrån den kritiken kommit? Är det från sådana äckel-liberala skins som super med nazis?
— Precis. Såna där som ska vara så jävla ”traditionella” skins som möjligt att man inte får tycka ett skit om nåt utom klädmärken utan att vara ”för politisk”.
— De har ju missat poängen lite också…
Ni säger att ni är stolta över saker som klass och livsstil. Berätta lite mer om ”skinhead-livsstilen”.
— Vad ska man säga… Skinheads är ju inte direkt nån politisk livsstil, men den innebär ju arbetarklass-stolthet.
— Sen är det mycket våld, mycket musik, mycket öl.
— Men som sagt, ingen av oss kallar oss skinheads, så vi uppfyller inte precis alla ”krav” heller.
Slåss ni mycket med nazister?
— Det blir tyvärr mycket sånt i en stad som Linköping, man blir attackerad då och då.
— Vi glorifierar inte våld som många andra Oi!-band, men vi skildrar den verklighet vi lever i.
Händer det att ni blir attackerade från ”bägge” sidor, om du förstår vad jag menar?
— Inte mycket, invandrarna brukar ofta gå att snacka med.
— Så det är nog bara nassarna som vi har problem med.
Låten ”Chickenrace”, är den verklighetsbaserad? Berätta lite om den händelsen i så fall.
— Ja… Det var en demonstration mot rasism och nazism som vi deltog i, och det var väl en sisådär 150 pers i den. Plötsligt när vi står på samlingsplatsen dyker det ur mörkret upp ca. 30-40 nassar med tillhyggen som gör en rusning in i folksamlingen. Ungefär 15 pers från vår sida stannade kvar för att försvara sig själva och sina kamrater, medan resten av demonstrationen sprang iväg som yra höns. Vi blev förbannade som fan när vi märkte att nassarna verkligen kan vara så få och ändå få Linköpings samlade antirasister att bara springa.
Blev det många skadade?
— Några stycken… Vår förra sångerska Maria fick stryk med nåt tillhygge, och några till blev skadade… Jag vet inte riktigt hur många. Själv åkte jag in i poliscell.
Blev du anklagad för något?
— Skadegörelse, men förundersökningen lades ner.
På grund av fighten?
— Mest på grund av en snuthjälm som råkade ligga lite i vägen…
Okej, men nazisterna åkte inte in i finkan eller?
— Nej, vad jag vet blev inte en jävel åtalad för nåt. Några åkte in i cell den kvällen, men som sagt, åtal vetefan om de åkte på.
Skitsystem!
— Jo… snuten såg bara på, för att sedan trakassera antirasister.
— ”You got protection from the police” som vi sjunger…
Helt sjukt. Nu till något trevligare. he he. Er musik placeras ju ibland i det härliga facket ”streetpunk”. Vad är egentligen streetpunk? Kommer inte den mesta punkmusiken från gatan?
— Ja du… egentligen är väl det en term som mest hör hemma i 80-talets England, vi använder den mest för att beskriva vår musikstil, och till viss del vår attityd.
Men varifrån kommer begreppets ursprung? Vet du nåt om det?
— Ja, det var väl den andra vågens punkband i England som tog avstånd från kommersiella band som Sex Pistols och som inte gillade ”the art school punks” som höll på med nån slags avancerad ”new wave”-musik…
— Vet inte om det där egentligen har nån betydelse i dagens Sverige.
Okej, i Sverige beskrivs ju allt från 59 times the Pain till Wildcat Strike som det och jag brukar läsa att även Exploited hamnar i det facket.
— 59 times the pain förresten??? Brukar inte de gå under HC?
Jo, men nya skivan är ganska så ”streetig” (he he)
— Kanske lättast att säga att vi lirar hederlig jävla rock’n’roll-punk…?
Jo, låter bäst. Jag har ju sett er två gånger. En gång i Högsby och en gång i Färjestaden. Har du något att berätta om de två spelningarna?
— Jahaja… Högsby var vår första spelning utan Maria. Förutom att vi var ovana att lira tre pers söp vi oss fulla innan vi gick upp på scen.
— Det hela var kaotiskt, men rätt kul. De få som var där och tittade verkade ju gilla det helt klart.
— Färjestaden var helt ok speltekniskt sett, men tyvärr var hela tillställningen alldeles försenad, så vi fick enbart 20 minuter på oss. Inte särskilt stor publik där heller, men en helt ok spelning. Inte den bästa och inte den sämsta.
Det var synd med stressen. Jag väntade på ”Bonehead” som fan… Men annars då, vad tycker du om den passiva mentaliteten som punkarna som satt utanför i gräset och söp visade där i Färjestaden?
— Skräp!
— Ok att man vill supa, men man kan väl åtminstone titta på NÄT av banden?
Speciellt om man har kluddat dit Blitz med stora bokstäver på sin skinnpaj…
— Men jag tror att det där är typiskt svenska punkare tyvärr.
— Vet inte vem du syftar på med Blitz-pajen, men det var ju dumt, he he!
Syftar inte på nån speciell, men jag brukar se det ganska ofta på jackor tror jag.
— Fan vet… Doom verkar vara obligatoriskt i alla fall…
Ni spelar ju även ”Someone’s gonna die”. Vad tycker du om Blitz?
— Jag gillar Blitz som fan. Anledningen till att vi kör ”Someone’s gonna die” är att de flesta känner igen den, så den får man garanterat igång röj på.
Jo, det är ju en klassiker. Vad lyssnar du annars på för musik hemma i stereon?
— En hel del olika. Jag gillar klassisk musik, Mozart och Beethoven. 60-talsmusik typ Beatles, The Animals, The Kinks och sånt där är skönt som fan. Jazz och blues älskar jag. Gillar egentligen jävligt mycket olika musik.
— Och icke att förglömma, Ska.
Vilka band har influerat er som grupp då?
— Mina influenser har väl varit gamla engelska band som The Business, Cock Sparrer och dylika. När Robin skriver blir det mer influenser av moderna rock’n’roll-band som Electric Frankenstein och Gluecifer.
I april släppte ni ju eran självutgivna cd ”No mercy for you”. Hur har responsen varit på den?
— Ja… bra, mestadels. Kritik vi har fått, som jag själv faktiskt håller med om, år att den är lite ”cleant” producerad. Detta beror väl mest på att de som producerade själva är synthpopare… Hur som helst, låtar som ”Dope” och ”Night Rain” tycker jag vi borde skippat. Men hur som helst, i övrigt har väl responsen varit god. Några skivbolag har varit lite intresserade.
Burning Heart? Sidekicks?
— Nej, tyvärr.
— Lika bra att inte säga nåt här.
Men ni har inga planer på nåt kontrakt?
— Kanske, vi får se. Ett skivbolag verkade lite mer intresserat, de vill höra oss live och så där.
Okej. Tycker ni att det är viktigt med d.i.y. tänkandet?
— Ja, vi skulle ju inte skriva kontrakt för EMI om man säger som så.
Slutligen, varför heter ni Wildcat Strike, och vad betyder det?
— Wildcat Strike betyder ”vild strejk”, dvs den yttersta formen av arbetarklassprotest.
Varför heter ni det?
— För att visa att vi är för arbetarklassen i alla lägen.
Är ni själva arbetarklass?
— Linus och Robin är födda in i det. Själv har jag väl vad man kan kalla medelklassbakgrund, men jag har valt sida.
Okej, då får jag tacka så mycket för din tid, det var skoj, jag måste tyvärr sticka nu, men om jag kommer på några fler frågor eller nåt annat så mailar jag.
— Visst!
— Kul att vara med.
Okej, lycka till med bandet…
— Tackar… Lycka till med zinet!

Nedanstående är saxat ur gästboken på Wildcat Strike’s hemsida på Internet.

Från anonym:
Trodde ni skulle vara ett riktigt oi-band, men efter att ha läst lite här på sidan visade det sig att ni inte är något annat än kommunistfittor!! Vad får er att tro att ni skulle vara mer välkomna i ”skinheadrörelsen” än nazister? Är trött på all jävla vänsterinfiltration i, vad jag trodde, var en allmän återgång till rötterna. Det är fan er vi ska vara vaksamma mot i första hand!

Gustafs svar:
”Kommunistfittor”? Värst vad intelligenta inlägg man får på den här gästboken då… Ingen av oss har uppenbarligen fitta, och vi är som vi redan sagt inte kommunister. Självklart har vi åsikter om saker och ting, och vi sjunger om dem. Så har Oi!- och streetpunkbanden gjort sedan starten, vi kan nämna exempel som The Business, Sham 69, The Oppressed, Red Alert, Last Resort, etc etc. Men de kanske inte heller är ”riktiga oi-band”?
Strävan efter sina rötter är väl bra, men det där med att hålla politiken utanför har ju tagit så överdrivna proportioner att det inte verkar som man överhuvudtaget får tycka nåt om nånting längre om man ska få gilla Oi!. Detta dikteras av ett gäng fårskallar som tror sig ha svaret på allt och tror att det finns exakta regler för ”skinheadrörelsen”.
Därmed inte sagt att skinheads i sig är en politisk livsstil, det är det inte, men nog fan finns det utrymme för att tycka nåt mer än att bara bry sig om klädmärken!
We want justice, not politics!

Wildcat Strike
c/o Linus Andersson
Enbacken 36
590 30 Borensberg

hemsida:
http://listen.to/wildcatstrike
e-mail:
wildcatstrike@hotmail.com