Dick Dale var en ganska genomsnittlig instrumentalgitarrist som spelade på klubbarna runt Newport och Venice Beach i L.A. när han kom på att de flesta i hans publik var surfare. Han utvecklade då ett speciellt sound för att härma känslan av en riktig våg; lite twang, ett halvkort delay, Fender såklart och så basera melodin på de nedersta strängarna för att få ett äkta klimax när man går upp på de högre. Surfpopen var född!
Ända sedan dess skall en surflåt vara instrumental och naturligtvis spelas med ”staccato” på så många toner som vanligt. Lär-dig-engelska-serien på sjuttiotalet ”Switch on” hade ”Pipeline” som signatur, början på den är ett ljuvligt exempel.
Och alla ni hippos som tvekar läsa vidare: om ni har sett Pulp Fiction och inte bara snackar om den så är faktiskt introt till hela filmen just Dick Dale med ”Miserlou”. Bara så att ni fattar att vi snackar megacool här!
Idag associerar dock de flesta ett surfband med en massa ba-ba-ba-körer och kanske framförallt med den ljusa falsetten som skall ligga som ett moln av grädde över refrängen. Textena skall naturligtvis handla om strand, sommar, flickor, teen, sol, surf, glass, bio, läsk, lördagskvällar och annat livsnödvändigt.
En annan modern ihopblandning är att tema bilar, speciellt öppna sådana är surf. Det är inte heller riktigt sant. Det är en utveckling av surfpopen. Denna stil, oftast kallad Hot Rod hade dock bara en skillnad gentemot surfpopen. Man sjöng om bilar istället för strandliv… Största influensen var supermega-legenden Gary Usher, han producerade ALLT men var mycket större fan av bilar än av brädor.
Här är det kanske också på plats att påpeka att svarta Levis inte direkt kom från England, Keith Richards eller något annat som superjournalister försöker slå i er. Redan 62-64 fanns surflåtar som bl.a. hette just ”Black denim” (the Surfaris) och som påpekade att Levi’s, Ray-ban m.m var det enda rätta. Ännu en illusion spräckt!? Det blir fler.
Anledningen till att alla hädiska ihopblandningar ryms under ett epitet är naturligtvis Beach Boys. Deras betydelse är svår att förstå. Jag har haft nöjet att besöka USA tre gånger (ska till San Diego i höst; dregla), och det är väl bara att inse att såväl Beatles som Stones är generationskopplade skuggor gentemot den respekt som bröderna Wilsons grupp åtnjuter (det är möjligt att Elvis och Led Zeppelin kan konkurrera i legendstatus; det är dock en mycket längre och tråkigare historia).
För att överhuvudtaget få en glimt om hur stora Beach Boys egentligen var/är måste historien rekapituleras. Till exempel när Paul McCartney och John Lennon (Beatles alltså) var på partaj och fick höra ett outtake av God Only Knows (världens bästa låt) för första gången. De blev så förkrossade att de bröt upp på stört, åkte hem och skrev ”Here, There and Everywhere” (Nej, Beatles hade faktiskt inte kommit längre). Det dräller av historier och anekdoter av liknande typ.
För den som törstar rekommenderas Brian Wilson biografier och kanske helst av allt den legendariske journalisten Nick Kent’s böcker. Tyvärr berättas då också om den tragedi som heter Brian Wilson, om svindel, bedrägeri, förnedring, knarkmissbruk och annat trist, men också om saker som ger glamour en helt ny betydelse. Läs och bli en trist typ på nästa party.
När vi började med Sonic Surf City som ett partyband under åttiotalets andra hälft blev vi omnämnda för två saker, att vi alltid var packade och att vi hyllade USA blint. Det här kids var en tid då Berlinmuren ännu ej helt rasat, och rödvinet, vita skjortor/svarta kavajer, cajal, Europe, creppat hår, hasch, the Misson och annat smaskens hade ett stort inflytande på idealistiska unga människors medvetande. Naturligtvis var inga av de beskyllningar vi fick utstå sanna. Åtminstone inte det här med USA… Men det fanns en skräck för att spela sommar-jordgubbssaft-solglasögon-pop som fortfarande ekar, och som jag fortfarande tycker är helt obegriplig. Let’s go to the point. Att spela SURF handlar om den där sommardagen som aldrig inträffar, du har femtonhundra spänn på fickan, en öppen SAAB-95, världens superbästa pop ringer i luften hela tiden, alla dricker utan att bli odrägliga, och brudarna som älskar dig ser ut som om de skulle få flickorna i David Lee Roth’s att snabbt bylsa på sig en massa paltor och pallra sig hem till sina löshårsmagar.
Att spela SURF handlar om att vara ”rå” nörd, att vara megagodhjärtad men ända nätt och jämt gå att ha i möblerade rum, att tycka Fantastic Baggies, Jan & Dean, Dick Dale, The Surfaris, the Chantays & Four Speeds är fränare och råare än Ministry, Motörhead och Type O Negative tillsammans och diskutera en Ramonessingel-baksida med samma frenesi som om det gällde världsfreden och tycka att hockeyspel är viktigare än landstinget, typ.
Hoppsan jag måste nog lägga band på mig där, inga moralkakor eller annan skit från undertecknad, sorrv!
Vad som är roligt är den strålande återväxt som surf har börjat få. Och det i Sverige!!! Jag vill inte skryta va… …så det struntar vi i. Sator, Nomads och Psycotic Youth och de andra åttiotalarna, visst hade de alla surfinfluenser och själar redan tidigt, men det som dyker upp nu är ännu fler dedicerade skräpkultursdyrkare med blöta, förälskade ögonkast mot vågor, hamburgare, tuggummin, kioskdeckare, miss Hulk och allt annat ballt.
Daytonas är kanske de mest kända so far: de är dock rätt puritanskt rockande och jag tycker personligen att de ligger lite för nära de amerikanska revivalbanden (som funnits hela tiden föresten).
Men det finns också 7th Wave, ett fullkomligt strålande litet popband från west bay med oslagbara influenser. Slumberjacks, personliga favoriter, som också flirtar hälsosamt mycket med sjuttiotalets amerikanska pop & rockband. Surfcaster Beach, lysande band som dock blivit hårdare. Lite synd, tycker jag. Det är fortfarande deras poplåtar som är bäst. Slumberparty, får inte missas, blir dunder när de går in i en riktig studio. Fudge Wax, Beach Boys möter Millencolin fast mycket roligare. Förutom dessa en massa underbara orkestrar som blandar in surf i sin pop. Stevepops, Fancene, Stukas (snälla säg inte Brainpool bara). Och ni som fortfarande tycker Broder Daniel är hippa: Jan & Dean gjorde plattan popsicle. dessutom introducerade duon skateboard i USA (Sidewalk surfin: text av Brian Wilson).
Såväl Lee Hazlewood, Harry Nilsson, Ramones, Soup Dragons, Bobby Gillespie + Jesus & Mary Chain, the Who, the Turtles, ja, t.o.m. Zeppelin, Bad Religion, MC 5, Weezer, you name it, alla har de varit surfpopare! När jag träffade Frank Black på en toalett i Roskilde sa han att han lyssnade på två saker, surf och Link Wray (uppfann det distade gitarr ljudet).
Vanan trogen har jag inte fått något sagt på enorm plats, rekommenderar ändå helhjärtat att ni i försöker se ett bra surfband så fort ni kan. Förslagsvis då något av de svenska ovan. May the waves be with you and remember. It’s not the size of the curl. It’s the motion of the ocean!!!

Artikeln är skriven av Ola Hermansson, sångaren i Sonic Surf City.