När jag tog kontakt med Janne som sjunger och spelar gitarr i det berömda popbandet Hardy Nilsson verkade han försiktig, ja nästan lite rädd.
— Ja, det går väl bra men vad ska du fråga om, undrar han.
— Jaa om poplivet och om era Sonic Youth-solon.
Han gör så. Janne vill inte bli intervjuad utan att veta vad jag pysslar med på andra sidan tråden. Han lägger ofta in ett ”gillar du det?” eller något annat som tvingar mej att ta en ståndpunkt. Janne är annorlunda. Den passion för popmusik han hyser har saknar motstycke.
— Hur kom Hardy Nilsson till?
— Ja alla medlemmar av vårt band har väl hållit på och skrivit låtar var för sig sådär och så kom det fram gitarrer på fester och sådär och så tyckte vi om vad vi gjorde, säger Janne varpå han fnissar till lite och fortsätter:
— Sen tyckte vi att låtarna var så bra så att flera skulle få höra dom.
Janne skriver de flesta texterna och säger att han får inspirationen från tidlös musik. När han lyssnar på musik som är riktigt bra kommer en känsla krypande och inspirerar Janne till pop-stordåd. En utlösande faktor till bra låtar är också att han har tråkigt ibland.
— Vi är lite sådär att har man tråkigt så gör man låtar hellre.
— Vad tycker du om de nya popbanden som blomstrat upp i vårt avlånga land?
— Det berör sällan mig de har ju det yttre attributen men det är mest yta, inget djup. Men visst tycker jag att det finns bra popband också t.ex. Popsicle, Nicklas Frisk, Wannadies, Brainpool.
Han är försiktig med att döma sådant han inte har hört och kommer hela tiden med motivationer varför han håller de olika banden högt.
— Jag är lite konservativ av mig så jag lyssnar helst på band där typ sångaren gör låtarna och sådär eller… ja mer sådär personer som skriver från hjärtat än personer som vill finnas i branschen.
I just den stunden kände jag att samtalet inte kunde vänta längre på en bedömning av Englands arroganta storheter: Oasis!
Janne tycker ändå att Oasis är ”lite coola” eftersom dom är så ”djävla arroganta” som han uttryckte det. Det är den enda gången han svär i intervjun. Han är mycket försiktig med vad han säger. Men då känns också svordomen ifråga befogad.
— Fast jag tycker inte att de gör så bra låtar, lägger han till.
Jag tror honom. Janne håller med om att popscenen kan vara en mycket förvriden plats där huvudtankarna med musik sätts åt sidan. En av de huvudtankarna är att sjunga sina sånger från hjärtat så folk hör dem.
— Folk som köper koncept rakt av, dom har ofta inget att säga, intresserar inte mej. Jag gör bara låtar för att det är skoj.
— Du verkar ha en väldigt ”ner på jorden” attityd.
— Ja, mera Lundell (skratt).
— Vad gillar ni ert skivbolag Westside?
— Sveriges coolaste skivbolag. Det kanske inte är det bästa om man vill sälja femhundratusen skivor, vilket man kanske vill.
— Vill man det?
— Ja det vill man nog, nej jag vet inte.
— Vad har du för liv?
— Vad jag har för liv. Jag vet inte riktigt.
— Du har inte betalat din telefonräkning i Stockholm.
— Det har jag gjort nu. Jobba ibland, spela ibland, titta på tv ibland, duschar ibland, käkar ibland, är ledsen ibland, glad ibland.
Samtalet går in på skivan ”att ha och inte ha”. Och på singlarna som släppts efteråt och spelats flitigt av vissa radiostationer runt om i Sverige.
— Singlar är ju inte riktigt samma sak nu som när jag började köpa skivor.
— Nej nu är en singel en grej som kostar 69:-.
— Ja dels det och förut när jag köpte Tant Strul-singlar och Gyllene Tider-singlar när jag var liten då var det ju låtar som inte var med någon annanstans. Det kan jag sakna lite grann, att ha en b-sides singel och spela in på ett bland-band, det är romantik, säger Janne och det blir tyst en liten stund.
Vi för samtalet vidare tills Janne prioriterar flickvän och alfapet istället för musikpressen. Vi säger hej då och vi lägger på luren…