Tror nån på ett liv efter jul? Det gör nog i alla fall det före detta tjejbandet Tugga Terrier. Då släpps nämligen deras första LP. Popöga träffade de fem i bandets nya uppställning.

Nuvarande sättning:
Ulla – sång och gitarr
Rikard – gitarr
Lena – bas
Lasse – synt
Fia – trummor

Popöga börjar med att be Tugga terrier berätta lite mer om den nya sättningen.
Den har funnits bara sen nån månad tillbaka. Rikard kom med i slutet på september. Lasse kom med i januari så den skivan som kommer består av oss fyra. Rikard kom med efteråt.
Lasse hoppade in som producent med kort varsel på den förr singeln, det var så vi lärde känna varann och det fungerade så bra att när Anna slutade och Lasse samtidigt kom hem från en lång resa passade det att han kom med eftersom vi just började jobba med LPn då också.

Lite mer om den skivan.
Den kommer ju ut på Massproduktion. Vi började jobba med den i januari-februari spelade in lite demos och gick igenom alla våra gamla låtar. För Tugga Terrier har funnits ganska länge, i fem-sex år med olika sättningar.
Så det fanns ganska mycket material vi tyckte hade bra texter så vi gjorde om mycket gammalt.
Sen gjorde vi då en förinspelning i replokalen på en åttakanalare som Lasse har och arrade om allting. Den inspelningen var ganska seriös med pålägg och så.
Sen gjorde vi ytterligare lite ändringar innan vi in på riktigt i juni. Lite synd på ett sätt tycker jag, (Lasse) man har manglat igenom alltså fullständigt.
Vi har ändå inte jobbat så länge i studio. Där satte vi grunderna direkt och det är väl det som är bra med att förproducera något lite grann.
Det är väl lite så att man råkat göra lite småfel här och där. Men det är sånt man får köpa.
Det är inte petnoga och så måste musik vara. Man kan inte hålla på att vrida och vända på den för mycket. Visst vore det bra om allt var perfekt men kan inte driva det in absurdum.
Musik måste leva. Det är svårt ändå att få det låta levande i dagens studior. Om man sen filar på smådetaljer förlorar man allt.
Till nästa LP borde man dock spela in lite mer kontinuerligt istället för att ta det klumpvis. Vi borde egentligen börja spela in redan nu.
Då kan man pröva olika studios också. Det är mycket det också, man kan inte bara ta en studio och tro att det ska låta bra. Att lita på en massa effektburkar. Den måste på nåt sätt vara ändamålsenlig. Rätt tekniker är också viktigt.
Den här LPn mixades i alla fall sen i september-oktober. Det blir nio eller tio låtar som kommer ut. Det kommer en singel, Flygdansa, nu i december och så släpps LPn efter 20 januari.
Vi tycker väl själva att det låter annorlunda mot senaste singeln. Ingen avgörande skillnad men ändå lite.

Och Rikard kom med för att…?
Rikard ville vi ha då vi ville ha en gitarrist till. Nej, det var för att han är så snygg. Det också, fast vi tycker att det är pinsamt att säja sånt i en intervju.
Jo, jag (Ulla) ville ha nån som kunde spela solo som jag tycker att jag inte har speciellt lätt för själv. Nu kan göra snitsiga kompgrejor istället.
Framförallt kan du ju koncentrera dig på att sjunga på ett annat sätt. Det var lite svårt att sjunga och spela sologitarr och spela komp-gitarr.
Man utvecklas ju hela tiden, förr har det funkat men jag börjar känna att det är svårt att få allt att hålla samma standard.
Men nu är vi ett mixat band, istället för att vara ett tjejband eller nästan ett tjejband som vi har varit ett tag. Det är bättre att inte vara det alls tycker vi.

Är det en beteckning ni ogillat?
Det är både och, fördelar och nackdelar. Fördelen är att man blir mer uppmärksammad. Det kan man inte komma ifrån. Det är ju mer ovanligt med tjejband. Det är på både gott och ont.
Det har också blivit att folk säjer: ”Tjejer kan ju ändå inte spela lika bra som killar.” Så det är många som inte hört oss som utgår från att vi är sämre än vad vi egentligen är.
Det är det att det klingar lite fel när man säjer tjejband. Det blir en nedlåtande stämpel. Lite ursäktande. Men vadå, tjejer har ju samma förutsättningar.
Jag (Rikard) vet att jag kommit på mig själv med att säja sådär också. Och om folk undrar när man säjer att man spelar med Tugga Terrier om inte det är ett tjejband. Då svarar man: ”Jo, eh… det har varit men är inte det nu längre.”
Det är många som blir förvånade att det är killar efter att det i många år varit bara tjejer in Tugga Terrier. Som om det skulle vara nån slags princip.
Många frågar ”Jaha, har ni gett upp det där med att vara tjejband nu?” Som att det skulle var nåra svikna ideal. Men det är ju fel. Det var faktiskt ett blandband från början. Innan Fia kom med hade vi tre olika killar som trummisar.
Fast det är ju lättare att förpackas som ett tjejband istället för att förklara vad musiken går ut på.
Jag (Rikard igen) måste säja att det är roligare… jag spelade ju med Fem Snabba förut och där var det två tjejer med. Det är skönare på nåt sätt att det är blandat, för tjejer har ett helt annorlunda sätt att prata om, spela och ta till sig musik, tycker jag.
Det är många gånger mer positivt än att bara spela med snubbar. Då blir det ett speciellt språk, det finns liksom ingen distans, inget annat existerar, det är bara musik. Det här prylsnacket tror jag inte tjejer har lika mycket som killar.
Rent socialt är det stor skillnad. Killar har mer komplex också, ska alltid vara bäst, kan inte acceptera vad man är och inte är.
Fast för oss tjejer har ju inte heller så många gått före och visat hur det ”ska” vara. Det känns fortfarande som man är lite pionjär.
Det där kan ju också bli så att man resonerar att man inte behöver öva. Det finns ju fördelar med konkurrensgrejen.
Konkurrens mellan tjejer finns väl också fast den framhävs inte så mycket då det fortfarande är väldigt få som håller på. Vi har ju själva snackat lite så, inför den kvinnofestival i Strängnäs vi ska uppträda på, att nu ska vi åka och visa vem som är bäst.
I de bästa grupperna märks ju att alla har en speciell roll. Där är gruppen verkligen beroende av alla och består inte bara av fem olika virtuoser som kämpar om ledarrollen.
Det där upptäckte jag (Rikard) ganska sent då jag höll på ganska mycket med instrumental- och improvisationsmusik. Killar är mer individuella. Tjejer tycks känna vikten av att hitta sin plats inom sig på nåt sätt.
Det blir ju en speciell spänning i att vara ett blandat band mer än om man bara är killar eller bara tjejer.

Finns det några turnéplaner framåt året då?
Det går tyvärr inte, jag (Ulla) är helt låst, jag spelar teater så det går inte att göra några längre utflykter än tre dar.
Det är synd, jag känner mig lite frustrerad men nu har jag tackat ja till det här. Det blir väl lite helgspelningar som vi satsar på.
Att spela ger ju en speciell kick, men man längtar inte bara ut enbart för att spela. Det finns så mycket att se ute i landet. Det är oftast trevliga människor man träffar. Entusiaster. Även om det ofta är struligt med dom i Kontaktnätet.
Musikföreningar är ju ofta sådär väldigt kommunala. Med tjänstemän som följer med bandet på pizzerian för att se till så de inte tar en öl innan spelningen.
Såna där historier går det över hela landet. Till exempel om en kvinna som stoppade föräldrarna till nån i bandet som hade delat på en flaska vin med ett ”Nänä, här kommer ni inte in, det är drogfritt.” Sen var hon jättestolt över det. Jag menar, föräldrarna…
Men det är svårt med spelställen här i landet. Även i Stockholm börjar det bli det. Nu ryktas det att Cityhallen visst ska lägga ner i januari också.
Det är särskilt dåligt med ställen där folk kan ta en öl till, folk går inte ut för bara musiken längre. Men det är klart, börjar vi spela lite mer blues eller lite mer covers så…
Dom lokala musikföreningarna sitter ju ofta i en rävsax i och med att kommunen äger lokalerna och utrustningen. Då blir det ett krav att det ska vara drogfritt, annars får dom heller inga bidrag. Och är det drogfritt så kommer det inte heller folk så att det går runt.
Och Kontaktnätet verkar falla sönder helt och hållet.
Dessutom, om man tar Sundsvall som exempel. Där är det ju ovanligt bra. Det har att göra med att där finns det några äldre som bor kvar och jobbar vidare.
På andra ställen är det ofta så att det kanske kommer fram en bra musikförening men så flyttar drivkrafterna till Stockholm och då dör det ut.
Då ska en ny generation femtonåringar, som just börjat gymnasiet ta över. Det tar lite tid för dom att komma in i det hela, ofta går ekonomin i botten.
Gagerna ligger kvar på samma nivå som för tio år sen så ska man ut måste man planera noga för att det ska gå ihop sig.
Och även om dom på nåt ställe tycker att det var jättebra och vill att man ska komma tillbaks så måste man ändå pusha dom lite för att det ska bli så.
Det gäller allt, det går inte bara att sitta hemma och vänta på att bli upptäckt. Hos många band finns det väl ett ganska stort glapp mellan förväntningar och vad som verkligen händer.
För att det ska hända nåt måste man hela tiden vara drivkraften själv. Om man inte ställer upp på att låta en producent göra om allt helt.
Men på vår nivå sköter inget sig självt. Vår första singel kom ju ut på MNW, men sen ville inte dom ge ut nåt mer och det var lite deppigt. Men istället för att deppa ihop gav vi ut nästa själva.
Att ha den inställningen är viktigt. Det kommer man jävligt långt med och det blir mycket roligare. Den här nya skivan har ju bara vi själva värderat och det är skönt. Hellre det än att bli en nickedocka.
Fast visst vore det skönt att ha hjälp med allt runtomkring, ibland känns det som vi sitter på kontor med alla telefonsamtal vid spelningar och med allt annat som ska ordnas.
Och så vore det skönt att slippa låna 40.000 kronor för att kunna spela in skivan.
Men hursomhelst har Tugga Terrier alltid varit så att det ska bara ut liksom. Det kanske låter oseriöst men det är inte riktigt så det är. Det är som med skivan nu, man tänker ju att vore Rikard med så skulle det bli mycket bättre. Ett annat band kanske skulle spela om allting men vi har tänkt att vi ger ut den och så går vi vidare.
Så har det väl alltid i vårat band. På det sättet går det också rätt fort att bli bättre. Det är roligare också. Vi har ju faktiskt lärt oss att spela från grunden tillsammans. Därför har det varit ganska stor skillnad från år till år. Vi har blivit väldigt mycket bättre på dom här åren.
Men som sagt det runtomkring, marknadsföring och sånt har ju inte vi råd med heller och för att skivan ska sälja krävs det ju att folk känner till den.
Bäst vore ju naturligtvis att komma ut via radio eller ännu hellre TV. Vi hade faktiskt en förfrågan från nåt program på Nordic Channel men det vi inte hur det blir. Programmet ska visst läggas ner så vi kanske inte hinner vara med.
Vår chans. Ja, där gick Tugga Terriers stora chans. (Skratt)

Nej, så illa är det nog inte. Jag fick låna hem en kassett med lite material från nya skivan. Första intrycken är väl att man dels utvecklat sina funkinfluenser, vilket är mycket roligt och dels, ja helt enkelt utvecklats.
Flygdansa betyder ett klart steg framåt från de två tidigare singlarna som jag ändå gillar väldigt mycket.
Svenska musikåret 1991 kommer att få en start med den här LPn.