LOLITA… …LITA PÅ MIG
Ny platta, ny turné… …nya medlemmar, gammal god kvalité.

Det som startade på Rockmagasinet i Örebro maj -79 med ett namn taget från en lokal strippa har nu växt så pass att Lolita Pop måste räknas in bland de absolut största rockbanden i Sverige tillsammans med Wilmer X, Eldkvarn, Creeps och dit Sinners samt Sator också är på väg.
Popöga fick en pratstund med sångerskan Karin Wistrand och färske gitarristen Fredrik Blank på ett fik i Gamla Stan. Övrig uppställning i Lolita Pops nuvarande förstafemma är Sten Booberg, gitarr, Henrik Mehlin, bas och Christer Björklund, trummor.

Lolita Pop debuterade på lilla Pipaluck-bolaget som på sin meritlista också har att man upptäckte Memento Mori. Första vinylen var singeln Kärlekens Pedaler -81 som följdes upp med LPn Falska Bilder -82.
Gruppen klev sedermera över till Mistlur där man fortfarande finns och gav ut albumen Fem Söker En Skatt, Irrfärder, en mindre lyckad samling med engelska texter benämnd Lolita Pop och höjdpunkten hittills i karriären, mästerverket Att Ha Fritidsbåt -85.
Därpå följde det oundvikliga, utlandskontraktet. En del av låtarna på Att Ha Fritidsbåt översattes och par nya skrevs direkt på engelska. Man hamnade på Virgins nystartade USA-kontor som inte riktigt klarade av att hantera bandet. Dessutom var inte heller denna skiva, även den kallad Lolita Pop, riktigt bra. Numer återfinns gruppen på Geffen i USA.
Intresset härhemma ökade dock märkbart och fjolårets Love Poison blev Lolita Pops största försäljningsframgång. Det finns uppgifter om ca 40.000 sålda ex. Love Poison var också tillräckligt bra för att bevisa att Lolita Pop inte alls är uträknat än. Nu är det alltså snart dags för ny LP.
Karin och Fredrik visar upp en samspeldhet och faller ofta in i varandras oavslutade meningar trots att Lolitorna ser lite halvdästa ut efter en sen natt. Kvällen innan hade man nämligen varit ute med en amerikansk strängfabrikant.
Denne man tog kontakt med Sten Booberg efter att av misstag hört en platta med Lolita Pop och blivit helsåld. Mr String ringde alltså upp Sten och undrade om han kunde hjälpa till på något sätt så nu skickar han strängar till gruppen och när han nu var i Sverige för ett affärsmöte fick han träffa sina idoler.
Ett band som kan attrahera ett enda sådant fan har naturligtvis existensberättigande även efter drygt 10 år så den frågan åker direkt i sopkorgen.

Istället börjar vi med att fråga om Karin märkt några förändringar inom branschen genom åren.
Karin: Förut var det mer uppdelat mellan musikgenrerna. Man kunde inte tänka sig att artister från olika läger skulle kunna vara med på samma platta som man är nu, i och med Svenska Klassiker. Sen har standarden höjts, överlag så har folk blivit duktigare.

Och när det gäller livesituationen?
Karin igen: Det har förändrats jättemycket. För det första var det lättare att ta sig fram som band, då när vi började. Det fanns ett sånt intresse då, det hände så jävla mycket och journalisterna var så intresserade. Dom skrev mer om nya band.
Sen har det blivit så dyrt att spela. Gagerna trissas upp så det är svårt för arrangörer att ta band. Förut spelade vi ju mycket på musikföreningar och sånt men det gör vi ju sällan nu, tyvärr.

Ni har ju bytt en del medlemmar genom åren, har det aldrig varit nära att ni helt lagt av?
K: Nej, det har faktiskt aldrig varit nån sån kris. Inte ens förra sommaren när Benkt (Svensson) och Per (Eriksson) slutade. Det tog ungefär två minuter för Melle, Sten och mig att bestämma oss för att fortsätta.

Hur kom ni då i kontakt med nykomlingarna?
Fredrik: I mitt fall var det så att jag läste i nån kvällstidning på nöjessidorna att Lolita Pops gitarrist hoppat av. Jag hade inte hört så mycket av Lolita Pop då men jag visste att det var nåt åt det hållet som jag hållit på med.
Så lyssnade jag på plattan Love Poison och tyckte det var jävligt bra. Så jag ringde till skivbolaget, sen skickade jag ett band och så fick jag komma och provspela. Det hade jag aldrig trott, jag blev så förvånad att jag liksom inte ens blev nervös. Så åkte jag dit och provspelade och så valde dom mig.
K: Det var du och en annan snubbe men hela bandet tyckte direkt att “Honom ska vi ha”.

Christer Björklund, trummisen?
K: Vi prövade några stycken först men sen var det en kompis till mig som rekommenderade honom och så valde vi honom. Han har spelat med DiLeva tidigare.
Du, Fredrik, hade varit med i tre veckor eller nåt sånt innan turnépremiären på Liseberg.
F: Vi repade väl en och en halv vecka. Visserligen hade jag spelat på småställen här i stan men det är ju lite annorlunda att stå framför en massa människor som kommer och kollar för att man är bra och inte för att dom tycker synd om en.
K: Det har fungerat jävligt bra, bättre och bättre. Det har onekligen hänt en del sen i höstas.
F: Det kändes som det hände nånting i våras och somras. Att vi blev ett band.
K: Ja, tidigare fick ni ju bara spela andras låtar.

Nya plattan?
F: När vi lyssnade igenom låtarna igår fick jag för mig att den är ganska varierad liksom… är den det?
K: Ja, jag tror det. Jag tror den innehåller många sorters…
F: …typer liksom, raka rocklåtar, såna som man associerar till 60-talet. Beatles -67 och ändå inte. Ja, vad finns det egentligen? Ballader…
K: …ballader, och nån sån där med irländsk folkmusik…
F: …irländsk folkmusik, etniskt. Det kan bero på att det är ganska många olika människor som gjort låtar. Det känns som den är bra.

Vem har producerat?
F: Vår livetekniker Martin Hennel och vi får man väl säja. Det är den klyschan om att försöka få det att låta “live”-igt och ösigt och svängigt i studion som man alltid försöker.
Vi tänkte att om man tar med honom kanske han kan få fram den typen av ös. Han är väl spontan sådär.
K: Och sen känner ju han oss på ett annat vis genom att han åker runt med oss live och vet hur bra vi kan vara.
Det har fungerat jättebra. Vi är jätteglada att vi gjorde så.
F: Sen har Dagge Lundqvist mixat.

Utlandssatsningen?
F: Jag tänker inte på det. Händer det nåt så gör det.
K: Dom gav ju inte ut Love Poison så nu har dom två LP-skivor att plocka ihop låtar ifrån. Hittar dom inte något där då tror jag inte på dom längre. Då får man söka sig till några andra.

Ni har ju blivit kallade ett väldigt svenskt band?
K: Nej, det där går inte att prata om längre. Vad är svenskt? Det är väl Orup då som är svenskt.
F: Eldkvarn. Jag tycker att det är lite svenskt på nåt sätt.
K: Ja, det är det väl. Vi har väl vår ådra, vår själ. Men jag vet inte om man kan kalla t ex Titiyo särskilt osvensk. Det är väl det här som Nancy på Virgin sa för flera år sen att vi är så råa och så spröda samtidigt.

Visst är Lolita Pop svenska, samtidigt som musik är ett internationellt språk. Och av den korta provlyssning Popöga fick göra på hälften av låtarna från nya plattan verkar det som Lolita Pop är tillbaks i gammal god klass och vi ser verkligen fram mot att få höra hela plattan, som ska nån av dom absolut sista dagarna innevarande månad och mot turnén som drar igång framåt ytterligare en månad senare.
Finns det plats i nästa nummer ska vi försöka få med en komplett Lolita Pop-diskografi.