På järnväg mot stålmännens by för att leta guld.

“Det är få saker man kan säga med så stor säkerhet som att alla någon gång kommer till Hallsberg. Det är ett faktum som inte går att bestrida, såvida inte hela Sveriges befolkning över en natt slutar åka tåg. Mittemot Hallsbergs järnvägsstation, som ligger i utkanten av den väldiga bangården, ligger Wienerkonditoriet. Ett litet väl inrökt fik där jukeboxen spelar Madonna och kaffet smakar äkta.”
Thord Eriksson. Slitz Nr 2/87

Ovanstående torde vara något av det första som skrevs om All Steel Coaches eller The Gathering som gruppen hette då. Det var dock inte det sista och när nu andra LPn Switch! dyker upp bör karriären skjuta ordentlig fart för Hallsbergsgrabbarna.
Vår egen kritiker fick fnatt och skrev en helhispig recension (se s. 22). Vi blev faktiskt tvungna att avliva honom när han började fånbabbla nåt om att han sett ljuset och att det bestod av mörker.
Aningen nyfikna blev vi hur som helst och skickade därför ut en ny kraft att idka undersökande journalistik.

Jo, Wienerkondis finns kvar men jukeboxen är borta och ur högtalare strömmar istället dansbandsmusik. Borta är också All Steel Coaches favoritsoffa konstaterar tre fjärdedelar av bandet när man dyker upp på övervåningen balanserande varsin kaffebricka.

Popöga har nått sitt mål. Ola Jeansson, sång, Nils Mikaelsson, gitarr och Anders Drakenberg, trummor, slår sig ner. Saknas gör bara basisten Anders Stålsby.

Historia?
Det var Ola och jag (Nils) som köpte bas respektive gitarr för tio år sen. Vi kunde inget men vi bara skulle spela. Började fila hemma på rummet. Efter tio gånger kunde man väl Psychokiller ungefär.
Sen fick vi trummis och höll på i förrådet hemma hos Ola tills grannarna inte ville höra mer. Så då lyckades vi få en replokal under en skola.
Där höll vi på till vi fick vår första spelning på nån sån där rockbandtävling. Sen åkte vi ur den lokalen men fick en ny som vi fortfarande håller fast vid.
1983 kom Anders (Drakenberg) med då vår förra trummis inte ville vara med längre. Tidigare hade vi bara kört höghastighetspunk så han var tvungen att duscha efter varje gång vilket han tydligen inte tyckte var så kul. När Anders kom med förändrades väl musiken också en del.
Ytterligare ett år senare ville vi få lite mer fart på scenen så Ola överlämnade basen till Anders Stålsby för att enbart ägna sig åt sång. Sen dess har vi alltså haft samma sättning.
-86 spelade vi in första demon, det var egentligen det första riktigt seriösa vi gjorde. Vi tog oss samman och fick ihop fyra låtar som vi verkligen tyckte var bra och spelade in dom hos Studio Kuling i Örebro.
Så skickade vi iväg det där men hade väl inte direkt några förhoppningar på vad som skulle hända. Men Mats Lundgren ringde, då hade han Cult Strip på radion. Han tyckte det var bra och skulle ta med en låt. Så några dar senare ringde han igen och sa: “Fan, jag tar med tre låtar”.
Sen hakade Bommen på och massor av tidningar och folk i branschen fick upp ögonen för oss. Vi hade ju ingen skiva att backa upp det hela med men vi spelade in en demo till och det rullade På.
Vi sålde en jädrans massa kassetter, fick sitta hemma och kopiera, det kom brev från hela landet. Mats Lundgren har ju många utlandskontakter så då kom vi kontakt med Dave Henderson som har ett skivbolag i England kallat Dead Man’s Curve. Han plockade med oss på samlingsplattan Music From The Dead Zone.
Då blev det ännu mer recensioner och skriverier. Vi fick brev från riktigt stora skivbolag som visade ett visst intresse men det rann ut i sanden men vi kom i alla fall i kontakt med Joker Records som vi skrev kontrakt med.
Så jobbade vi ihop låtar till första plattan som spelades in januari-februari 1988 och släpptes samma vår. Det var då problemet med namnet började. Det fanns tydligen ett engelskt band som redan hette Gathering och dom hotade stämma oss om vi försökte ge ut skivor i England så vi bytte till All Steel Coaches.
Det passade då musiken var tung som tåg. Och enkelspårig. Ja, det blev lite för mycket samma arrangemang och samma tempo. Det är ju inte så lätt att göra första plattan. Vi kunde ingen inspelningsteknik och förstod inte hur man använde effekter och sånt. Så var det kallt och mörkt och man kände tidspress. Men fördenskull blev det ingen dålig platta fast vi tycker den nya är mycket bättre.
Sen gav vi ut en promotionsingel i samband med att vi deltog i EBU-galan i Jugoslavien och så blev det ytterligare en singel tidigare i år, Low For You, som har blivit spelad i Riksradion minst tio gånger och det är ju bra.

Nya plattan?
Den nya plattan som heter Switch! har vi spelat in vid tre olika tillfällen. Första fem låtarna januari/februari -89 sen en i juli samma år och så nu senast runt årsskiftet. Det har mixats under vår och sommar, så vi har jobbat ganska långsamt men nu börjar det bli dags.
Vi har verkligen tagit det lugnt och allt är väl genomtänkt. Fast den är inspelad på lågbudget, det kommer man ju inte ifrån, vilket gör att den är ganska rå i sin framtoning. Inte värst avrundat, inte särskilt kommersiell. Vi gräver vår egen grav. (skratt)
Namnet är det lite tanke bakom. Switch! kommer sig dels av att vi har lagt in kanalbyten från TV mellan en låtar. Hela skivan är ganska inspirerad av så kallade B-filmer och TV.
Det är ju också stor variation på låtarna, vi tog lärdom av första plattan. Vi har blivit bättre. Både musikaliskt och arrangemangsmässigt och stilmässigt är det större variation. Men ändå med en viss stil som vi tycker är vår.
Det är lite en reaktion på dagens skivor som är jävligt enformiga. På 70-talet gjorde många band väldigt breda skivor. De gav sig på nästan allting och gjorde det till sin grej. Se bara på London Calling, den är hur bred som helst. Man vill ju hålla igång lyssnarintresset en hel LP. Det är inte kul med band som kommer fram med en hit och sen fyller ut med nio skitlåtar.
Switch! är mycket fräckare än den förra, inte så seg och slampig. Inte så svart. Det där är ju lite en åldersgrej. När man är yngre kan man bara köra en stil i taget. Men när man blir äldre får man alltmer distans.
Den är mer positiv och frejdig, så som vi är. Framtiden kommer nog att gå ännu mer åt det hållet. Det vi satsar mest på är melodier, dynamik och bett. Det får aldrig bli en jämntjock massa.
Det är en brist hos många band, Dom röjer och spelar som fan men var är melodierna? Det blir världens tryck och ös i början men snart nog trubbas man av och tröttnar.
Tror ändå att det är nåt av en mellanplatta. Det känns som det är på väg. Vi är alltid på väg. Vi utvecklas hela tiden, söker nya stigar och nya idéer. Det är så kul att prova annorlunda saker. Det vore väl fan om man kom fram.

Flytta till storstan?
Det finns egentligen ingen anledning. Vi har jobb här som vi trivs bra med och då skulle man ge upp allt det och ge sig in i nåt ovisst. Den enda nackdelen med att vara härifrån är väl det att man inte befinner sig mitt i smeten.
Samtidigt blir det en grej för oss att vi är från Hallsberg. Det är som Creeps, att dom är från Älmhult. Hallsberg ligger ju ändå centralt, det är inte svårt att ta sig varken till Stockholm eller Göteborg om det skulle behövas.

Turné?
Det blir lite helgspelningar så där. Det är väl det som vi har varit dåliga på, att komma ut och spela. Vi är nog till naturen rätt så slöa.
Men vi spelar ju för att det är kul. Sånt vill ingen höra, dom vill att det ska vara ett kall. Säjer man att man spelar för att det är kul tror dom det är nåt jävla TBV.
Här i den här byn är det inte många som överhuvudtaget vet att vi spelar. Och Örebro… hur är det nu? Man blir aldrig profet i sin egen hemstad. Vi räknar väl nästan Örebro som hemstad. Det är dit man åker när man ska handla eller försöka roa sig eller vad som helst.
Det är en allmän trend att folk inte går och ser livemusik. Det krävs att man har ett så speciellt intresse. Att man gjort det sin livsstil att vara rockare eller svartis och går på konsert i den egenskapen.
Hip hop-konserter kan man väl inte gå på. Jo, det finns dom som gör det men jag vet inte hur det går till. Det är en speciell känsla när det är trummor, bas och gitarr — det klassiska. Det finns inget som slår det och det kommer det aldrig att göra.

Sen börjar ASC pressa intervjuaren, undrar om han hört skivan, om han gillar den och vad han tycker det låter som, vad han tänker skriva. Han vrider sig som en mask på kroken men kontrar med att han i alla fall inte tänker skriva Sator.
Vissa likheter finns det ju. Vi har väl antagligen samma rötter. Det verkar som vi tänker lika fast vi inte känner varandra. Vi repade ju in Oh Mama, tyckte det var en så jävla bra cover och sen hörde vi den på radio…
Om det nu går att se på musik objektivt kan man inte säja att det finns nånting, mer än i kanske två-tre låtar, som är det minsta likt Sator. Där finns ju grejor som man aldrig hört dom göra. Bara för att man spelar fort och sjunger i stämmor…
Men som sagt är rötterna troligen samma. Det var ju punken som gjorde att man började, det var bara att köra på två strängar. Helt plötsligt kunde man, det var en vitamininjektion.
Jag (Nils) och Ola åkte ju skateboard och inom den hobbyn var det ju hardcore som gällde i musikväg. Det eventuella hårdrockinslaget har kommit senare.
Det är det här med hip hopen, det kommer ut så få bra skivor så när man går ut och ska köpa nåt får man söka sig tillbaka i tiden. Det blir mycket hårdrock. Det där hade ju egentligen Stålsby och jag (Anders) med oss. Led Zeppelin och sånt.
Sen har vi ju en massa olika influenser. Dead Kennedys, Black Flag, Kinks, Ramones, Buzzcocks, Frank Zappa, James Brown, Tom Waits, Prince, Robyn Hitchcock.
Man lyssnar ju på mycket och får små influenser från alla håll. Sen blir det till ASC och det kan bli på många olika sätt beroende på hur man rör om. Man gör ju det man gillar och det är det som är så härligt med att få göra en skiva själv. Då får man helt bestämma hur det ska vara och just nu ska det låta så här enligt oss. Om ett år då har vi väl andra synpunkter.

Det här med språket?
Vi lyssnar inte på nåt med svenska texter. Så att sjunga på svenska har vi aldrig ens diskuterat. Det är otänkbart för oss.
Och det tycker många att: “Fy pojkar, ni är ju svenskar.” Det man antingen välvilligt tolka som dålig insikt i hur människor fungerar, hur man färgas av sina inspirationskällor eller också är det bara ett dumt uttryck för nationalism.
Sen är det ju så att med den musik vi gör går det inte att komma så väldigt långt i Sverige. Däremot finns det en stor marknad nere på kontinenten om man lyckas få in en fot och där duger det inte med “Du gamla, du fria”. Så det vi egentligen sysslar med är EG-anpassning. (skratt)

Till sist blir det lite snack om låtarna och vem dyker upp perfekt timat precis när kassetten tar slut om inte Herr Lars Aldman. Trogna Bommen-lyssnare har säkert redan hört intervjun. Alltid vaken och alert. En av de första som drabbades av ASC-feber. Han plockade ju bland annat ner All Steel Coaches till den stora EBU-galan (europeiska radiounionen) där ASC gjorde sin beryktade spelning som snodde strömmen från halva Novi Sad. All Steel Coaches har gjort årets bästa svenska platta. Den heter Switch! är utgiven på Joker Records och distribueras av MD. Köp den. Landsbygden lever!