CORNELIS VREESWIJK… jag var på skolresa, jag minns det, det är ohyggligt länge sen, när kan det ha varit?… hur gammal var jag, runt femton, fyllda femton, vi åkte på skolresa till Norge, mitt i vintern, skidresa, minns inte vart, vackert var det, vi kom på kant med sällskapet och plundrade hotellets närliggande servering, spår av denna räd uppdagades i min ryggsäck, varefter vi fick först rumsarrest och därpå tvingades ut på tur med rektorn, jag bröt en skida, en stav, rektorn var så pigg i den norska vita solen att det ryktades att han gick på preludin… jag förälskade mej. I Carin, två år äldre, jag var Ringaren av Notre Dame på den avslutande maskeraden, gjorde succé, drev rektorns hustrus nerver blanka, sa inte ett ord, strök omkring, åkte hem sen, buss, kysste Carin hela vägen tills hon var matt och trött. Hon förklarade för mej att Cornelis, han stod till vänster. Innan Carin hade han stått till höger för mej. Det var liksom den enda opposition jag kände till. Vänstern existerade inte i mitt medvetande, inte innan Carin från Rotebro.
Nu berättade hon för mej hur det låg till. Hon, och kanske framför allt hennes föräldrar, var goda vänner med PAF, Per Anders Fogelström. Det här var i Anti Atombombs-marscherarnas tid. Carin hade svart runt märke med vit fågelfot på. Peace. Jag älskade »Ballad på en soptipp«. City var jämnat med marken, det fanns en vispråm, Storken.
Det fanns mods och det fanns kravaller. Jag hade svårt att hålla ihop förhållandet med Carin, det var för långt mellan Saltsjö-Boo och Rotebro, men på den smått hisnande vinterresan till Norge gjorde hon mej politiskt medveten; hon tog tag i Vreeswijk och liksom bara vände honom och fick mej därmed att tänka den här världen annorlunda än innan. Och vårt kyssande gav klart en spricka i läppen.
Det var sambaplattan sen, ja… »Ballader och grimascher«, den också, men samban gungade in i rummet, het, mogen, varm, Deidre fläktade med kjolen, svängde höfterna, log, lockade… som hela livet runtom gjorde då, sen, 1967.
Han fanns väl där, då och då, som trubaduren, Rio-fararen, i allt det psykedeliska. Han fanns alltid där. Han fanns där som Tage Danielsson fanns där och Hasse Alfredsson fanns där, som Monica Zetterlund fanns där, som Lasse O’ Månsson fanns där, som hela det folkliga folkhemmet fanns där. Han var ju ett slags monument redan då, en motståndsman, en gycklare, en häcklare, han var vid almarna, han såg skarpt och genomträngande, han hörde vad som sas bakom de blanka fasaderna, en flygande holländare, en främmande fågel, en invandrare ta mej fan som bitskt såg igenom den svenska självgodheten; det är det dynamiska vi tar till våra hjärtan, det levande, det nästan desperat livshungrande, vem ska göra i dag det han gjorde då, vem ska se igenom, gissla, häckla… eller är det så att det som finns att häckla, avslöja i dag det är i sej så avslöjat, genomskådat redan att all lust till opposition har domnat, drunknat?
Joakim kände honom bättre än jag. Joakim var en sån person som var förnamn med såna som Vreeswijk och Zetterlund. Det var han även om han inte hade träffat dom. Jag blev aldrig klok på om jag tyckte att det var ett effektivt och muntert sätta att närma sej omvärlden på eller om det bara var fånigt. Joakim Strömholm tänker jag på. Jag tror det var en hel del via honom som jag kom att fortsätta lyssna på Cornelis. Det var ju hos Joakim vi hölls. Eller i hans faders små lägenheter. Joakim hade Vreeswijkplattor. Den blåa. Dubbeln. En fullständigt underbar platta. En sanslöst rik och vacker sak, sorglig, blå, mognare, vildare, det stora livet, ingenting så självklart längre, allting dubbelbottnat, den plattan håller jag som en av dom stora, komplex, en slags toppad final av sextiotal på väg in i sjuttiotal.
Det är en av dom dubbel-LP-plattor som senare fick mej att vilja göra just en dubbel-LP, den andra var väl »Blonde on Blonde«. Jag tror jag minns den plattan så bra också för att mitt eget liv började bli skakande, darrande bredspektrat; den skrällande nojjan härjade i tjugoettåringen, nu fullt trubadurmässigt i liten kulturkåk på Vita Bergen. Rosenblad, Rosenblad, allting är ingenting.
Det var då vi bröt upp och flyttade ut på landet. Fyra stycken till ett hus vid sjön Glan utanför Norrköping. Hus i skogen. Katter. Yxan i vedkubben. Vinet i jordkällaren. Inga jobb och livslångt kollo utan ledare eller föräldrar. Ett sista underbart ungdomsryck innan vi alla sögs in i tratten, livet, allvaret, innan vi tvingades ge upp en dröm hur det borde få vara.
Och vem klev in i det huset om inte Carl Michael Bellman. Via Vreeswijk förstås. Så lägligt, så passande! Spring mot Ulla spring! Och som vi sprang!
Bellman innan Vreeswijks platta var naturligtvis historierna i barndomen och sen inte mycket mer än högstämda trubadurtolkningar med pudrad fläta eller kammarkonsertfint… det här var Bellman med luffarprickar. Det doftade, det stank, det var kåthet och fylla, desperation och solsken, stormande rus och lycka, djupaste rännstensabstinens. Så svenskt! Så förbannat underbart omtumlande och en sån bedrift ändå att befria Bellman från den torra tristessen och få honom att leva upp igen, i full blom, i full kraft. Kanske gjorde Fred Åkerström sen dom definitiva Bellmantolkningarna, so far, men hos Cornelis fanns det där nonchalanta, slängiga, ungefär som: okej, vad fan är det här för gamla lappar och noter som ligger här? Well, sätt igång så drar vi dom så får vi se vad det blir.
Naturligtvis var det minutiöst förberett. Glimmande nymf… det är bra, det är väldigt bra… det är en sån sång, en sån tolkning, som får en att längta hem, hem till Stockholm, vattnet, sommargryningarna, älskog i vindsmekta rum, skrattmåsskrin, nu, då, nu igen, koltrastarna, livet här i den här underbart vackra nordliga staden, att här igen, kan du uppleva allt det där, här igen, må fan ta dom gångna åtta tomma, tömda åren, kärleken, älskogen tränger igenom tränger bort dom små moderata löjtnanterna, hungern efter guld och ordning, den stora döden kontra den lilla.
Vi levde så sen, backanaliskt. Kanske toppade han där, med Bellman, kanske tog mitt liv en annan vändning. Dom där gamla plattorna fanns ju kvar i skivsamlingen men man köpte dom inte nya, jo kanske Victor Jara. En gång under dom åren, på en liten krog vid Stortorget i Gamla Stan, träffade jag honom. Eller det var väl Joakim som slog sej ner där vid hans bord. Jag var full. Jag frågade honom hur det var att sitta inne. Han hade slagit nån på käften och fått en månad. Han mörknade och bet ihop och glodde stint och undrade väl vad det var för ung kaxig idiot som var där vid hans bord. Jag var naiv, dum, men tanken var bara god, välmenande, det var det första jag sa till den mannen: hur var det att sitta inne. Joakim avstyrde mycket diplomatiskt ett Vreeswijkskt utbrott.

En andra gång sen, helt kort, på scenen, nyårsafton 1985. Då var jag helt slut. Han hade väl nån slags revival via Imperiets sublima vidaretolkning av »Märk hur vår skugga«. Jag minns inte så mycket av den kvällen eftersom jag höll på att gå i bitar då. Men vi hann i alla fall stå på scen en gång tillsammans. Efteråt var han försvunnen. Backstage pågick en rent våldsam backanal och jag låste in mej på en toalett, totalt utmattad av alltihop.
Jag såg honom sen nån gång, på Folkungagatan i korsningen Renstiernas Gata. Han på väg bort till Nils Emils för den dagliga ölen, jag på väg till Systemet förmodligen. Min decennielånga hyllningsfest till livet led mot sitt slut. Fanns inte så mycket Ulla kvar att springa efter längre, bara hägringar och dunster och skrikande skelett att springa bort ifrån. Sen 1987 när jag var på det där lilla vackra träslottet i Uppland och tog min dust med alkoholen så hörde jag att han låg på SÖS. Och sen att han dött.
Jag var på begravningen. Skakande nykter i den stora Katarina Kyrka. Anvisades en plats på bänken längst fram, intill kulturminister Göransson. Den platsen ville jag inte ha. Trängde in mej i en bänkrad. Två rader bakom satt hans gamla trubadurkamrater och talade högt. Jag kände mej i det läget oerhört malplacerad. Jag hade ingenting där att göra, ändå var jag där. Kistan kom förbi i mittgången, på väg ut. Gitarren på kistlocket. Präst talade vackert. Det var bullrigt gravöl på Mosebacke efteråt. Jag var inte där. Alldeles för plötsligt och skärrande nykter för det. Inte min värld heller, trubadurernas, även om det nu var så, enligt en som kände honom bättre än de flesta, att han ogillade det där med trubadur. Gick förbi stenen sen. Där låg han. I jorden. Bredvid Lucidor.
Den raljerande, bitska, med makten drivande och gäckande Cornelis, när jag var ung tyckte jag om det. Äldre sen det nakna, mannen bakom figuren, den fete, den skäggige, den lite rapiga sådär… det hudlösa som kommer fram på den där blåa dubbeln ibland och sen på »Till Fatumeh«, där svider det, där det finns nära-döden-sånger, och ett ställningstagande för det verkliga patrasket, paria nummer ett: knarkarna, amfetaministerna, dom urholkade, grimascherande, med en gång, rörelser som dom ständigt vore uppskruvade. Nånstans läste jag att det var sossarna eller kanske LO som bad honom om dom sångerna. Och sen ville dom inte ha dom. Dom hade tänkt sig nånting annat. Mindre sant förmodligen. Inte fullt lika naket tack.
Nu skall jag lyssna på materialet i den här boxen. Min bild av Cornelis är fragmentarisk. För mej tillhör han en oskuldsfullare tid, längesen svunnen, innan datorerna. Det är min bild, den tydligaste, andra har andra. Det är en vacker man på bilderna i häftet, sårbar, en poet. Folket och poeterna, jag tycker om den tanken… att där finns det en kärlek, en innerlighet som är värd att tro på. Kanske var det levern som gav upp, kanske lusten. Det var kanske färdiglevt. Arbetet slutfört. Ett digert jobb, stor saknad.
Nu härjar flås och trams och nivån är så låg att det känns hopplöst och man är mer främmande än nånsin i det egna landet. Framtiden är här, medborgare! Ta betäckning! Gå till graven på Katarina kyrkogård och skänk en tanke till en sann motståndsman. Han hade behövts här i dag, här i Marknadens tid, här i Rövarnas tid, här i Den Sönderruttnande Moralens tid, här och nu där allt tycks skita ihop sej i ruffel och båg och galanta konkurser. Kanske är det skönt att han slipper se det, att det gått så bakåt trots allt hopp, all möda om drömmen om motsatsen.

»MÄSTER CEES MEMOARER«, en 5 CD-box med Cornelis Vreeswijk recenseras i Då-bilagan.