Vem är det egentligen som läser de här sidorna och varför? undrar Terry Ericsson.

VILKA ÄR DET egentligen som läser POP:s demosidor, mer än banden själva och skivbolagen? För att ta reda på vad åtminstone bolagen tycker och tänker om demos satte vi ihop en liten enkät för att få svar på några funderingar och samtidigt förhoppningsvis sända ut en del signaler till de band som skickar sina tejper hit och till bolagen. Personligen tycker jag att demos är både himmel och helvete; himmel för att det är via en demo man oftast upptäcker ett nytt fantastiskt popband (TV Pop Crisis, Brainpool…), helvete för att de flesta tejperna är så hemska att det mest humana man kan göra är att lämna dem ifred. För övrigt blev det lite påfrestande på förra årets Hultsfredsfestival med alla demoband som »ville göra upp«, så min policy numera är att bara skriva om dem som hankar sig över betyget »godkänt«. Med ett fåtal undantag.

På frågan hur stor vikt och tid som läggs på demos fanns det en klar skiljelinje mellan åsikten att »vi lägger ned stor vikt och mycket tid på de tejper vi får in« (Magnus Nygren, EMI, plus liknande svar från ett par till) och »vi hinner inte lägga ned den tid vi anser oss behöva« (flera bolag). Egentligen samma inställning hos samtliga, alltså den att demos är viktiga.
Vad är det ni i första hand lyssnar på / tittar efter undrade vi och fick svar som »potentiella hits«, »bra låtar«, »personlighet«, »identitet«, »ambition«, »musikalitet«, »trovärdighet«, »vilja«, »attityd«, »bra sång«, »eget sound«. Slå ihop alla dessa honnörsord och er lycka är gjord. Eller specialstudera Easy. Och bli utfattiga legender.
Har förpackningen någon som helst betydelse? Nej, svarade de flesta — till undertecknads stora förvåning. Följaktligen sätter bolagen musiken i centrum, till och med mer än vad jag själv gör i detta specifika fall. Jag delar i stället helt och hållet Anders Hjelmtorps (Virgin) uppfattning: »Förpackningen är viktig på så sätt att du lyssnar tidigare och mer koncentrerat om förpackningen är intressant. I dag är konkurrensen så hård att det ställs otroliga krav på artisten i hela ledet. En artist som redan från början skickar in ett vitt vanligt kuvert, liten handskriven lapp och blanktape med dålig info ges ingen chans. Satsar man inte bättre och proffsigare redan från start hur ska man då klara kravet när man väl kommer i >rat-racet mot Topplistan<…« Rätt så. Och samtidigt minns jag de små vita, lösa papperslappar som brukade ramla ut från TV Pop Crisis/Easys demotejper…
Skivbolagen får in allt mellan 50 och 150 demos i månaden (EMI får flest) och visst läser de POP:s demosidor. »Dock ej med förstoringsglas« svarar samtliga på en ovanligt ledande ställd fråga. Den egna instinkten samt kombinationen demo/se bandet live påstås vara det som ligger till grund för att kontraktera ett nytt band.
Innan vi går in på den seriösa avdelningen måste jag till att börja med sopa undan ett par kvalster. Per Pilot kallar sig en herre som skriver att »jag har suttit i min studio på Mars i sju år och tillverkat musikvärk. Nyligen tog jag Jordpendeln till gamla Sweden och…«. Hur kommenterar man sådana här galningar? Och hur blir jag av med Lesbisk Plattfisk? Ett band som förföljer mig med texter som skulle vara mums för ett forskarlag på en psykavdelning. Lesbisk Plattfisk försöker lura mig genom att byta namn till Bambino Sangria, men sorry guys — ni är så genuint usla att det inte går att ta fel.

Genuint begåvade är däremot Karlstad-bandet Crush som på sin andra demo understryker att lovorden i POP #1 visade sig innehålla substans. Och mer än så, för efter de två inledande snabbpoplåtarna, som bara är sublima (på den ena körar de lika vackert som någonsin Sneaky Feelings), kommer ett spår som enligt trummisen Tusse »troligtvis skulle få Bobby Gillespie att klappa i händerna i ren förtjusning…«. Jag håller med till hundra procent, för »Fool« är så bra att när ena gitarristen svetsar ett stort hål i golvet med sin wah wah-pedal, har jag redan åkt linbana över till »andra sidan« på en basgång som Rikspolischef Björn Eriksson borde förbjuda som varandes »hallucinogen«.
Jag slår en signal till gitarristen Anders Lindgren för att kolla upp hur många bolag som jagar dem.
— Vi har fått refuseringsbrev från EMI. Resten har inte ens orkat svara eller i något fall gett ett luddigt svar.
Världen är orättvis. Crush borde göra en Easy. De borde bli signade av Creation, ge ut »Fool« på singel och gå upp på den engelska indielistans förstaplats.
»Bra låtar«, »bra sång«, »personlighet«, »attityd« — Crush har alla dessa egenskaper. [BETYG 8]

Hardy Nilsson har redan ett par stora bolag efter sig. I och med »1973« har de definitivt en vad branschfolk kallar »potentiell hit«; »Blackberry Way«-tempo och Big Star-körer — alltså precis allt vad ett stort, multinationellt svenskt skivbolag vill ha 1993. Som omslag till demon skickar de med en samlarbild på David Cassidy och en annan smart sak är att de endast spelat in två låtar, otaliga demoband gör precis tvärtom och tar med alldeles för många låtar på sina tejper, men Hardy ger oss bara en föraning om vilken sångskatt de sitter på. De kan faktiskt bli lika bra som tidiga Dwight Twilley — tro mig. Men man undrar ju; när kommer Lars-Gunnar Lundberg? [BETYG 7]
Jenkins’ Ear är en kvartett från Linköping som lyckas skapa en symbios av punkrötter och popmylla. I mina öron är de tusenfalt bättre än Pearl Jam och Alice In Chains tillsammans, vilket i och för sig inte säger så mycket. De två stora influenserna är i stället Dinosaur Jr och Hüsker Dü och man får förmoda att de står längst fram när Sugar spelar på Sjöhistoriska. Lite mer variation och de blir ett band att räkna med. [BETYG 7]
Hur många av er minns Växjö-trion Dream? Några kanske, och nu ger de ifrån sig ett livstecken med en kassett som låg i ett paket med avsändare Göteborg. Samma stad som fostrat Tages och Easy. Dream har inte förlorat sin popkänsla och bästa låten, »Emma«, låter som om Chesterfields mönstrat på en båt i Southampton och färgade av sjömännens råa jargong slängt popmetaforerna överbord och i stället fiskat upp sexmetaforer som »oysterpool«. Det är också värt att notera att trummisen Tessans pappa ett kort tag var trummis i Namelosers. [BETYG 6]
I uppsamlingsheatet hittar jag fyra band som alla är värda ett omnämnande, men egentligen inte så värst mycket mer. Butterfly Museum, Nyköping, gör eftertänksam pop med Kitchens Of Distinction-klanger (märkligt vad många som verkar ha lyssnat in sig på dem) och fan vet om det inte vid ett tillfälle smyger sig in en Blue Orchids-orgel också… Lika ofta känns de splittrade och att de är hemskt otidsenliga råder det inga tvivel om. Så de kanske blir signade av något bolag som tror sig vara »först«. [BETYG 5]
Ume-bandet Honeymoons gör allt för att dölja eventuella låtkvaliteter med en svagt inspelad kassett och de gör allt för att irritera mottagaren med obefintlig info, inget omslag, i stort sett ingenting. Det finns ju någonting där så varför inte bemöda sig om att åtminstone försöka ge ifrån sig lite hjärta och ett uns hjärna i demopaketeringen. Men med tanke på gruppens wimppoptendenser är de antagligen mer intresserade av den kommande hjortronplockarsäsongen än feta rubriker i poptidningar. [BETYG 5]
Bloom är sura för att Kjell Häglund recenserade en demo som de menar inte alls var påtänkt för recension — utan »en kassett till Lars Sundh på Snap Records«. Händelsevis råkar Sundh vara denna tidnings art director så då får ni nog ursäkta att vi skrev om demon i förra numret. Som gammal räv i branschen är jag klarsynt nog att våga hävda att Bloom inte skrivit brev med krav om »upprättelse« om Kjell Häglund i stället gett dem ett väldigt högt betyg. Men fair enough, ni får ett snäpp högre av mig. Det vill säga [BETYG 4].
Poodle är intressanta för att de kom med på Snaps samlings-CD »Snapology«. Riktigt vad Snap ser hos detta band från Västervik förstår jag inte, för precis som Bloom dras de med en klumpfot som i popterminologi definieras som »brist på låtar«. Och ett band utan låtar är som en snickare utan verktyg eller en politiker utan löften. [BETYG 4]

Avslutningsvis vägrar jag att ta upp Peter Swedenhammars nya projekt Prank här. Att denna smått legendariske punkfigur från Raped Teenagers skickar runt sina förnämligt korta punklåtar på kassett är en gåta — karln har ju kapacitet att göra en svensk motsvarighet till Wires »Pink Flag«. Dessutom gör han en cover på Andy Partridges »New Town Animal« och att använda ordet »animal« i låttitlar 1993 är som bekant ett vinnande koncept.

adresser:

Bloom, c/o Per-Evert Carlsson, Tavastgatan 18, 118 24 STOCKHOLM
Butterfly Museum, c/o Sören Hultman, Teatergatan 2 D, 611 31 NYKÖPING
Crush, c/o Anders Lindgren, Östra Kanalgatan 18, 652 20 KARLSTAD
Dream, c/o Liljesson-Fritzon, Tyko Brahes Gata 6, 415 17 GÖTEBORG
Hardy Nilsson, c/o Jan Petterson, Köpmangatan 16 A, 931 31 SKELLEFTEÅ
Honeymoons, Rådhusesplanaden 1, 903 29 UMEÅ
Jenkins’ Ear, c/o David Andersson, Skogsgatan 89, V, 582 57 LINKÖPING
Poodle, c/o Mattias Ulmner, Sankta Gertruds Väg 169, 593 41 VÄSTERVIK
Prank, c/o Peter Swedenhammar, Konstruktörsgatan 74, 582 66 LINKÖPING