Kungarna av svensk indiepop är tillbaka. När kronprinsarna Popsicle 1992 på allvar klev ut i rampljuset var det på en scen som snickrats ihop av en kvintett vid namn Easy. Efter två års tystnad, förutom jollrandet från ganska många bebisar, har gruppen äntligen tagit sig samman och gått in i studion igen. Terry Ericsson var givetvis på plats.

BUSS 670 TILL Vaxholm. Hur man än vrider och vänder på orden kan förstås inte en bussfärd till Vaxholm ge samma bilder som en resa i limousin till Ashbury Park, New Jersey för att träffa Bruce Springsteen eller Evan Dando. Vaxholm är inte Ashbury Park och det enda de kan erbjuda i konsertväg är Forbes, bandet som i en annan tidsera skämde ut Sverige genom att sjunga att »Beatles gav oss sin musik…«. Skämt ut sig har däremot aldrig Easy gjort, det är snarare så att väldigt få personer insett vilken stor betydelse de har haft, främst för den alternativa svenska popvåg som sköljde fram i början av detta decennium. I det lite större perspektivet är det faktiskt fortfarande så att Easy är underskattade. Det är en bild jag vill ändra på och det är anledningen till att jag frivilligt sätter mig på en buss med ändhållplats i Vaxholm.
På en sidogata till vad som antagligen är Vaxholms Thunder Road, ligger ett stort gult hus. Utan att vara alltför fördomsfull hade det kanske varit mer på sin plats om huset målats med penslar doppade i pytsar som innehöll den klassiskt faluröda färgen, för husets ägare är skivbolaget MNW, ett av den svenska musikrörelsens viktigaste stöttepelare — och vänsterns färg kommer alltid att vara röd, även om den politiska färgen hos MNW bleknat med åren. Så vid närmare eftertanke ska nog MNW:s stora hus trots allt vara gult.

Easy i en skivstudio. Hur man än vrider och vänder på de orden uppstår det alltid ljuv musik. För ingen som hört deras debutalbum »Magic Seed« kan ha slutat hoppats, trots att det inte hörts ett ljud från gruppen på två år. Precis som Stone Roses lyckats hålla ett visst grepp om den brittiska indievärlden, utan att lyfta ett finger — och än mindre ett plektrum eller en trumpinne — så har även Easys ande svävat över vår inhemska popscen. Fråga vilket popband som helst som kommit fram på nittiotalet och de kommer att nämna Easy som en slags influens.
Easy, som i begynnelsen hette TV Pop Crisis, fick tack vare en magnifik fyrspårsdemo kontrakt med engelska bolaget Blast First, som snöt dem mitt framför ögonen på passiva svenska bolag (bland annat MNW…). Redan innan debutsingeln sedan gavs ut löpte gruppen gatlopp i svensk dagspress och det skrevs saker som att »Easy blir större än ABBA«, »Globen nästa«, och liknande nonsens. Inget svenskt band kommer förstås någonsin att bli större än ABBA, lika lite som Sverige någonsin kommer att få fram en ny Stenmark eller Borg, men på ett plan levde Easy faktiskt upp till alla överord som skrevs om dem — deras debutalbum »Magic Seed« var och är ett enastående tidsdokument inom svenskt musikliv, endast överträffat av Jakob Hellmans än mer himlastormande debut; »…och stora havet«.
Men där upphör likheterna; till skillnad mot Jakob, som tycks ha försvunnit för evigt, är Easy alltså tillbaka och det med samma lågmälda — men starka — attityd som de haft ända sedan de första demotejperna. Sättningen är intakt, det vill säga sångaren Johan Holmlund, gitarristerna Tommy Ericsson och Anders Peterson (den senare även keyboard), basisten Rickard Jormin och trummisen Tommy Jonsson. De sliter sig loss från inspelningen av EP:n »Never Seen a Star« och lämnar indiepopens modeproducent Micke Herrström (Popsicle, Stars On Mars) ensam i studion. Vi går till hotelldelen av det stora gula huset för att svara på varför det helt plötsligt blev så tyst om gruppen — var de vid något tillfälle på väg att ge upp?
— Vi är för dryga för det, flinar Johan och berättar att den stora anledningen till att det varit tyst om Easy var att den stora oberoende distributören i England, Rough Trade, gick i konkurs, vilket fick till följd att Easys plattor helt enkelt inte gick att få tag på. Videon till »He Brings the Honey« visades på »The Chart Show«, den svårflirtade brittiska poppressen älskade Easy, allting såg bra ut, men tre dagar efter singeln släppts så går Rough Trade i konkurs… Nu har de lämnat Rough Trade och skivbolaget Blast First bakom sig och lagom till sommaren kommer »Never Seen a Star« (titellåten är fantastisk) att ges ut på popetiketten Snap, som i sin tur står under MNW:s beskydd. Det är sedan tänkt att det ska följa ännu en singel innan andra albumet färdigställs i MNW:s studio. Mitt i sommaren, ett stenkast från den stockholmska skärgården.
— På ett sätt är det skönt att vi inte har gjort den där andra LP:n; nu hoppar vi över »This is the Modern World« och går direkt på »All Mod Cons«, säger Tommy Jonsson som är ett övervintrat mod.
— Paul Smith på Blast First visste nog inte riktigt vad han kunde vänta sig av oss. Han tyckte att vi samtidigt var både Tears For Fears och Big Black och innerst inne tror jag han ville att vi endast skulle vara Tears For Fears — det var dags att börja sälja skivor också, säger Johan.
— Men han spenderade en himla massa pengar på oss så visst trodde han på gruppen. Vi har sett utgiftskontona så här i efterhand och bara hotellräkningarna var astronomiska. När vi turnerade i Frankrike bodde vi på så luxuösa hotell att vi nästan bad om ursäkt då vi kom in i receptionen — det var eleganta glasdörrar till duscharna, och så vidare och man kunde definitivt förbrukat pengarna på bättre sätt. Men kul var det…

Att Easy inte blivit bortglömda och att de verkligen betytt något får de hela tiden bevis på. Daniel Miller på Mute (Blast First är en underetikett till bolaget som är mest känt för Depeche Mode) har fortfarande ett gott öga till dem och fanmailen har inte alldeles upphört.
— Nej, våra fans har inte glömt bort oss, säger Johan. Folk är på oss jämt och ständigt, undrar vad vi håller på med. Ja, en del nästan skäller på oss för att vi inte gjort några skivor på ett tag!
— Jag är ganska övertygad om att många svenska band aldrig skulle ha fått göra några skivor om det inte varit för »Magic Seed«. Frågan är om Snap hade funnits över huvud taget.
Det är liknande åsikter, och sättet de levereras på, som gör att jag håller Easy för att vara Sveriges bästa band — även när de befinner sig hundra mil från en skivstudio. De har någonting mer än »bara« sin musik att luta sig tillbaka emot. Easys attityd är i själva verket gruppens verkliga storhet. Johan är dock lite orolig för att de i intervjuer kan uppfattas som enbart »gnälliga«.
— Jag vill inte att folk ska ha uppfattningen att vi klagar på andra band, för egentligen håller man ju på med det här för att det är kul. Det är roligt att upptäcka annan musik precis som det är roligt att göra egen musik. Det är viktigt att man på något sätt försöker förmedla en känsla av att man vill någonting med det man gör — inte att man håller på för att vara bättre och förmer än andra eller för att lyckas mer än andra.
Hur ser de då på den här uppståndelsen som var i början, likheterna mellan Easy och engelska Suede är rätt slående, inte minst sättet de tacklade hysterin på.
— Visst känns det lite löjligt att läsa den första artikeln i Aftonbladet, där dom skrev att »Easy kan bli större än ABBA«, säger Tommy Jonsson.
— Om man vet vad man håller på med som band kan man klara sådana situationer, det är värre för sådana band som inte tänkt över varför de spelar musik, menar Rickard.
— Man måste ju hela tiden komma upp med nya bra låtar, det är vad det hela handlar om, poängterar Johan och har därmed yttrat det axiom som varje band borde ha som huvudregel från allra första början. Suede har fattat det och menar att de är oantastliga så länge de gör nya bra låtar — det går liksom inte att argumentera mot »Animal Nitrate« och »So Young«.
— Det är ju därför Suede, och alla riktigt personliga band, slår igenom; för att folk förstår att de följer sina egna mallar, poängterar Johan och reagerar samtidigt på att de mesta diskussionerna om egna bandet förs i imperfektform.
— Det känns lite tråkigt att sitta och snacka om hur kul det var »på den gamla goda tiden för tre år sedan«, för det känns ändå som om vi har något bättre att komma med nu. Och jag menar, alla lever ju i bandet, ingen har hängt sig!

Och om det går åt helvete musikaliskt sett (föga troligt) så finns det andra, och förmodligen, viktigare saker att tänka på — åtminstone för tre femtedelar av bandet. Herrar Holmlund, Jonsson och Peterson kan nämligen titulera sig »pappa«. Jo, även indiepopstjärnor skaffar sig familj och det har skett en veritabel baby-boom i kollektivet Easy det senaste året!
Hur ska någonsin musiken kunna gå före familjen från och med nu?
— Fråga Ray Charles, ler Johan. Han fick nio barn med sju fruar under loppet av fem år… hans fru skilde sig inte förrän efter 23 år…
— Vi är föregångare även på det här området! Före alla fjuniga 18-åringar som spelar i band.
— Vi är fjuniga 27-åringar i stället.
Går det att jämföra musikaliska kickar med känslan att bli förälder?
— Det finns en slags primalskrikskänsla i musik, menar pappa Holmlund, för man märker på små barn att när man spelar musik för dom så börjar det hända någonting i kroppen på dom. Om man börjar sjunga är det nästan som om dom stannar upp och blir paralyserade. För ett par dagar sedan satt jag och Susanne och sjöng »Can’t Help Falling in Love« för vår son Elliot (som föddes till tonerna av Kinks, vilka gjorde en spelning strax intill sjukhuset…). Han hade skrikit fem dagar i sträck, men så fort vi började sjunga blev han alldeles tyst…
— Vi hade en kompis från Jönköping som varje dag i nio månaders tid spelade Triffids »Wide Open Road« för sitt då ofödda barn. Men jag vet inte om hans barn gillar Triffids för det…
— Det blir väl som värst sedan när våra ungar börjar gilla »fel« musik, när de bara spelar speed metal och inget annat.
— Eller grunge.

Om vi blickar lite framåt är Easy, som vanligt, kloka nog att inte lägga för stor vikt vid omvärldens förväntningar, i synnerhet inte journalisters omöjliga krav, utan fortsätter stillsamt och ytterst målmedvetet att i första hand försöka leva upp till de egna uppställda målen.
— Det är rätt typiskt att när vi häromdagen höll på och spelade skivor så hittade vi nästan ingenting som vi gillade, och så satte vi på vår demo och alla bara dog.
— Det känns skönt att man ändå har kvar den här kärleken till musiken, att man kan bli exalterad när man hör sina egna låtar, viskar Tommy Jonsson försynt.
— Det är fortfarande jakten på den perfekta poplåten som driver oss framåt. Och när vi nu lyckats göra så många nya låtar kändes det fel att lägga av innan vi spelat in dem.
— Vi har en formel vi måste utveckla och om vi inte kan vidareutveckla den kanske det trots allt är dags att lägga gitarrerna på hyllan — ja, i mitt fall lär det väl bli trumstockarna…

EASY är aktuella med EP:n »Never Seen a Star«.