Popmusiken återföds varje dag. Varenda dag, varenda timme, är det någon någonstans som ur sitt hat mot den etablerade rockmusiken blir tvungen att göra något nytt. Han eller hon har oftast inget val. Det är bara något som måste göras.
Mick Jagger gjorde det redan för trettio år sedan. I dag gör det detsamma om de kallar sig för Aphex Twin, Super Wed eller Suede. De gör ändå samma sak. De återerövrar popmusiken. Och gör den till något unikt som ingen hört förut.
I och för sig finns det alltid de som tror sig ha hört allting förut, men de är oftast så kallade rockjournalister som bara sörjer sin flyende ungdom. Ofta spenderar de sina arbetsdagar med att leta efter »rebellisk rock i läderbyxor«. Jan Gradvall förklarar på sidan 0124.
Ofta sägs det att man vid en viss ålder inte längre minns hur det kändes att för första gången höra en fantastisk popsingel och hur oerhört viktig den kunde vara. Det stämmer förstås inte. Alla som älskar musik minns sådana ögonblick alltför väl. Så väl att dessa minnen växer sig starkare och större än det som händer i dag.
Den som dog av Neil Young grymtar åt Dinosaur Jr, den som omkom av Ziggy Stardust fnyser åt Suede och den som blev överkörd av »Autobahn« skrattar åt Aphex Twin. Och så vidare i all evighet. Men den som för första gången hör Suedes »So Young« eller »Animal Nitrate« fnyser inte åt David Bowies »Moonage Daydream« eller »Lady Grinning Soul«. Tvärtom.
Det kanske kan vara något att känna på.
Bara man kommer ihåg att den bästa popmusik vi någonsin hört görs just nu och släpps först nästa vecka. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.
POP #1 är slutsåld. Vi har inte ett ynka exemplar kvar. Tack för det.

POP-redaktionen, mars 1993