NÄR NICLAS FRISK var elva år ville han bli tävlingscyklist. Men tyvärr blev han aldrig någon Gösta Fåglum. Det var illa nog att Niclas saknade lokalsinne och körde vilse under sin enda tävling. Än värre blev det när han under en träningstur blev påkörd av en rattfyllerist. När det hände bestämde han sig för att koncentrera sig på sin andra hobby, rockmusiken.
Incidenten i Mora 1979 ledde inte till några bestående men. »Jag tror i alla fall inte det« mumlar Atomic Swings sångare. Men helt säker är han inte. Kanske hände det något i den där vägkorsningen som gjort att Frisk för evigt blivit kvar i 1970-talet. Det låter åtminstone så på Atomic Swings första album; »A Car Crash in the Blue« fullständigt bågnar av parafraser på allt det som i dag anses typiskt för platåskornas och musikrörelsens årtionde. Och det handlar inte bara om musikaliska lån. Även i attityden har Atomic Swing mer gemensamt med Sweet och Sparks än med Whipped Cream. Atomic Swing vill underhålla för ögonblicket. Och många ska bli underhållna. »Min tanke var att skapa bra musik för folk som kanske ägnar tio minuter om dagen åt musik« säger Niclas Frisk.
Tränger man in i hans skivsamling blir det snabbt uppenbart varför Frisk identifierar sig med »vanligt folk«. Hans lilla skivsamling — som består av 100 plattor, varav ingen är färskare än från 1989 — skulle kunna stå i vilket pojkrum som helst i Säter eller Sheffield.
Här finns några grabbnävar hårdrock (mycket Kiss, Black Sabbath och Saxon), en dos glamrock (nästan komplett samling Sparks, lite Roxy Music, några Bowie) och åtskilliga kioskvältare från namn som Dire Straits och Meatloaf.
Egentligen kan bara två decimeter av Frisks skivhylla rubriceras som »hip«. Då handlar det antingen om kitschiga sjuttiotalsgenier som Billy Swan och Les Humphries Singers eller om »måsten« som Rolling Stones, Iggy Pop och Velvet Underground. De sistnämnda är faktiskt ett undantag från hans fåtaliga skivköp under senare år, Velvets »1969« inhandlades nyligen på en skivbörs för 100 kronor!
— Jag lyssnar nästan aldrig på skivor. Det blir mest radio. När jag lyssnar på plattor är det antingen fest eller så vill jag kolla någon detalj. Just nu blir det till exempel Eagles eftersom jag vill höra hur en typisk studioinspelad platta kan låta.
»A Car Crash in the Blue« är inspelad enligt Frisks idéer om hur man gjorde på 1970-talet: 10 dagar »live« i studion. En bunt låtar. En producent som snarast är kontrollant och påhejare. Pang på. Fyll alla kanaler till bristningsgränsen. Färdigt!
Samma teori tog han vidare när han nyligen bidrog med en låt (»Dream on«) till Jerry Williams aktuella album.
— Jag fick nästan tejpa ihop fingrarna på orgelkillen. Jag vill ha ett enkelt ljud. Som en Farfisa eller en vox. Inte sånt där fläskigt Hammond-ljud som Creeps dränkte sin senaste skiva med.
Vill man veta var Niclas Frisk hittar sina ljudväggar kan man med fördel studera den lilla skivbunt som står precis bredvid hans stereo. Där exponeras det som han lyssnat på under de senaste två åren: Who, Eagles »The Long Run«, Rolling Stones »Their Satanic Majestic Request«, Slade, Pink Floyd »Animals« (med prislapp: »6:50kr.«) och Les Humphries Singers.
Minns man bara »Mama Loo« kan det verka som om Les Humphries och hans vänner mest står där som ett effektsökeri. Men när Niclas Frisk ivrigt spelar upp orkesterns versioner av »Jesus Christ Superstar« och Led Zeppelins »Immigrant Song« blir det snart uppenbart varifrån Atomic Swing hämtat sina rytmidéer.
Är inte Atomic Swing rädda att hamna i en sjuttiotalsfälla?
Niclas Frisk grubblar en tiondels sekund innan han svarar:
— Allt jag har gjort hittills har låtit sjuttiotal. Jag upptäckte (producenten) Bob Ezrin via »Destroyer« med Kiss. Hans bombastiska ljud kommer nog alltid att påverka mig. Jag har aldrig lyssnat på några produktioner av Phil Spector. Men jag har nog ändå ärvt hans ljud via Ezrin. Om det innebär att jag är fast i 1970-talet får jag väl leva med det. Det bjuder jag på.

NICLAS FRISK, ATOMIC SWING

vinyl 0,5 hyllmeter
CD 0,1 hyllmeter
boxar inga
längst fram Eagles »The Long Run«, Rolling Stones »Their Satanic Majestic Request« & Pink Floyd »Animals«
sortering existerar inte
första köp Kiss »Destroyer«
jajamensan! Tony Joe White »The Train I’m On«
hmm… »Windows (Continuo on Bach)«, ett spännande formexperiment med Deep Purples gamla orgelkrossare Jon Lord. Det var Eberhard Schoener som dirigerade Münchens kammarorkester den där kvällen i juni 1974.