SKA MAN HITTA sanningen om Karin Wistrands skamliga förflutna bör man gå sängvägen. För det är under sängen som sångerskan i Lolita Pop förvarar det som inte platsar i hennes skivhyllor. Bakom resväskor, tidningshögar och sedan länge bortglömda smycken, finner man det som skulle skämmas intill Patti Smiths och Lou Reeds kompletta kataloger. Det är generade storheter som inte ens den snällaste skivbörs tar emot gratis: Röda Bönor, Tommy Nilsson, Gary Moore, Grus I Dojan…
Den som följt Lolita Pop via sju album och oräkneliga turnéer kan ana att det trots allt är artister som de förstnämnda som dominerar i Karin Wistrands hyllor.
Men vill man avslöja bakgrunden till hur Karin Wistrand låter på sitt första soloalbum »Stjärnorna för dig« (kommer 25 mars) bör man snarare koncentrera sig på de CD-högar som dräller framför hennes stereomöbel. Där handlar det lika mycket om George Michael, Tasmin Archer och ABBA som om den nya tidens halvkonstnärliga rockpoeter (Tori Amos, Suzanne Rhatigan, R.E.M.).
Wistrands minst sagt varierade solodebut lånar föga överraskande lika delar från respektive »läger« — här samsas mollballader à la Nico med dansrytmer och country & western modell k d Lang.
— Många kanske trodde att jag skulle markera att detta inte är Lolita Pop genom att göra en rakt igenom dämpad platta. Men även om jag inte är riktigt den »rock’n’roll«-Karin som vissa fått för sig, gillar jag ju att ramla runt på scenen. Då är det ju inte så bra att bara ha ballader, säger Örebros svar på Chrissie Hynde lakoniskt.
Men tillbaka till hyllanalysen. POP påpekar att samlingen lider brist på svart musik och Karin börjar febrilt rota i sina backar.
Efter några ivriga minuter kikar hon upp under sin kolorerade keps och presenterar stolt en samlingsplatta med Aretha Franklin. »Jag har Papa Dee också«, tillägger hon bedjande.
— Men det är inte bara svart musik som saknas. Tänkte ni på att jag till exempel bara har en platta med U2? När jag och Benkt (Svensson, före detta gitarrist i Lolita Pop) flyttade isär lottade vi om alla gemensamma skivor. Jag drog fel lott när det var dags för U2…
Men detta förklarar ju inte att nästan allt i hyllan är relativt nytt, relativt få plattor härrör från tiden före 1980. Tillhör hon dom fegisar som gömt det mest eländiga i skivhyllan? Ryktet säger ju att hon var jazzrockare som tonåring…
— Det stämmer att det var först när Lolita Pop startade som jag blev frälst på Iggy Pop och New York-rock. Det var då som jag började köpa plattor och gräva ned mig i texter och sånt. Före det var det mycket jazzrock; Weather Report, Mahavishnu Orchestra, Chick Corea. Men dom köpte jag inga plattor med. Alla kompisar hade ju redan skivorna!

KARIN WISTRAND, LOLITA POP

vinyl 1 hyllmeter
CD 1,5 hyllmeter
boxar inga
längst fram Atomic Swing »Smile« & George Michael »Listen Without Prejudice«
sortering CD — osorterat, vinyl — svenskt i en back, utländskt lite vagt »efter artist & genre«, bl.a. ett tjockt sjok med New York-rock
första köp Richard Landis »Natural Causes«, Karin köpte den på rea när hon var 12, än i dag vet hon inte vem Landis är…
jajamensan! Gram Parsons »Grievous Angel«
hmm… Röda Bönor »Sköna skrönor«