Efter tolv år i den svenska ankdammen far Thomas Di Leva ut på internationellt vatten. Sverige har fått sin chans. Nu sträcker själens krigare sitt trollspö över gränserna, det är dags för resten av världen att översköljas av… ja, vaddå? Flummigt pjoller eller farliga sanningar? Pop skickade PER BJURMAN till kapten Di Levas tillfälliga kommandobrygga Sala för att glutta i loggboken.

DEN KRITVITA SNÖN gnistrar bedövande i vårligt solsken när Chaufför Olsson pressar minibussen uppför den sista sega backen, rattar igenom grindhålet och sladdar in framför huvudentrén.
Det är lördageftermiddag sent i januari och vi befinner oss i de gruvtrakter strax utanför Sala där man förr bröt silver och i dag vårdar minnen av tider som flytt.
Ståtliga sekelskifteskåkar i mustigt trä står på parad i en till synes genomtrygg björkträdsidyll, men under lövverken döljer det västmanländska berget fortfarande bråddjupa, gapande schakt som hotar sluka den oförsiktige.
Här, i självaste disponentvillan, har Thomas Di Leva och hans hantlangare (nye medproducenten Håkan Nilsson plus välkända Di Leva-musiker som Jörgen Cremonese, Raymond King, Ulf Ivarsson och Christer Björklund) under nära nog två månader krigat med de ljud och ord som senast i början av april ska föras till torgs som engelskspråkiga albumet »Naked Number One«.
Ett egendomligt val av inspelningsplats kan tyckas. Thomas hemstad, Stockholm, dignar ju av extravaganta studior. Men den 29-årige popängeln ville bort från huvudkommunen den här gången, ville avskärma sig från »allt runt omkring« och likt Tom Waits finna en miljö där hans ömtåliga sånger kunde trivas.
Och när han efter visst letande fick se den gamla gruvbyn var saken klar.
Mark fullsprängd med silver — det kunde inte bli bättre.
Det är likväl en lättad Di Leva som i och med vårt besök får montera ner sin provisoriska skaparverkstad, lämna den slottsliknande gården och fara hem till verkligheten.
Han ser riktigt upprymd ut när han kommer emot oss i hallen.
— Ja, det är faktiskt skönt att det är över. Vistelsen här har varit som att ligga i skyttegrav, säger han och gör en svepande gest mot de ljusa salarna, som i vanliga fall härbärgerar försynt lokal bildkonst, men nu är belamrade med äggkartonger, mikrofoner, rymdfarkostliknande mixerbord och annat som hör den moderna inspelningsmiljön till (plus en del som inte gör det — till exempel helig aska).
— Vi har ju varit helt isolerade, fortsätter Thomas, inte sett på TV, inte läst tidningar, inte träffat utomstående. Bara ägnat oss åt att göra musik. Man blir lite sjuk…
Det finns fler orsaker till att framställandet av den gävlefödde visionärens sjunde fullformatare varit mödosammare och mer utmattande än något han tidigare givit sig i kast med.
En stavas ekonomi — Thomas har själv bekostat stora delar av »Naked Number One«-projektet.
En annan total kompromisslöshet.
— Jag har nästan inte kompromissat alls, i princip bara om pengar, och det är första gången. Tidigare har jag anpassat mig till spelreglerna och därigenom förlorat en del av udden. Visst har jag varit farlig, fast inte så farlig som jag skulle kunna vara. Förhoppningsvis blir jag det nu, jag har ansträngt mig för att ta mig ur spelet och rollerna, liksom lyft det oket av axlarna. Men sådant tar på krafterna.
Enligt rykten har motvinden ökat ytterligare i styrka genom att Sala-husets andar envisats med att lägga sig i arbetet.
— Nja, inte andarna. De brukar jag komma överens med. Men vi har hemsökts av mörka krafter utifrån, vilkets märkts på saker som att mikrofoner gått sönder i avgörande lägen och sen fungerat igen morgonen efter, utan att någon ens rört dem…
Som om inte det vore nog har sällskapet fått se sig hemsökt även av mer profana varelser:
Nyfikna ortsbor.
För självfallet går ett två månader långt Di Leva-besök inte spårlöst förbi i en kommun som Sala.
— Jag hade tänkt hemlighålla min närvaro, men gjorde misstaget att besöka banken en av de första dagarna och timmen senare hade väl ryktet spritt sig.
Man kan föreställa sig uppståndelsen.
Inte minst på ärevördiga lokaltidningen Sala Allehandas redaktion.
Där lär snålvattnet ha sköljt som ett slagregn över hugade reportrars oxeltänder.
Men de som hoppades på audiens i den gamla disponentvillan hoppades förgäves. Alla som vågat ringa på har mötts av oförstående nunor i dörren.
»Di Leva? Nej, här finns ingen som heter så.«
— Men den lokala rockföreningen fick faktiskt en intervju till sitt fanzine, berättar Thomas.
— Man kan inte nobba en förening som heter »Hey Baberiba«…
Den ursprungliga planen för finaldagen är att vi alla ska hjälpas åt att packa ihop all bråte och så snabbt som möjligt ge oss i väg, men ganska snart utkristalliseras ett annat mönster. Ett helt annat.
Det är POP:s utsände och Claes Olsson — Di Levas högra hand sedan flera år — som får kånka och bära.
Stjärnan själv står — med den något ihåliga förevändningen att han för tillfället inte har råd att riskera sin hälsa — bredvid och hejar på.
— Rock ‘n’ roll, hojtar han uppmuntrande när vi stånkar i väg med två hundra kilo mixerbord.
Herrn gör dock ett tafatt försök att diska, om än mest för att få vifta med diskborsten mot foto-Kristinas objektiv…
— Så här vill tjejerna se mig… titta vad duktig jag är! Jag skulle kunna bli en utmärkt hemmaman och ägna dagarna åt det husliga.
Nu är Thomas ingen hemmaman utan musiker och artist och medan en fläckig kaffekopp gnuggas hjälpligt ren far han ut i filosofiska tirader över sitt yrke och kall.
— Jag vill inte vara en Steven Spielberg och ha allting gratis. Hellre en Fassbinder eller Herzog, som egentligen inte fick filma men gick in på filminstitutet och snodde en kamera och gjorde det ändå.
Den lurvige utopisten hejdar sig och smakar belåtet på sin välfunna metafor innan han fortsätter:
— Det är viktigt att stå utanför, att vägra bli en del av etablissemanget. Först då kan man förändra saker, vilket ju jag vill, och med »Naked Number One« tycker jag att jag börjar nå en position där det är möjligt.
— Musikaliskt är den här plattan… du vet, det finns olika lager i alla sånger och tidigare har jag koncentrerat mig på de inre lagren, men nu försöker jag exponera de yttre. Coca-Colan ska fram — och det är inte det lättaste för i mina sånger finns inte så mycket Coca-Cola. Men jag tror att jag lyckats något så när, många blir säkert förvånade när de hör resultatet.
— Vi har en del omixade låtar på tejp här. Jag sätter på lite kaffe, så kan vi lyssna sen.
»Yttre lager« visar sig betyda pop. Omedelbar pop. Så omedelbar att jag sätter den högoktaniga kaffe värden serverar i halsen. Ett par av de fem låtar vi får höra formligen ångar av hitkänsla.
Samtidigt är de, paradoxalt nog, extremt skruvade. De jublande melodislingorna jagas ständigt in i en snårig djungel och rivs blodiga av vilddjur som Laurie Anderson, Marc Bolan, Salif Keita, Adam Ant (!), Bill Haley (!!) och Televinken (!!!). Kontrasten blir makalös.
— Det låter inte som nånting annat, utbrister jag häpet.
— Jag vet, flinar Thomas, jag gör ny musik jag.

Thomas Di Leva
Geni eller tok?
Sveriges ende seriöse popkonstnär eller en effektsökande pajas?
Farlig eller flummig?
Svaren varierar beroende på vem man frågar.
Själv tyckte jag under lång tid ingenting. Jag noterade den tejpade locken i pannan, men gjorde i övrigt inga som helst reflexioner.
Med färgexplosionen »Vem ska jag tro på?« ändrades bilden drastiskt.
Genom att para lekfull naivism med svidande musikalisk precision, poetisk sprängkraft och exceptionell särprägel lyckades mannen i den blommiga klänningen vända likgiltigheten till ivrig nyfikenhet.
Plötsligt framstod han ju som den svenska popens främsta löfte.
Och redan året därpå, 1988, blommade talangen ut till storhet. Det skedde på »Rymdblomma« — en praktsensation till platta som fem år senare gör anspråk på tätplacering på den inhemska skivhistoriens »best of«-lista.
Parallellt etablerade sig Di Leva som subversiv kraft. Som en alternativ livshållnings orädde vägvisare. Som giftpil i hjärtat på ett grått, fyrkantigt, passiviserat samhälle.
Sådan är han i än högre grad i dag och för det förtjänar han oreserverad respekt.
Tidvis finns dock skäl att ifrågasätta rebellens förmåga att nå ut med sina omstörtande idéer.
När han i »I morgon« på »Vem ska jag tro på?« mässar »även dom som inte vågar leva dör nån gång«, då bränner han in budskapet som med glödgat järn.
Likaså när han i »Blunda & se« på »Rymdblomma« viskar »du är instängd här tills du kan blunda och se«.
Men när han på senaste plattan, »Noll«, gömmer sig bakom ett draperi av diffusa formuleringar undrar jag om han över huvud taget lyckas göra sig förstådd.
Så det känns naturligt att börja den två timmar långa hemresan till Stockholm (som dock inte kommer i gång förrän Thomas gått runt i alla rum och ropat »Hej då, huset!«) med att fråga om han känner något slags ansvar att konkretisera sina farliga tankar — eller om det är upp till omvärlden att ta sig över till hans dimension.
— Det är viktigt för mig att Kalle, sexton, i Mora kan relatera till det jag gör, för jag erbjuder ju faktiskt ett alternativ i en ständigt sönderrostande värld som alltmer börjar likna en transportsträcka i mörker. Det är min uppgift, att som en enkel man uttala några enkla stavelser vi kallar ord som rör människornas hjärtan. Dels till gråt och dels till skratt, men även till förundran. Dessutom försöker jag öppna deras sinnen och deras fantasi och få deras liv att följa drömmarnas intentioner. Det är allt jag vill.
Men frågan är fortfarande om det är ditt ansvar att vara konkret eller om vi måste vässa våra sinnen?
— Jag är ju faktiskt oerhört konkret. Men en suddig lyssnare har svårt att se det. Det är inte jag som är suddig, det är… människorna. Vad jag kan göra för att skapa mer klarhet är att hela tiden peka på dörren till sagan och få människorna att öppna den och kliva in. För i sagans värld, där är sanningen vän med alla.
Om folk nu är suddiga lär de få ännu svårare att se såna dörrar när du nu dristar dig till att börja sjunga på engelska.
— Ja, men jag vänder mig inte bara till de åtta miljoner som pratar svenska. Jag vill kommunicera med alla. Ni har fått några sånger ni kan fundera över, nu går jag vidare. Fast inte nödvändigtvis bara till England och USA. Även människor i… ja, Polen behöver få höra mina sånger. Det finns en hel värld där ute som måste förändras.
Du har tidigare beskrivit det du håller på med som gerillaverksamhet.
— Ja, det är det ju. Jag befinner mig närmare CIA:s domäner än ni tror…
Den för dagen rätt neutralt klädde exilgästriken är frapperande verbal. Det abstrakta innehållet i de långa utläggningarna till trots uttrycker han sig exakt och utan längre betänketid. Svaren kommer direkt, många gånger i ett enda flöde. Påfallande ofta avrundas resonemangen med en klyscha (typ »Det är det som är det fina i kråksången!«) och ett gapskratt och som samtalspartner undrar man oroligt om karln verkligen menar allvar eller bara driver med en.
— Både och, säger han och fäster blicken vid en osynlig punkt nånstans ute i det kvällsmörker genom vilket vi störtar fram med vår lilla buss.
— Men när människorna skrattar märker de inte att jag lägger små frön i deras huvuden.
Du talade tidigare om risken att hamna i olika spel… händer det, till exempel i intervjuer, att du säger saker för effektens skull?
— Det hände tidigare. Jag trodde att jag behövde spela för att skydda mig själv och skydda andra — från mig. Jag har nog över huvud taget skådespelat mig genom livet och jag tror det är väldigt få som träffat mig på riktigt. Men nu känner jag att jag är… ingen. Och i och med att jag är ingen och kommer överens med mig själv om att det är okej att vara ingen, så kan jag vara alla. Naked Number One…
Där har vi det.
— Just det. Men för att fortsätta… det är bland det finaste som finns, att vara ingen.
Jag tycker det låter smärtsamt.
— Till en början kan det vara det, men… det måste komma en dag då hela den här drömmen vi befinner oss i nu tar slut, så att alla inser att det är bättre att vara ett i stället för fler. Alla måste bli alla och ingen måste få vara ingen. Det här är saker jag alltid gått och funderat på och nu känner jag att jag inte orkar spela längre. Det är bättre att jag berättar hur jag känner och vad jag funderar på.
Ja, alltså…
— Jag känner att jag lever genom snabba impulser, som en poet. Marken, stjärnorna, lampor, bandspelare, mina skor och de jag har omkring mig, allt är tecken som ska få mig att handla på ett visst sätt, tänka vissa tankar och säga vissa saker. Allt finns redan där, alla har redan ett manuskript som finns i verkligheten och… ja, man kan följa det ibland och improvisera ibland, när det blir för tråkigt. Men när man följer manuskriptet får man energi, man blir ett med luften och marken och nuet.
Vänta nu, när du säger sånt här får du förstå att folk inte begriper vad du talar om…
— Ja, det är synd om människorna… ha ha ha. Nä, men vad kan jag göra åt det? Det är för sent att ändra på mig nu.
Men det måste väl ligga en motsättning i att å ena sidan vilja kommunicera och å andra sidan inte göra sig förstådd.
— Det där handlar mest om att människor är rädda för saker de inte förstår. Och det är de för att de aldrig tittar så djupt i sig själva.
Som kanske framgår glider Thomas enkelt ur de nät jag försöker lägga.
Han droppar en vag oneliner — sen seglar han glatt i väg åt det håll han finner intressantast. Vilket just nu får till följd att vi helt oförhappandes hamnar i människans innandöme.
— Det finns saker nere i mörkret som de flesta som tittat efter inte förstår att de kunnat gå och bära på. Och det är klart, man kan bli förskräckt över att gå ner i sitt eget bröst och hitta ett sjöodjur, men det måste också få existera. Det finns inget ont i det. Människor har svårt att hantera sin rädsla, de tror att de måste försvara sig mot nånting. Jag förstår inte vad det är de ska försvara sig mot. Man måste inse att även rädslan har något att ge.
Du sa tidigare att det är väldigt få som träffat dig på riktigt. Då kan man ju fråga sig vem vi träffar, vi som lyssnar på plattorna och ser scenshowerna.
— På ett sätt möter ni ju mig, men det är ändå inte jag. Ni möter ett avtryck i tid och rum. Jag känner att jag inte landat riktigt än, men jag är på väg ner i min kropp och kan snart påbörja den långa färden. Processen avslutas inom kort. Det hoppas jag i alla fall, för jag känner inget behov av att vara på jorden längre.
Ska du dö?
— Ingenting dör.
Jamen, rent kroppsligt?
— Jag vet inte, det är inte min sak att avgöra när jag måste åka hem igen… jag känner mig väldigt levande, men som Gunnar Ekelöf skrivit: »Han är som om han vore död och det är därför han lever. Han är som om han vore levande och det är därför han är död.«
Det är den gåtfulle Di Leva vi möter här. Den lätt översinnlige. Den massmedia älskar och den sju års hård exponering fått oss att se på som den enda existerande
Men viss hörsägen gör gällande att det finns en betydligt världsligare variant.
Han ska till exempel vara synnerligen hårdför i affärer.
— Det var mycket sånt snack i samband med förra plattan. Men vad då, se på mig. Jag sitter här i Christer Petterssons avlagda kläder och har lagt mina sista sekiner på att få göra en skiva jag tycker om, medan många av dem som gör oskyldiga poptrudelutter bor i slott. Så hemskt bra affärsman kan jag väl inte vara då…
Man kan i och för sig vara hård och ändå misslyckas i affärer…
— Jag är enbart hård när jag försvarar min konst och den förlorar ändå i kontraktsförhandlingar. Alltid. Man blir less. Man skriver på och går iväg och super…
Du har också rykte om dig att vara en hård arbetsledare?
— Ja, och jag är nog en av de hårdare arbetsledare man kan råka ut för. Men det har ingenting med prestige att göra, det handlar om visioner. Jag hatar att behöva vara en sur gubbe som skäller, det är nog det värsta jag vet. Men det finns lägen då även jag brister och då kanske det inte hjälper med nåt annat än hårdhandskar för att ro saker i land. Det är ju lite grann som att vara kapten på en båt, jag måste fatta beslut så att skeppet kan segla vidare och navigera rätt. Det handlar väldigt lite om mig, det är skeppet. Det får inte förlisa. Jag går enbart min musiks, mina låtars och mina visioners ärenden.
Förstår dom du jobbar med det?
— Inte alltid. Men om de tar ett enda steg i min riktning så tar jag hundra i deras.
Och det kan vara svårt att få människor att ta det enda steget?
— Ja, det ska fan vara teaterdirektör (stort skratt!) Nä allvarligt; allt jag vill är att fästa lite kärlek på tejp. Det kan vara väldigt svårt, som att dyka i kloaker efter en diamant, och oftast misslyckas jag. Men någon enstaka gång faller pusselbitarna på plats och det är de ögonblicken som är orsaken till att jag inte ger upp och packar ihop. Ska jag nå dithän krävs dock att omgivningen är med mig till hundra procent.
Blir det ofta konflikter med musikerna?
— Ja, det blir det ju alltid. Det är nästan omöjligt att jobba med kreativa saker utan att hamna i konflikter. Men de är rätt kreativa i sig, de skapar ett elektriskt tillstånd. Dessutom är det bra att då och då rensa luften med ett par rejäla sågningar mot varandra. It’s all in a days work.
Det där låter ju rätt trevligt, men du säger att du är en av de hårdaste arbetsledare man kan råka ut för.
— Jag säger det därför att jag tycker att jag är elak. Tyvärr. Samtidigt… jag är ju den jag är, det kommer liksom an på musikerna om de vill följa med på resan. Jag vill ju att de ska göra som jag säger, men blir givetvis jätteglad om de inte bara förstår och gör rätt, utan dessutom lägger till och drar ifrån och kommer med förslag. Jag vill ju inte ha robotar. Men hörrni, nu vill jag stanna och äta.

Det väcker visst uppseende när Thomas stövlar in på den landsortskitschiga kinakrog Claes hittar i Enköpings utkanter. Med Di Leva-mått mätt håller han i sina urtvättade blåjeans och sin oljerock en tämligen låg och anspråkslös profil. För lördagsdinerande Bingolotto-spelare på en snedögd ålandsfärja är han likväl ett UFO mitt i den sötsura såsen.
Till på köpet ett välkänt UFO.
Nackar vrids så det knakar i hela Svealand.
Och när den konstige celebriteten efter en kvart får in sin vegetariska mat och, som för att visa grönsakerna vördnad, sträcker armarna i luften ovanför tallriken är det inte utan att åskådarnas anleten antar formen av fiollådor.
Jag skyfflar in en sked ärtor och ber om ett utlåtande angående just klädstilen.
Det visar sig att de spektakulära kostymernas tid är förbi.
— Kostymerna har fortfarande sin charm, men jag är lite beyond det där — nu ser jag mer ut som en utomjording i blåjeans. Dessutom; ju enklare jag klär mig desto lättare förstår folk vem jag är i livets pjäs. Förr gick det mesta ut på uppvisning, jag ville vara nån slags stjärna. Men jag har insett den enkla människans möjligheter och är nu… en folkets man! Det är som sådan jag ska operera. Att jag sedan väljer att vara en mer offentlig människa när jag går ut på stan och går tycker jag är min ensak för det gör jag ju som ett skydd. Mot vad? Har man något skört, som en kattunge, och något vackert, som en blomma, blir man snabbt omringad av en pöbel med grepar och spadar. Jag tror på människorna men jag litar inte på dom. Än.
För att återknyta till din vilja att förändra sakernas tillstånd; det traditionella sättet att försöka omdana, genom reellt politiskt arbete i partier och parlament och så, tycker du det är helt ointressant?
— Nej, inte ointressant. Tvärtom väldigt intressant. Allt är intressant. Men det betyder inte att jag ställer upp.
Det gör du inte?
— Däremot tittar jag gärna på och skrattar. Det var ju så länge sen det kom någon ny Monty Python…
Hela den världen är som ett skämt för dig?
— I mångt och mycket. När man börjar prioritera inom sjukvården, tar på sig att avgöra vilka som ska leva och vilka som ska dö… det är klart att jag inte kan ställa upp på det. Sådana beslut kommer att bli oerhört kostsamma så småningom. Oerhört. Men man får inte låta sig nedslås av de där. Det är bara att ställa sig vid sidan om och skratta för de kommer att rationalisera bort sig själva till slut.
Det finns ju olika alternativ och man skulle ju kunna tro att du kände mer för till exempel Miljöpartiet än Moderaterna.
— Tja, jag känner för alla och upprepar vad jag sa nyss: om de tar ett enda steg i min riktning så tar jag hundra i deras.
Men för de vanliga människor du säger att du vill närma dig, är ju det du nu bespottar väldigt viktigt. Många är arbetslösa, många får knappt ihop till hyra. De politiska beslut som fattas har en oerhörd betydelse för dem.
— Det är en illusion. En spekulation och en illusion. Jag tycker att det enda viktiga är kärleken. Om man utvecklar den behöver man inte utveckla något annat.
Har du samma synsätt när det gäller mer globala politiska frågor?
— Ja. Det är dags att dom där kommer ner nu, och börjar kramas.
Hänger du med i händelseutvecklingen då? Engagerar du dig till exempel i vad som händer i det forna Jugoslavien?
— Jaa, mycket djupt… ha ha ha.
Det verkar rätt bekvämt det där, att bara skjuta bort problemen.
Thomas lägger långsamt ifrån sig besticken och spänner blicken i mig. Sen hamrar han in varje stavelse.
— Jag tycker att jag engagerar mig i varenda jävla sång jag skriver. De säger att jag bara skriver flummerier, men det gör jag inte. Jag engagerar mig för världen och kärleken. Ni kan inte begära mer.
Ibland låter det likväl som om du rationaliserar bort saker du inte vill ta i med svepande formuleringar. Som när du här om året avfärdade Irakkriget med att det var »köttätarnas krig«.
— Men det var ingen rationalisering. Man måste förstå sambandet mellan att döda oskyldiga varelser och döda sin egen bror eller syster. Det sitter ihop, det är jag helt övertygad om
Detta må vara sant, men jag vidhåller att Herr Di Leva i de här sammanhangen stundtals gör det för lätt för sig.
Politik är inte Monty Python. Politik är, här och nu, den kraft som i högsta grad påverkar människors vardag och givetvis har det en jävla betydelse vem och vad som styr den.

Under de återstående milen till Stockholm pratar Thomas mest om barnvisor (»Jag gillar de enkla som >Blinka lilla stjärna<, >Imse vimse spindel< och de där. De är så vackra.«). Och om den krock som uppstår när visioner ska omvandlas till varor och bjudas ut på en marknad.
— Min konst saknar de inbyggda mekanismer som konst måste ha för att kunna transformeras till produkt. Därför förlorar jag så oerhört mycket i de där leden… längs vägen från idé till paketerad skiva i butiken. Och jag har ett evigt problem i det att jag och köpmännen (läs skivbolagsfolket) inte talar samma språk. De förstår inte vem jag är och vad jag vill göra.
Klockan är över tio när vi utpumpade landar utanför Thomas portuppgång i Birkastan. Sängen hägrar, men den kan man snabbt glömma. Det är bara att ge sig ut och bära igen. Utrustningen ska upp till lägenheten.
Ty ännu är skeppet, som landets största enkla popstjärna skulle sagt, inte i hamn.
Hundratalet pålägg återstår. Och därefter väntar mixning.
Tänk så mycket arbete.
Bara för att fästa lite kärlek på tejp.

THOMAS DI LEVA är aktuell med sitt första engelskspråkiga album »Naked Number One«.