När nyhetssändningarna på våra TV-kanaler dagligen innehåller reportage med popkulturell anknytning, när dagstidningar använder artiklar om popmusik som försäljningsargument och när Riksradion gör om sin kanalindelning för att ge popmusiken större utrymme behövs en svensk musiktidning. En tidning som uteslutande skriver om — och analyserar — fenomenet popmusik.
Om ni inte har förstått det tidigare så är popmusik något mycket allvarligt, inte bara något som strömmar ur en radio på behaglig volym när man diskar.
Popmusik kan i och för sig ha den funktionen också. Men på tidningen POP nöjer vi oss inte med det. Vi vill i sådana fall ta reda på varför just den musiken är bra att diska till, hur bra den är att diska till och vem som först diskade till den.
De ansvariga för vår tids mediakanaler använder popmusik som främsta argument för att locka till sig de unga lyssnarna, tittarna och köparna.
Under det sista decenniet har popmusiken blivit en så etablerad del av vår kultur att den lätt kunde ha mist sin dragningskraft.
För att förstå varför ett band som Nirvana plötsligt erövrar världens samtliga förstaplatser måste man rota i musikhistorien.
Och det tänker vi göra. Det som kallades för en klassiker för tio eller tjugo år sedan är det inte nödvändigtvis i dag.
»Musikhistorien är inte konstant utan måste kontinuerligt skrivas om«, som Jan Gradvall skriver i sin artikel om Talking Heads på sidan 8.
Men framför allt är POPs ambition att skriva om ny musik, den musik som kommer att toppa nästa års listor, som lockar världens tonåringar att lyssna på musik hela nätterna och skolka hela dagarna. Den popmusik som betyder allt. Musik som aldrig glömmer bort varifrån den kommer och var den har sina rötter.
Det är därför en artikel om Neil Young är lika given i POP som en recension av Da Lench Mobs nya album.
»You gotta dig Blue Note to dig Def Jam«, som någon uttryckte det.

POP-redaktionen, december 1992