En blekgrå höstdag 1991 insåg fyra buttra norrlänningar att det inte hjälpte att sitta hemma på kammaren & klaga på den svenska popmusikens uselhet. »Vi får visa klåparna hur man gör«, suckade de uppgivet. Ett år senare är Fredrik Norberg, Andreas Mattson, Kenneth Wikström & Per Arne Wikander den unga blågula popens obestridliga kungar. Människorna bakom en sådan bedrift vill man förstås veta allt om, så POP anslöt sig till Giro di Trimotore för att känna lite på kvartetten som vänt upp och ner på pop-Sverige.

DET ÄR INTE bara för att Sugar och Pavement dundrar i högtalarna. Eller för att det är ohemult trångt och varmt i det minimala rummet. Eller för att det hinkas rusdrycker med rasande iver.
Anledningen till att det känns som att Hannas krog plötsligt lämnat Skånegatan i Stockholm och flyttat in i en buss i Sundsvall är framför allt att det manstarka sällskap som tumlar runt mellan sätena uteslutande består av anställda och stammisar från det vänliga söderhaket.
Vid ett bord sitter servitören Fredrik och diskuterar Jam-plattor med ständige matgästen Mats, vid ett annat spiller bartenderduon Jonas och Stefan upp resväskljummen vodka åt källargolvsröjarna Ove och Ralph, och de där dimmiga figurerna som tumlar omkring i mittgången är ju inga mindre än permanenta barhängare som Rickard, Kenneth, Traste, Håkan, Johan, Torsten och Magnus.
Men nej.
Inte har huvudstadens bästa bar rört på sig.
Det är banden i Rollercoaster-paketet Giro di Trimotore — det vill säga Popsicle, This Perfect Day och Mindscape — som tillsammans med delar av Traste Lindéns Kvintett firar en just avklarad turnépremiär i sin »bulle«.
Att vi befinner oss där, och inte på Hannas, står om inte annat klart när TPD-Raffe höjer höger arm och allesammans, allt som allt trettio man, stämmer upp i Trimotore-gängets kampsång.
— Berg-är-till-för-att-flyttas! vrålar de så att det ekar mellan Sundsvalls mäktiga stadsberg.
Just då slår partajet ut i full blomning. Volymreglaget framme vid förarsitsen vrids i topp, någon kastar sig upp på ett bord och Kvintettens kortväxte trumslagare, Magnus Fagernäs, slår korken av ännu en bjudflaska Heaven Hill.
Åtskilliga timmar senare vacklar den stackars reporter som ska följa Giro di Trimotore in på sitt hotellrum. Han rasar omkull i sängen och somnar nästan direkt, men precis innan ögonlocken slår igen mumlar han tyst för sig själv:
— Jisses, ska det bli så här hela tiden?
Det ska det.

Mitt emellan Luleå och Skellefteå, precis där Piteälven mynnar ut i Bottenviken, ligger Piteå.
Det är en genomsnittlig norrlandsstad, känd för sin palt, sitt havsbad och sin gamla träkyrka.
Drygt 40.000 människor bor i kommunen.
Här föddes Popsicle-medlemmarna, här växte de upp och här formades de till lidelsefulla popkonnässörer.
Det senare var dock långt ifrån givet.
I Piteå finns absolut inget av den popkultur som utvecklats nio mil söderut, i Skellefteå.
— Det är bluesrock som gäller i Piteå, berättar Andreas.
— Alla som håller på med musik låter som ZZ Top. Och så har det alltid varit. Det förekom inte ens någon punkrörelse i stan.
Följaktligen saknas också den lilla klick hängivna och medvetna fanatiker som plågar den lokale skivhandlaren i nästan varje landsortsstad med »konstiga« beställningar.
— Ja, de enda piteåmänniskor jag känner som delar min syn på, och intresse för, musik är de andra medlemmarna i bandet, berättar Fredrik.
— Det är också de enda där uppifrån jag umgås med.
Att just popsillarna, som de kallats av mindre nogräknade konsertannonsörer, förvärvade annorlunda impulser än alla andra piteåbor, och köpte »Setting Sons« i stället för »Deguello«, kan de inte förklara.
Desto mer lättförklarligt är att de så fort tillfället gavs packade väskorna och for de 90 milen till Stockholm.
— Allihopa stack i mitten av åttiotalet. Man måste ju i väg, säger P-A.
— Och det finns inga planer på att flytta tillbaka, inflikar Fredrik.
Som tycker det är irrelevant att prata om Piteå.
— Att vi kommer därifrån har inget att göra med vad vi är i dag, säger han och skruvar på sig.
Men pressar man honom erkänner han att det nog har det ändå.
— Jag står fast vid att just Piteå saknar betydelse, men okej, det spelar viss roll att vi kommer från landsbygden.
— Dels har det väl präglat oss som personer. Vi är lugnare än till exempel infödda stockholmare, blir inte lika lätt imponerade. Sedan är det ju också så att om man bor i en stad som Piteå finns det inte så mycket annat att göra än att… ja, sätta ihop ett band och spela.
— I Stockholm fungerar det helt annorlunda. Vilket väl märks. Eller känner du till många bra stockholmsband utan medlemmar utifrån?
Jag gör väl inte det.

När Giro di Trimotore en fuktig torsdagskväll når Melody i Stockholm är det generalmönstring i »branschen« och sålunda en smula nervigt för de inblandade.
Nu, om någonsin, ska makthavarna övertygas om att de är »svensk pops stora hopp«.
Särskilt stirriga är TPD:arna. Sångaren och frontmannen Mats Eriksson värmer nämligen upp med ett besök på restaurangen Peppars fyraårskalas och de andra medlemmarna fruktar en repris på det kaotiska framträdandet på Sergels Torg dagarna efter Hultsfredsfestivalen.
Men strax före tio kliver »Manne« in i logen — på stadiga ben.
I ett slag släpper spänningen och en dryg timme senare går skellefteåbandet upp på scenen och gör en av sina bästa spelningar någonsin.
Även Popsicle har en särdeles lyckad kväll, överträffad endast av urladdningen under premiärkvällen i Sundsvall.
Det är tjugoåtta minuter — exakt — av smart, späd skönhet och attityd. Ingen i bandet rör sig mer än ett par centimeter under hela spelningen. Ingen ler. Ingen säger något mellan låtarna.
Toppen, tycker åtskilliga.
Men inte alla.
Längst inne i baren står en samling överåriga rockkritiker och muttrar att det väl inte är något speciellt med sådana osjälvständiga trendputtar.
— Det får man väl se som en bekräftelse på att det man gör ändå är rätt bra, raljerar Fredrik.
Det är nu fler som inte förstår. Jag trängs konserten igenom med ett par vilsekomna jeansskjortor som gång på gång ruskar sina välfriserade huvuden och skriker »de kan ju inte sjunga!«.
Inte det minsta förvånande.
Det är väldigt många — inte minst musiker — som aldrig fattat att det ofta är sprickorna, kanterna, de där sköra ögonblicken då det låter som allt ska rämna men inte gör det, som skapar… eh, magi.
Desto mer hajjar de tonåringar som efteråt flockas utanför logen. De inser till exempel att Trimotores stora stjärna är Andreas.
Och honom skriker de efter.
— Andreas, kom ut! Vi är »the indie kids« och vi måste få träffa dig.
»Acke« tycker situationen är aningen genant.
The indie kids är inte bara sällsynt hängivna sin idol. The indie kids är dessutom grabbar…

Popsicle uppstod inte, som många tycks tro, ur tomma intet.
Norrlands fab four har haft ett band ihop tidigare, kallat Genre Hippy.
Om det talar herrarna emellertid tyst i dag. Och man förstår dem. Genre Hippy lät nämligen som en korsning av — hör och häpna — Killing Joke och The Cult.
— Det var under vår gothperiod, ursäktar sig Andreas, medan Fredrik tappert försöker dementera ett rykte om att han på den tiden hade långt Ian Astbury-hår.
Men förgäves. Hans kamraters skadeglada kluckanden ger obarmhärtigt klart besked om hur det låg till.
— Okej, säger den numera extremt kortklippte gitarristen till slut, jag hade väl det då. Och allt det där kan man hånskratta åt i dag.
— Men va fan, då var det ju helt rätt. Alla de där grupperna, Killing Joke och Sisters Of Mercy och de andra som ingen kan lyssna på nu, de var hippa. Likaså deras utseende och klädsel…
— Att vi sedan inte gjorde några speciellt bra låtar är en annan sak.
Två av dessa mindre begåvade historier, »Hit the Happiness« (!) och »Whistling Messiah«, hamnade 1988 på en singel (leta omedelbart i genom de dammigare delarna av skivhyllan; äger ni ett ex av »Hit the Happiness« kan ni tjäna en hacka i sinom tid).
För den fick våra hjältar rätt bister kritik.
Liksom de fick för sina få scenframträdanden under namnet Genre Hippy.
— Lars Nylin hoppade på oss rätt ordentligt efter en spelning på Ritz, minns Fredrik.
Men när »Fredde« och hans vapendragare i fjol, efter några år på sparlåga, startade om som Popsicle vann de snabbt kritikernas gunst.
Första demokassetten hann knappt färdigställas förrän vanligtvis svårflirtade pennfäktare som Kjell Häglund och just Nylin började sortera bland superlativen.
— Det betydde oerhört mycket, avslöjar Fredrik.
— Utan den uppmuntran vi fick i början hade vi knappast existerat i dag. Det var liksom det läget, antingen satsa hårt eller lägga av helt. Det positiva bemötandet gav oss så pass mycket självförtroende att vi valde att satsa.
Och så finns det folk som säger att kritiker inte fyller någon funktion.
En som lade märke till hypen var Klas Lunding, befälhavare på prestigetyngda Telegram Records (hem för sådana som Titiyo, Papa Dee och Just D).
Han läste om Popsicle i Nöjesguiden och nyfiken som han var på gitarrpop, sedan en Ride-konsert i Stockholm ett drygt år tidigare, lade han namnet på minnet.
— När jag sedan, mest av en slump faktiskt, fick höra grabbarna tänkte jag omedelbart att jag måste ha tag i dem, berättar den lyhörde skiventreprenören, som tidigare drivit bolagen Stranded och Mekano och bland annat presenterat namn som Lustans Lakejer, Reeperbahn och Ratata.
Gruppen hade släppt en mini-LP på lilla A West Side Fabrication i Skellefteå, men var inte bundet av något kontrakt. Så när Lunding hörde av sig behövde norrbottningarna ingen längre betänketid.
Ett halvår efter starten skrev Popsicle, som första gitarrband, på för landets hippaste skivbolag.
Klas Lunding, som inte gjort sig känd som någon överdrivet pratglad person, tycker det är svårt att förklara vad som gör hans senaste fynd så speciellt.
— Det blir lätt fånigt när man ska beskriva det med ord, men… ja, dels är musiken intelligent och dels finns det en sorts nerv i den.
Bandets utomordentligt tidsenliga framtoning fäster han mindre vikt vid.
— Jag brukar inte analysera sådant. Det är klart tidsfaktorn är viktig, det är den alltid i musik, men den har inte spelat så stor roll i det här fallet.
— Jag tycker för övrigt att Popsicle utgör en bristvara i Sverige. De tillhör inte någon våg. Möjligen finns det ett visst släktskap med SNAP-banden, de är ju anglofiler allihop. Men Popsicle har en nerv de andra saknar, en… nä, jag hittar inte orden.
Hittills har samarbetet mellan Telegram och norrlandskvartetten resulterat i två plattor.
Först EP:n »Whitsun« i somras. Och så, förra månaden, det hyllade albumet »Lacquer«.
Som popsillarna är väldigt, väldigt stolta över. Det säger de i och för sig aldrig, men det syns på dem. Och det är klart, har man lyckats åstadkomma en så enastående blandning av väsen, romantik, attityd och fantastiska melodier har man anledning att vara stolt.

Det mest anmärkningsvärda med spelningen på Submarine i Växjö är att Andreas pratar med publiken.
Ynglingarna längst framme vid scenen röjer så häftigt att han gång på gång får micken i käften och till slut utbrister han:
— Nu är jag så förbannad att jag inte vill spela mer.
Häpnadsväckande.
Annars händer inte speciellt mycket, vare sig på, bakom eller nedanför scenen, så vi stuvar snabbt in oss i bussen — som banden på lågbudgetvis bor i — och tutar i väg mot nästa destination, som råkar vara Lund.
Återigen ska ett par sega timmar slås ihjäl, för trots att klockan passerat tre vill ingen lägga sig och sova. Därtill är rastlösheten för stor.
Så det blir ett par partier skitgubbe igen.
En massa öl. Några sidor i tidningen man redan läst fyra gånger, trots att det är något så hemskt som Musikermagasinet.
Och så den där popordleken. Som går ut på att man ska komma på ett band som börjar med samma bokstav som ett tidigare nämnt slutar med.
Hängde ni med?
Om jag säger Walker Brothers — vilket jag givetvis gör — ska näste medtävlare säga Staple Singers, Squeeze, Sonics eller något annat på S.
Jättekul — ett tag.
Men när vi — jag, Mats, Fredrik och turnéledaren Torsten — hållit på så länge att Fredrik inte kommer på något bättre på E än Eldarens Hus börjar luften gå ur .
Men eftersom det inte finns något annat att göra byter vi bara ämne och börjar rabbla städer.
Och när även det är uttjatat fortsätter vi med länder, flicknamn och LP-titlar… ja, till slut sitter vi och försöker komma på popjournalister på K…
Sedan återstår inget mer än det som av folk med vana i branschen kallas turnéleda. Själv skulle jag beskriva det som helt vanlig tristess.
Jag känner tydliga symptom redan efter två nätter och tycker mig plötsligt kunna ana varför människor som tvingas ligga ute i månader finner en lockelse i att slå sönder hotellrum.
Sådana tilltag är givetvis de här banden alldeles för snälla för.
I Skellefteå dristar sig visserligen juniorerna i Mindscape till att slänga ut en fjärrkontroll genom hotellrumsfönstret. Men de ångrar sig snabbt och springer ner och hämtar den igen.

På pappret är Popsicle ett klassiskt kollektiv med fyra lika viktiga medlemmar, men i praktiken kretsar det mesta kring vokalisterna Andreas och Fredrik.
Det är de som skriver låtarna.
Det är de som gör intervjuerna.
Det är de som får uppmärksamheten.
Och när POP ber Popsicle sätta samman en blandtejp med all time favourites är det de som på egen hand tar hand om uppgiften.
De andra två, Kenneth (bas) och P-A (trummor), spelar en till synes blygsam roll.
— Utåt är det så, och det passar i alla fall mig bra, kommenterar den tystlåtne och blyge P-A.
Han är särskilt nöjd med att slippa intervjuerna.
— Jag har inget att säga. Och skulle jag ha det håller jag helst tyst ändå. Fredrik är ju så noga med bandets attityd…
Kenneth — en godmodig praktnorrlänning som när han får stryk av en viss popskribent i flipper skriker saker som »Satan i gatan!« — konstaterar att det viktiga är att han vet var han står internt, inom gruppen.
— Det är inte så konstigt att det är Andreas och Fredrik som syns utåt. Förutom att de gör musiken har de en helt annan koll än oss. Vi är inte alls popfanatiker på samma sätt.
Nej, Kenneth och P-A läser inte NME och Melody Maker varje vecka, förköper sig inte på nya plattor, analyserar inte Wedding Present-singlar i timmar.
Men det gör Andreas och Fredrik. Båda har ett intensivt kärleksförhållande till popmusik.
Eventuellt är Andreas aningen måttligare i sin passion än Fredrik.
När någon berömmer en Sugar-låt och Fredrik svarar med att »remixen på nya tolvan är mycket bättre« tycker han det går för långt och buar.
Å andra sidan kan »Acke« varenda Beatles-text utantill…

Det hjälper inte hur jag tjatar.
De vägrar spela den sensationella »Hey Princess«.
— Vi har inte repat in den, heter det.
Men en mycket sen och mycket blöt natt i logen på Smålands Nation i Lund rycker Andreas åt sig en akustisk gitarr och börjar sjunga:
»I hear the summer’s almost gone, and maybe everythingh is done… so I shout, Hey princess won’t you come back home? I cry, I’m shaking and I’m on my own.«
Han är helt oemotståndlig.
— Äh, jag kan den ju inte, säger han och ger sig på cover-repertoaren i stället.
Det blir Neil Youngs »Ohio«, det blir Replacements »Sadly Beautiful« och det blir en Alex Chilton-rysare.
Senare samma natt går »Acke« omkring på en svartklubb i centrala Lund och frågar unga skånskor var de jobbar.
Fast på Piteå-dialekt.
— Hvors hår do jåbba da?
Han är oemotståndlig då också.

Den brakfest som planeras efter avslutningen i Göteborg blir en ganska vissen tillställning.
Göteborg är för trist och hemlängtan för stor för att någon ska orka lägga i de högre växlarna.
Det är likväl ett slitet gäng som morgonen efter landar hemma i Stockholm. Två veckors rock’n’roll-resa har satt sina spår.
Popsicle kliver av vid Fryshuset.
— Vi ska repa, flinar Fredrik.
Det ska de inte. De ska dumpa alla förbannade gitarrer, förstärkare och mikrofonstativ.
Därefter hägrar ett par efterlängtade dygn i de egna slafarna.
Vad som händer i framtiden är rätt oklart.
Det talas löst om nya singlar, Englandslansering och ytterligare turnéer. Men bara löst.
— Egentligen skulle vi lägga av nu, säger Fredrik, det vore väl rätt fräckt.
Onekligen.
Men så lätt blir vi nog inte av med Popsicle. Det finns ju fortfarande en del att lära resten av popsverige.

POPSICLE är aktuella med albumet Lacquer — årets näst bästa album. Aldrig någonsin har väl ett album varit så näst bäst.