Med avstamp i sjuttiotalets platåklackade visvärld och med lätt igenkännbara förebilder i glitterpopens kokainrusiga Poster-idoler har stockholmsbandet Bubbelgum Ride gjort ett av årets mer trallvänliga konceptalbum. Titeln »La La La« (DINO) är bara förnamnet.
Då Håkan Sundberg, gitarr och sång, Mikael Agnepil, trummor, Micke Swahn, bas, och Tomas Skogsberg, sång och »smal« produktion tittade förbi på Pop-redaktionen förklarade de att CD-skivor med Bowie, Beatles, Bolan, Kiss, Sweet och Ian Hunters storburrigaste upplaga av Mott The Hoople spelats både av och till den senaste tiden. Precis som på sjuttiotalet då de inhandlades för första gången, då på vinyl.
— Jag vet vad våra låtar handlar om, påstår Tomas Skogsberg och får genast de övriga i bandet mot sig. De menar att det krävs en del krångligt efterkonstruerande för att hitta bärande idéer i Bubbelgum Rides texter.
— Jag vet i varje fall vad mina handlar om, envisas Skogsberg, som annars producerar löjligt arg musik av typen Entombed och Dismember i sin egen Sunlight-studio, där även »La La La« spelats in.
— Vi har medvetet valt ett smalt sound, som gör att vi låter mer som de band vi växte upp med än andra svenska »Beatles-grupper«.
Särskilt väl märks det på skivans fina Lennon-hyllning »God Bless the Union« (som inte handlar om muntert fackföreningsliv) där Skogsbergs bräckligt ljusa stämma smyger fram en både omedelbar och karmatisk melodi.