Har du bara hörseln i behåll har du också hört Mats Ronander spela, även om du själv inte vetat om det. I annat fall har du lyckats undgå att höra ABBA, Ulf Lundell, Peps Persson, Ted Gärdestad, Tomas Ledin, Pugh Rogefeldt och många, många andra. För han har spelat med dem alla, på scen och på platta.
Dessutom har han ett par ”egna” LP bakom sig också. Två stycken med gruppen Nature, där han hade en nyckelposition, och en tillsammans med Lasse Wellander, också han från Nature. Den sistnämnda plattan har inte sålts i några imponerande upplagor, men den nämns med respekt av alla som lirar själva.
För den är bra. Och Mats Ronander är en bra gitarrist. Så fin faktiskt att det är märkligt att han inte blivit ett stort namn på egen hand.
— Tja, jag tror att det beror på ren slapphet, förklarar han själv. Jag är väl lite lat…
Hans insatser har givetvis ändå gjort honom till kändis i musikkretsarna. Hos den s k stora allmänheten har det blivit så att de flesta (de som lyssnar på musik) känner till honom, men få känner honom. Vem är egentligen killen som ABBA och Tomas och Uffe Lundell och de andra stora namnen kämpar om att få ha bakom sig när de lirar?
Jo, Mats Ronander och rockmusiken kom till världen ungefär samtidigt, 1954. Rocken i USA och Mats i Örebro — en stad som inte bara sett Lasse Wellander växa upp utan också en annan av Sveriges duktigaste gitarrister, Göran Fristorp (de som trodde att Örebro bara handlade om kex får ändra sig!)
— Jag diggade blues från början, berättar Mats. Riktig blues från USA. Och så började jag spela själv, lärde mig lira klarinett i musikskolan. Men den var jag inte särskilt intresserad av, i stället blev det munspel och sång när jag uppträdde i olika småband. Gitarren kom först efter tre—fyra år, och då tog jag upp den mest på skoj och lärde mig själv grunderna.
Lasse Wellander och Mats lärde känna varandra tidigt, och hörde till stamkunderna på klubben Powerhouse, där kända och okända musiker ibland jammade tillsammans. Lasse kom så småningom med i Peps Perssons vid det här laget smått legendariska grupp Blues Quality, och också Mats gjorde ett kort inhopp i den.
— Men sen flyttade jag till Stockholm, och 1970 bildades Nature. Det var den första riktigt stora grejen, och det gick bra. Vi turnerade i hela Sverige och övriga delar av Skandinavien, dels på egen hand och dels som kompgrupp åt Pugh Rogefeldt. Det var då som jag började satsa mer ordentligt på att spela gitarr.
Jodå, det gick riktigt bra för Nature. Två LP hann gruppen med att göra, ”Nature” (Metronome) 1972 och ”Earthmover” (Sonet) 1974. Särskilt den sistnämnda fick fin kritik, och många förvånade sig över att det inte kom fler plattor.
— Det var i och för sig lite synd. Men dels var vi väl slappa, och dels hade vi sällan tid att skriva låtar, även om Lasse och jag knåpade ihop en del tillsammans. Vi turnerade väldigt mycket de åren, med Pugh, Göran Fristorp, Ted Gärdestad och senare Ulf Lundell. Dessutom jobbade vi en del tillsammans med Dave Greenslade som var med i Colloseum och som senare bildade gruppen Greenslade.
Men Nature användes bara inte på turnéer, utan var flitiga gäster i skivstudion som komp bakom olika artister. Både i grupp och var för sig var Natures medlemmar populära, och Mats har vid det här laget hunnit med fler plattor än han kommer ihåg.
— Första gången jag spelade in något var det med Nature. Men se’n har det blivit en packe. En del vill man helst glömma så snabbt som möjligt också…
Turnerandet tog dock den mesta tiden. Alla lär som sagt ha hört Mats Ronander spela, och de flesta måste ha sett honom också vid något tillfälle. För, som han själv säger, ”det har blivit Sverige runt vid ett par tillfällen nu”.
— På många sätt är det rätt nedslående. Varenda småstad och samhälle ser likadana ut — ett torg, ett gammalt hotell, en sliten folkpark eller nån liten klubb. Och så dessa jävla Domus-fik — samma tråkiga inredning överallt — och jag har nog varit på dem alla.
— Å andra sidan gillar jag att turnera. Det är alltid roligt att träffa nya människor, och det har blivit en vana vid det här laget. Checka in på hotellet, fixa ut-rustningen, tillbaka till hotellet för en öl i baren innan spelning-en börjar, och tillbaks dit efteråt för ett par öl till. Det känns hem-tamt!
När Nature så småningom splittrades var Mats ändå redan en etablerad medlem i den s k studiomaffian. Så fort ett skivbolag ville göra en ordentlig satsning på en artist skrapade man ihop ett gäng av Sveriges duktigaste musiker — Ola Brunkert, Rutger Gunnarsson, Janne Schaffer, Lasse Wellander och Mats Ronander för att bara nämna några av de mest kända namnen.
— Det är givetvis lärorikt, och jag blir alltid förbannad när folk kallar mig för ”kall och känslolös studiomusiker”. I början gjorde man kanske en del grejor man inte kände för, men i dag väljer jag bara sådant som jag själv gillar. Och då spelar jag likadant som jag skulle gjort om jag fast medlem i gruppen det handlar om!
— Men jag håller med om att det kan vara lätt att ”fastna” som studiomusiker, och spela sånt som man inte gillar, på rutin. Och det aktar jag mig för!
Mats har dämpat ner sin studioverksamhet en del, även om han fortfarande är med bakom bl a Ulf Lundell och ABBA. I stället satsade han också på att göra en platta med egna låtar, och de kom så småningom. Tillsammans med gamle kompisen Lasse Wellander fick han ett kontrakt med Polar, och den LP som hittills släpps har fått beröm.

— Den hade kanske gått ännu bättre om vi turnerat mer, säger Mats. Men det var lite besvärligt. Man vill ju gärna att det skall låta så bra som möjligt live, och då behövs det en ordentlig utrustning — och det kostar pengar att ha en sån med sig! Vi fick faktiskt betala själva för att turnera, både Lasse och jag!
Att det inte blivit mer tillsammans med Lasse (men det kanske kommer!) beror inte minst på att herr Wellander det senaste året varit strängt sysselsatt med Björn Skifs nya grupp Zkiffz, medan herr Ronander å sin sida arbetat med ABBA. Bluesfantasten från Örebro befann sig plötsligt stående på världsscenerna med tiotusentals människor framför sig. Men han klarade sig fint — både i USA och Japan sas vackra ord om hans spel.
— Första ABBA-gigget i Kanada var lite smånervöst, men sen blev man van. Jag tänkte inte på om det var 200 eller 20 000 människor framför mig. Och dessutom är det en upplevelse att få spela utomlands, främst i USA. Dit åker jag gärna igen — det är en annan puls där, en annan känsla för musik.
Efter ABBA-turnerna har Mats fortsatt jobba i rask takt. Han har varit med både Tomas Ledin och Ulf Lundell i studio, har skrivit filmmusik tillsammans med Stefan Nilsson från Kornet och dessutom fortsatt arbeta med att få fram material till en egen ny platta.
— Uffe spelade ju in sin senaste i England, och det var en skön tripp. Vi hittade själva en studio på landet, en bra bit från London, och den var toppensjysst. Vi gjorde material till en dubbel-LP på kort tid, spelade nästan in den live med väldigt lite pålägg och så. Oftast blir det bäst då — de första tagningarna brukar sitta.
— Tomas Ledin jobbar helt annorlunda, är väldigt noggrann med att allting sitter som det ska. Vilket på sitt sätt är bra det också!
Men ändå — nånstans här mellan Lundell och ABBA och Ledin, finns det inte plats för lite Mats Ronander också? Lite av hans egna grejor, alltså. För hur stimulerande det än kan vara att jobba med de stora namnen måste det ju vara nåt särskilt med att göra låtar själv också. Och skivkontrakt finns!
Mats skrattar först när jag frågar, men blir snabbt allvarlig igen.
— Jag har funderat på det ibland. Åren rinner i väg, och jag ställer upp på så mycket att man jag har lite tid över åt egna grejor. Jag har faktiskt grunnat länge på att bilda en grupp, ett homogent band, och turnera runt och spela på mindre ställen. Det skulle vara fint, verkligen.
Och kanske bli stor stjärna själv?
— Åh nej! (Skratt.) Så långt har jag inte tänkt. Får jag bara ihop nå’t som folk gillar är det alldeles tillräckligt. Dessutom föredrar jag som sagt att spela på lite mindre ställen. Visst är det upplevelse att få ställa upp i jättelika hallar som jag gjorde med ABBA, men det är sannerligen inget jag längtar efter. Dessutom tror jag inte jag vill bli nå’n slags stor idol. Det är en väldig press på en människa att alltid bli bortskämd och uppassad och uppmärksammad överallt.
Mats låter bestämd. Men pressen måste han väl nästan ändå ha? Att sa många av den svenska rockvärldens stora namn med förtjusning anlitar honom måste ju också innebära en press!
— Äh, SÅ bra är jag inte! Jag är faktiskt förvånad själv över att kallas ”skicklig gitarrist”. Jag kan inte spela allt på långa vägar, och vill gärna utvecklas mer. Men en fördel som jag tror jag har är att jag känner mina egna begränsningar, och inte satsar på saker som jag är osäker på. Det är nog den viktigaste grundsatsen för en musiker överhuvudtaget.
— Och någon press har jag inte känt, det är inte så att jag alltid försöker överträffa mig själv. Tvärtom skulle jag gärna vilja spela nåt enkelt. Se t ex på Dave Edmunds som är en rasande duktig gitarrist, men som i dag spelar bara pop — men gör det perfekt. Jag skulle gärna gjort nåt liknande, gärna pop. På 60-talet sysslade jag bara med blues, pop var inte ”fint” nog då. I dag upptäcker man hur roligt det är!
Få svenska musiker, med undantag från ABBAs medlemmar, Jojje Wadenius och kanske en handfull andra har fått se på rockmusiken, artistlivet och turnerandet från så många olika synvinklar och i så många olika sammanhang som Mats Ronander. Ännu färre lyckas hålla huvudet kallt när det går bra, och, som han själv säger, ”inse sin begränsning”.
Det är lika viktigt det som att vara en bra instrumentalist. Jag tror att det är en av de viktigaste orsakerna till att så många söker honom när de skall spela in en platta eller ge sig ut på turné.
Och så är han ju en förbannat fin gitarrist!