1994 var ett magiskt år.
Dennis Lyxzén insåg att rap inte var hans grej och gjorde därmed Umeå Hardcore till ett vedertaget begrepp och varumärke.
För en 14-åring från Nyköping — som senare skulle ta namnet Tiger Lou — förändrade han en hel världsbild.

FÖR TOLV ÅR SEDAN gjorde Dennis Lyxzén — visst, du tänker på rätt person: Umeås omutlige hardcorefarbror, mest osviklige revolutionär och spinkigaste sångare — det pinsamma misstaget att försöka rappa offentligt.
Det låter kanske märkligt, men hans totala brist på talang för denna konstart gav den svenska popscenen en vokal begåvning utan nationell motsvarighet. All respekt till Dennis Lyxzén — men det är inte honom jag menar.
Påståendet kräver naturligtvis sin förklaring.

1994 SLÄPPER hardcorecombon Refused sitt första riktiga album.
Det heter ”This just might be the truth” och är inte alls lika styltig och osäkert genreskiftande som debuten ”This is the new deal”. Tvärtom. Om bandet tidigare försökt bryta konventioner genom att spränga in gitarrsolon och — här kommer det igen — rhymes, mitt bland chugga-chugga-riffen, har de nu gått tillbaka till sitt ursprung och förnyat det. Resultatet är det hårdaste som svenska slutsteg någonsin tvingats förstärka.
Inte alls oväntat blir plattan en succé. Speciellt låten som länge kommer att vara vad ”Family affair” varit för Sly & The Family Stone — ”Pump the brakes”.
Svenska straight edge-kids kippar efter andan i sina välstädade medelklasshem. Hundratals mammor runt om i landet torkar upp den multivitamindryck deras tonåringar spiller över mattan i ren och skär HC-extas.
Ingen klarar av att värja sig. Allra minst en liten, tovig och trött 14-åring från Nyköping. I huset på Stallbacksgränd förälskar han sig ögonblickligen i larmet, scenen, identiteten — och musiken.
När Refused spelar på Bergslagsrocken sommaren 1994 stagedivar Rasmus Kellerman för första gången i sitt liv.
Tio år senare hamnar han och Umeås stoltheter på samma samlingsskiva.
— Det var förlösande att ”Nova Lee” var med på samma CD som ”Pump the brakes”, ler han och drar ett sporadiskt bloss på sin Lucky Strike Light.

VÅRA VARMA mackor är slut.
Ungefär en timme tidigare har Rasmus, sedan en tid tillbaka mer känd som Tiger Lou, kommit några minuter sen till vår träff. Jag har kallat stället vi sitter på ”hippiefik” i ett patetiskt försök att vara lite sådär elakt smålustig. Rasmus har flinat artigt. Vi har käkat.
Nu sitter vi längst in i caféet med varsin cigarett och pratar om gamla hardcoresverige. Om Tiger Lous arv. Och om alla bitar, som mirakulöst fallit på plats efter många års independentsläpp och budgetspelningar.
Vi kommer hela tiden fram till att skivbolaget Startracks bär det fulla ansvaret.
— Det känns skönt att det verkligen händer något, på riktigt. Jag håller just på att lära känna Fredrik på Startracks, men hittills verkar han vara en skön kille, säger Rasmus.
Fredrik, som för övrigt verkar vara folkbokförd utan efternamn, har inte bara lyckats charma den blonde sångaren. Genom att släppa EP:n ”Trouble and desire” skakade han dessutom äntligen liv i Tiger Lous karriär.
Det låter kanske märkligt, men Dennis Lyxzén var faktiskt en av de viktigaste anledningarna till varför kräsna Startracks ansåg sig behöva ännu en singer/songwriter i sitt elitstall.
Påståendet kräver naturligtvis sin förklaring.

ETT PAR ÅR efter Rasmus Kellermans flygtur ut över uppsträckta, kryssmärkta tonårsarmar i Bergslagen, sitter en 13-åring i sitt rödmålade pojkrum på den hälsingska landsbygden och fingrar ivrigt på ett stort kuvert som just kommit med posten.
Han är mycket upprymd. 13-åringen har nämligen en föraning om vad det här kuvertet — politiskt korrekt i brunt, miljövänligt papper — ska komma att betyda för honom, tillsammans med en rad andra händelser under samma tidsperiod.
Kuvertet innehåller fanzinet Spinsign #3.
Jag — 13-åringen — har beställt det direkt från redaktören, en lite äldre kille som heter Rasmus och kommer från min födelsestad, Nyköping.
Min mamma, vid tillfället franskalärare på Nicolai-skolan, undervisade honom. ”Han var trött och hade väldigt tovigt hår”, säger morsan lojt när jag många år senare, inför den här intervjun, frågar hur hon minns honom.

RASMUS KELLERMAN kommer ihåg både min mamma (”Lena Nyman hette hon, det minns jag”) och Spinsign-tiden.
Den senare med kanske aningen mer värme och saknad.
— Fanzinet och allt runt det har betytt jättemycket för mig, speciellt i Nyköping. Där fanns en väldigt viktig gemenskap. Jag saknar det där ibland, att alla som drev hardcorefanzines hade kontakt med varandra. Alla brydde sig. Det känns inte som att det där finns kvar i dag. Eller, det kanske det gör, men jag är inte involverad längre.
Kellermans bakgrund inom D.I.Y-rörelsen och fanzinekulturen skulle komma att betyda väldigt mycket, även på andra plan.
”Hans punkbakgrund, där känslan finns för att bygga något snarare än att vänta sig att det bara händer, är ett viktigt element för att kunna bli en fullvärdig medlem av Startracks-familjen”, skriver Rasmus skivbolag på sin hemsida.
Tiger Lous stränga hardcore-fostran var alltså mer eller mindre en förutsättning för att Fredrik, vad han nu heter i efternamn, skulle släppa tigerns skivor.
Men enligt Rasmus själv har han faktiskt legat oförskämt mycket på latsidan den senaste tiden.
Det mesta har hänt av sig självt.
— Allt har bara varit som ett bananskal, till exempel turnéerna i Tyskland. Det var otroligt, så jävla kul. Och det var på en av dem jag träffade Kadd Stevens. Han berättade att han skulle ut en månad i U.S.A. och spela, och undrade om jag ville följa med.
Amerikanske singer/songwritern Kadd Stevens kallar sig oftast för Homage to Catalonia, och turnén — ja, den blev definitivt av.
Tiger Lou är så nyligen hemkommen att han knappt hunnit bli av med jetlagen.
— Som upplevelse var turnén helt fantastisk, trots att vi räknade ut att vi måste ha kört runt 2 300 mil allt som allt — i en liten personbil. Det var mest vardagsrumsspelningar, för ett publiksnitt på 15 pers. Jag tror att rekordet var 40. Alla riktiga ställen var väldigt politiska, typ radikala caféer och bokaffärer. Självklart var gaget därefter. Det låg väl i snitt på 40 dollar, tror jag. Och vi var tre som delade, flinar han.
Det låter kanske märkligt, men Rasmus Kellerman påminner om någon. Hans vilja att sätta sin egen prägel på allt från videos till formgivning av omslag — liksom hans ovilja att lämna saker åt slumpen — är förvånande lika Dennis Lyxzéns utmärkande karaktärsdrag.
Men driftighet och kompromisslöshet har inte alltid varit självklart för Tiger Lou.
Påståendet kräver naturligtvis sin förklaring.

I SLUTET AV 1996 sparkar nybildade popbandet Em sin sångare.
Basisten Rasmus, som inte ens gjort ett rep med de äldre kamraterna i orkestern, får ta över mikrofonen. Det går i milda ordalag rätt bra.
Knappt tre år senare skriver bandet kontrakt med jätten Sony under namnet Music By Em.
Det blir aldrig någon skiva. Det blir ingenting. Det blir bara skit. Rasmus flyr till flickvännen i London. Music By Em splittras.
Det enda som finns kvar är ryktet om ett nonchalant popband som vägrar prata med någon.
Och det stämmer inte ens.
— När vi spelade med Em satt alla bara i ett hörn. Vi var skitskraja helt enkelt, vågade inte prata med folk. Det var nog därför vi uppfattades som kaxiga. Jag levde genom mitt fanzine, mina filmer och min musik. Jag hade slutat umgås med vänner. Men när jag kom till London tvingades jag göra något åt det där, jag måste ta skitjobb, jag måste prata engelska. Nu är det inte jobbigt att göra grejer längre, typ träffa skivbolagsfolk eller göra intervjuer. Och det är skönt. Det var lite av den här anledningen jag åkte själv till U.S.A, för att tvingas in i den där situationen där jag till exempel måste prata engelska igen, säger han och viftar med en cigarett han plockade upp för tjugo minuter sedan.
Jag undrar lite när han ska tända den.

SAMTIDIGT RINGER Rasmus mobiltelefon. Det är tredje gången inom loppet av en timme, och allt är jobb. Jobb. Och jobb.
Oftast är det Fredrik — fortfarande efternamnslös — på Startracks som vill något. Och oftast handlar det om albumet ”Is my head still on?” som ska släppas om bara ett par veckor.
Mastern ska skickas iväg till press samma dag, och mellan tuggorna förstår jag att det är något som inte riktigt stämmer.
Rasmus, formgivare i det civila, vill som bekant göra det mesta själv. I synnerhet omslaget till debutalbumet.
— Ja. Ja. Visst. Jomen, det fixar jag. PDF? Lugnt.
Streckkoden är för liten, förklarar han när samtalet är slut. Han tänder äntligen den där cigaretten och sjunker tillbaka på stolen.
Rasmus Kellerman ska fylla 24 i år.
Ändå har det hänt så mycket i hans liv, både privat och musikaliskt, att samtalet lätt fastnar i imperfekt.
Jag glömmer att videon till ”Sam, as in Samantha” har rullats flitigt på både MTV och ZTV. Jag missar att fråga om ”Oh, Horatio” och förväntningarna inför albumet. Och det förbigår mig totalt att hans nya video spelats in på Kanarieöarna.
Kanske är det lite tur att Rasmus själv gärna pratar om allt detta.
— ”Oh, Horatio” ligger faktiskt fyra totalt på studentradiolistan. På tisdag ska jag göra fem intervjuer med olika radiostationer. Men riksmedia har det inte blivit, antagligen för att jag är okänd och ohypad. Det är bara skönt, tänk dig att vara José Gonzáles och spela in sitt debutalbum med sådana förväntningar på sig — fruktansvärt jobbigt. Mina inspelningar tar i snitt en dag per låt att göra.

DU HAR MED all säkerhet sett Tiger Lous första video.
En ensam kamera, fastsatt en meter ovanför Rasmus Kellermans huvud, följer en nedblodad singer/songwriter från den blöta asfalten vid en olycksplats, genom ambulanstransporten till en bår på sjukhuset.
Hela tiden ser man händer omkring honom, som applicerar masker och kanyler eller smeker hans bleka, upprivna ansikte.
Till slut befinner han sig utom all räddning och händerna försvinner.
— Det var en kompis till en kompis som gjorde den, faktiskt. Jag ville hitta en person jag verkligen litade på, och Magnus var klockren ur flera aspekter. Han kastade ur sig en massa idéer som jag fick lyssna på, och det här var en. Den kostade ungefär precis ingenting att göra.
För att kompensera detta faktum drog Tiger Lou med sig ett helt crew till Gran Canaria för att spela in sin nya video.
Det blev en, eh, inte helt getfri upplevelse.
— Vi åkte långt upp i bergen för att spela in. Det var en enslig bergsväg, och skitläskigt att köra dit. Flera gånger under inspelningen blev vi avbrutna av 100 bergsgetter som vallades längs den där vägen, berättar Rasmus.
Trots getincidenten håller han sig till Magnus. Liksom han håller sig till sin producent Rolf Klinth — ständig följeslagare på inspelning efter inspelning.

ATT OMGE SIG med pålitliga människor har visat sig vara exakt rätt sätt att förvalta en av de största svenska talangerna sedan Jacob Hellman.
Han vet om det. Det måste vara en omöjlighet att inte veta om det.
— Det skulle vara svårt att göra det jag gör, i den här utsträckningen, om man tyckte att man var kass. Det är klart att jag känner att jag inte är dålig, annars skulle jag aldrig kunna lägga ner så mycket energi.
Förra årets sjua ”Gone Drifting”, släppt på Malmöbolaget Black Star Foundation, deklamerar under en sprucken sång- och gitarryta:

It starts in the afternoon
after we’ve downed a few
We argue for an hour
then soak for two
You ask me about the future
and what I think it’ll bring
I freeze up and can’t think
of a single thing

Tiger Lou behöver inte oroa sig för framtiden. Allt Fredrik på Startracks, vad han nu heter i efternamn, nuddar har en benägenhet att leva kvar. Länge.
Och det låter kanske märkligt, men Dennis Lyxzén har ingenting med det att göra.
Verkligen precis ingenting.

TIGER LOUS ALBUM ”IS MY HEAD STILL ON?” SLÄPPTES 10 MARS.

Under pistolhot tvingade jag Rasmus att välja ut fem bilder från Tiger Lou-åren som betyder mycket för honom. Efter några konjak och en karta Rohypnol skrev han ett par rader också.

”MED FLÄTOR: Martin från Scenepolice. Utan flätor: Emil från Blackstar Foundation. Bilden är från Molotov, Hamburg, tagen under min första Tigerturné i Tyskland. Martin hade mer sirap på en macka än någon någonsin haft i ett endaste bakverk och lyssnade på grindcore på en absurd volym för att hålla sig vaken om nätterna medan han körde. Emil oroade mig med sin dödliga nötallergi och i kort är Martin och Emil två av de mest magiska människor jag någonsin stött på.”

”MED GITARR: Janne från Finland. Han berättade om när han, i unga år, åkte runt i Tyskland och buskade sin väg genom livet. En dag i Wuerzburg kom det fram en kvinna till honom och sa ’Du och jag ska gifta oss!’. ’Ok’, sa Janne och tio år senare träffade jag alltså honom på min spelning. Han var än idag lyckligt gift och bad att få låna min gitarr för att spela upp sin låt ’Fuck off and die’. När han ville ge bort låten till mig, betackade jag mig dock snällt, och bad honom istället spela en till låt. Vilket han också gjorde.”

”JAG ÄLSKAR den här bilden. Det vi ser är publiken på Slakterier i Flensburg som precis ska bevittna den första konserten jag någonsin gjort utan PA. Jag var ett vrak och efter att ha konstaterat att de båda sånganläggningarna vi testat var trasiga, föreslog någon att jag ju kunde köra utan. Den tanken hade ärligt talat aldrig slagit mig, men sagt och gjort — efter den värsta nervositeten hade lagt sig var det faktiskt en ganska trivsam upplevelse. Det jobbigaste är dock tystnaden efter applåderna efter sista låten. Det tar alltid nån minut innan folk börjar prata igen. Den minuten är som hjärntumörer och penistortyr.”

”ÄNNU EN favoritbild, denna gång från Freiburg. Publiken på denna spelning var, med ljusår före alla andra, den absolut värsta publik jag någonsin spelat inför. Tre personer av 40 var tysta och lyssnade, av vilka två var min fru samt min chaufför. Men på något vis tyckte jag det var underbart att spela där. Kanske just för att ingen lyssnade. Kanske för att jag faktiskt kunde höra vad vissa i publiken talade om, samtidigt som jag spelade.”

”JOHN, RACHEL och Kadd, som jag tillbringade en månad tillsammans med i USA. Mellan John och Rachel visar även Lucifer upp sig. Lappen i högra hörnet talar om hur fruktansvärt aggressiv Lucifer var och att man absolut under inga som helst omständigheter fick reta upp honom. Och jag lovar, om man blängde lite på honom, så gick han till attack. Han gjorde små anfall emot mig och simmade rakt in i glaset. Jävla tokfisk.”