Om jag var elak skulle jag sätta likhetstecken mellan Rocky Dennis och Göteborg.
Fick Jens Lekman bestämma kunde staden dock lika gärna följa aliaset i graven.
Nu vill han lämna sitt förhatliga Kortedala för att leva eremitliv på de skånska slätterna.

KIOSKEN VID HÅLLPLATSEN i Bellevue har västkustens bästa falafelrulle. Men det är också så nära himlen man kommer längs spårvagnslinje sju mot Bergsjön — vad Jens Lekman än påstår. Efter Redbergsplatsen verkar det nämligen snarare som om man är på väg åt rakt motsatt håll. Och när spårvagnschauffören skriker ut Allhelgonakyrkan i Kortedala, hem åt ett av förra årets mest omtalade popmirakel, har man fått misstanken bekräftad. Sedan flera hållplatser tillbaka.
— Jag tycker inte speciellt mycket om den här staden. Att jag skriver om ställen i Göteborg handlar mer om att placera låtarna i miljöer. Det är roligare att lyssna på låtar som utspelar sig på platser man kan besöka. Och det är ju här jag bor, säger Jens.
Hur han nu kan bo här. Ettan, på nedre botten i ett mycket stort betonghyreshus, befinner sig i ett fullkomligt kaotiskt tillstånd.
Mitt komatösa ordningssinne börjar ryckande vakna till liv. Skivor ligger utan fodral i högar av flyers och textblad, vardagsrumsbordet är begravt i diverseartiklar, kastruller och koppar har börjat slå rot i diskbänken och vissa prylar verkar inte ens själva veta vad de är till för.
Jag river mig i håret för att inte börja städa. Jens river sig i håret och börjar koka té.
— Men jag tänker flytta härifrån. Min familj har en stuga i Skåne, ute på landet. Jag funderar på att bygga en studio där och flytta ner ett tag bara för att göra musik, ropar han från köket.

DET ÄR UPPENBARLIGEN förändringarnas tid för Jens Lekman.
Inte nog med att den storstadsdystra lyriken snart kommer att färgas av platta inlandsbyar och grötig semidanska. För en tid sedan begravde han också aliaset Rocky Dennis — ett namn han egentligen aldrig valde.
— Från början var det bara någon som trodde att jag hette det, för att jag hade en låt som handlade om honom. Jag brydde mig inte så mycket, och tänkte att “det är väl inga problem att ändra sedan”. Men när P3 fick tag på den första vinylsingeln var det kört. Det är inget dåligt namn, men jag vill släppa albumet som mig själv. Det ska vara bara jag, säger han, motar undan den fientliga skräphögen vid datorn och ställer ner tekopparna.
Samtidigt sneglar jag rakt in i Jens Lekmans hjärta: loopkollektionen. Den består kanske inte av exakt det man förväntar sig.
Vad fan är det här, “Tusen bitar”?
— “Tusen bitar” är en jättebra sampling. Annars blir det mest gamla vinylskivor från loppmarknader och så.
Du skriver låtarna på gitarr. När, och varför, började du med elektronik egentligen?
— Jag har spelat i band förut, men runt 17 eller 18 började jag spela in på datorn. Bandgrejen gick bara inte. Jag hatar att spela med andra människor, det är fruktansvärt. Att komma till en replokal och få sina låtar dissekerade av andra är vidrigt.
Lyssnar du själv på många singer/songwriters med det där klassiska konceptet “ensam-man-med-gitarr”?
— Ja, absolut. Fast mest kvinnliga. Jag tror att jag dras till dem för att jag aldrig fått en låt tillägnad mig. Nästan alla mina vänner har fått varsin egen låt, men inte jag.
Är man inte lite trött på tragiska gitarrmänniskor?
— De borde kanske försöka göra nya grejer. Man måste väl inte göra precis som jag, det räcker med något litet. Men jag ska inte säga att jag är trött på singer/songwriters, det vore som att säga att man är trött på pop. Det är så grundläggande.

I SAMBAND MED uppbrottet från rockbandskulturen började Jens också att prata.
Under sena tonåren hade det väl — minst sagt — varit lite si och så med retoriken.
— För tre, fyra år sedan var jag nästan på gränsen till sjukligt tystlåten, och skrev bara mörka poplåtar. I 17-årsåldern gick jag på en massa fester och satt i ett hörn med en diktafon hela kvällen. När folk blev fulla kom de till mig och spelade in sin tonårsbekännelser, jag har en massa kassetter hemma fortfarande.
Det måste du ju släppa på skiva.
— Ja, det ska jag absolut göra (skratt).
Men det finns också en sida av Jens Lekman som står i ganska bjärt kontrast till den känsliga, försiktiga undulatpappan och hemtjänsttelefonisten Jens.
Han är jävligt noga med vad han vill. Och han vägrar kompromissa.
— Jag tror jag gjorde 23 versioner av “Maple leaves” innan jag blev nöjd. Den som är med på EP:n är inte den slutgiltiga, jag ändrade mycket efter det.
Apropå EP:n, hur hamnade du på Service?
— De tjatade (skratt).
Men du måste ha haft massor av erbjudanden?
— Jodå. Ett förlagskille som skröt med att han kände Jocke Berg ringde till exempel och sa att jag skulle få en miljon i förskott om jag skrev på för dem. Det lät lite väl, så jag frågade “Men om låtarna inte spelar in så mycket, blir jag inte skyldig att betala tillbaka då?” De sa bara “Jo, men, men…”

DET BLEV INGET med det där förlagskontraktet.
Men han har klarat sig rätt bra utan skrytsamma förlagskillar som känner Jocke Berg.
Bara några dagar innan vi fikar i den belamrade lyan har han gjort den första spelningen med sitt niomannaband, på Konserthuset i Göteborg — inför 1 300 personer.
— Det var så magiskt att jag började gråta, ler han.
Jens följer mig till hållplatsen efteråt. Vi pratar om Broder Daniel, Starke Adolf och Göteborg så jag missar sjuan.
Fast det gör inget. Jag tar elvan in till stan i stället.

JENS LEKMANS ALBUM “WHEN I SAID I WANTED TO BE YOUR DOG” SLÄPPTES 7 APRIL