Själv skulle han aldrig hoppa på Florence Valentin-vågen.
Men de flesta tänker inte som Love Antell. PILOT rotade i hypens efterdyningar, förhörde sig om det kommande albumet och övergavs till slut i ett kök på Haninge Kulturhus.

I SLUTET AV 1910-talet skrev den tyske filosofen Oswald Spengler ”Der Untergang des Abendlandes”, en stelt uppstyltad domedagsbibel och en behaglig sensation i det redan kulturpessimistiska hemlandet.
Spengler menade att alla företeelser — bara på grund av det enkla faktum att de existerar — är dömda att gå under. Enligt hans utvecklingskurva når en epok dessutom alltid zenit efter linjens mitt. Fallet sker alltså snabbare än uppåtstigandet.
Att jämföra kurvan med en projektils bana gör kanske teorin lättare att förstå: två krafter motverkar projektilens riktning — tyngdkraften och luftmotståndet. Den ena trycker nedåt, den andra pressar bakåt. Tillsammans tvingar de projektilen mot marken.
Love Antell kanske inte vet vem Oswald Spengler var. Men han har full koll på vad filosofens teorier innebär.
— Alla hatar oss, säger han.

LOVE HAR PRECIS knäckt kvällens första folköl och verkar undra varför i hela helvete han egentligen gick med på den här intervjun. Helst av allt vill han nog bara skita i mig — så mycket är fullständigt klart. Han river sig i håret och läppjar på bärsen samtidigt som han obekvämt sneglar bort mot bandpolarna i andra änden av långbordet.
Han svarar kortfattat, viker undan med blicken och jag är lite förvånad över att han inte får loss några tussar från huvudet. Så som han sliter.
— Det har påverkat materialet till albumet ganska mycket. Att alla hatar oss alltså. Speciellt i Haninge.

FÖR ETT ÅR sedan fick Love Antell och hans Florence Valentin värja sig med blåslampa mot alla erbjudanden. Love blev världsmästare i att tacka nej. Dolores singelklubb, skivbolaget National, EMI/Warners förlagskontrakt och Burning Heart smällde han på fingrarna. DN, SvD och Sonic fick intervjuer på nåder. Kultureliten skrek hysteriskt efter killen med den blonda kalufsen och de trasiga brallorna.
Men när skivan kom var det knappt en jävel som köpte den.
Och ska man tro Love så har nu massans ovillkorliga kärlek som sagt förbytts i hat.
— Kommer du ihåg den där killen som ville spöa mig? Han med skinnpajen?
Han vänder sig mot bandkamraterna.
— Ja, vad heter han, Fredde… nånting, säger pianisten Linus.
— På Debaser var det va, fyller trummisen Agge i.
— Stockholm är bara ett jävla träsk där alla pippar med alla. Och alla ska vara först med att gilla allting, muttrar Love och vrider sig rätt på stolen.
Lägligt nog är kvällens konsert på hemmaarenan Haninge Kulturhus det sista han ser av huvudstaden på ett bra tag.
Morgonen efter ska utvalda delar av Florence-kollektivet flyga till Rumble Road-studion i Skellefteå för att under en vecka spela in sitt debutalbum.
— Vad jag förstår började studion gå dåligt, och då ringde de upp flera artister och frågade om de ville spela in där gratis med hjälp av pengar från Kulturfrämjandet. Florence var ett av banden. Vi lyckades till och med få MNW att betala flyget.

DET HAR GÅTT mer än ett år sedan DN skrev: ”Ni kan blåsa av skallgången och kalla hem Andres Lokko, vi har hittat dem. Eller rättare sagt: honom.” Den här gången är trycket från den musikmedvetna allmänheten inte lika stort.
I april — när jag träffade Love Antell för första gången — såg situationen aningen annorlunda ut. EP:n ”Jag glömde bort att va rebell” fanns inte ens ute på marknaden, och ändå hade Florence Valentin blivit mer omtalade än samtliga statsråd och säkert ett eller annat krig.
Dock inte alltid i förskönande ordalag.

I KONSTFACKS fotolabb ondgjorde sig en stressad, linluggad student över journalisterna, missförstånden och popetablissemanget.
Redan då snackade han om hatkonspirationer.
— Jag har inget som helst förtroende för journalister. De skriver precis som de vill, konstiga osanna grejer. Jag vill alltid läsa artikeln, men när jag rättar det som är fel gör de ändå inga ändringar. Översittarna i Mediastockholm har jag inget till övers för. Och jag har inte bett om att bli hypad.
Han behövde inte be. Det hände ändå. Ingen hade heller någon tanke på att fråga Love Antell om han hade lust att bli popsymbol. Blåset, förortsromantiken och det självvalda utanförskapet kom bara vid exakt rätt tidpunkt. Eller exakt fel, beroende på från vilket håll man ser det.
— Jag ångrar hela den där hypegrejen, speciellt artikeln i DN. Hela bandet blev som en vandrande dokusåpa kändes det som. Det är tråkigt när det blir så där, men det är bara att försöka skita i det. Man vänder sig ju till smarta människor. Äh, jag vet inte vad jag ska säga, jag tog nog inte hypen på så stort allvar, säger Love och gnider sig i ansiktet, tillbaka i stolen på Kulturhuset.
Ingen tror att albumet kommer att generera samma mediadrev som debut-EP:n. Inte bandet. Inte Love heller. Men det är inget de verkar speciellt upprörda över.

FRONTMANNEN GER snarare intryck av att vara ganska lättad över att få arbeta ostört i de norrländska vildmarkerna. Det besvärade ansiktet skiner upp något när jag frågar om skivan.
— Vi lägger grunderna i Skellefteå, och sedan spelar jag in sången och allt sånt hemma. Det kommer att låta ballt.
Blir det samma energiska Haningeromantik?
— Nej.
Det finns flera förklaringar till detta faktum.
En är — som tidigare nämnt — att Love Antell bestämt hävdar att materialet påverkats av att alla hatar honom och hans band.
En annan att han tagit ett sabbatsår från Konstfack och flyttat från förorten till fadern ute i Knivsta. Med koskit och flugor inpå husknuten blir låtarna självfallet inte lika hjärtskärande desperata som i den okuvliga betongen.
Så, där har vi det alltså — hat och lantluft. Bereden väg för Florence Valentins första album.
— Du, jag måste gå och göra en grej, säger Love och reser sig.
— Ja, visst, det är lugnt, svarar jag och sitter kvar.
Han kommer inte tillbaka.
Jag snyltar en ansenlig mängd läsk av bandet och pratar sporadiskt med Agge, tills trummisen i det unga förbandet tar över konversationen (det visar sig att de haft samma trumlärare).
Han har fortfarande inte kommit tillbaka.
Först när jag hängt på resten av Florence Valentin till logen, och trumpetaren Magnus Jonsson generande nog är tvungen att lära mig hur kameran fungerar, dyker han upp. Men det blir inte mycket mer sagt den här decemberkvällen i Haninge centrum. Inte av mig i alla fall.

NÄR FLORENCE VALENTIN kliver in i scenljuset, ögonblicket senare, är konsertlokalen fullsatt. Många bryr sig fortfarande om förortsuppror och smattrande blås. De flesta applåderar förväntansfullt.
Konstigt nog verkar ingen av dem hata Love Antell (vi befinner oss ju faktiskt i Haninge).
Klappandet försvinner och han inleder en lång, lång öppnande monolog. Om Stockholms kultur-pöbel. Och om att flytta ut på landet. Rebellen som hissades högt för sina protestsånger har landat med fötterna före.
— Jag har flyttat från Haninge. Allt har ett slut, säger Love och knackar igång första låten.

FLORENCE VALENTINS FÖRSTA ALBUM SLÄPPS I VÅR