This Perfect Day är tillbaka. Som megastjärnor i Singapore och indieveteraner i Sverige släppte de nyss sitt tredje album, ”Don’t smile”. Och hej, av 1991 års pottluggade indietanighet är det inte mycket kvar. Det är rockmusik, rockmusik, rockmusik med texter om sprit och bitterljuv kärlek.

Rubber soul, 1992

Numera en oförtjänt utskälld debut. Trots den utstuderade formen, den skojiga titeln och alla T-shirts och uttänkta intervjucitat som omgav den här skivan innehåller den faktiskt några briljanta poplåtar. Som singlarna This friendship of ours, In the mood och She’s got a horse of her own. Men fiolerna är rätt Waterboysäckliga och all Lloyd Cole-pubertal namedropping är irriterande barnsjuk.

This Perfect Day, 1993

Den utstuderat folkhemsflirtande I’m in love banade väg för denna genombrottsplatta som även innehåller storslagna nummer som Headache och In my bed. Den värsta norrländska slyngelaktigheten har lagt sig och TPD tas inte bara emot med öppna armar av en växande skara indie-barn utan även av landets samlade radioproducenter.

Don’t smile, 1995

Jaja, vi fattar, ni har vuxit upp. Jaja, det är rockmusik på riktigt. Men TPD har faktiskt inte bara vunnit på sin ”mogna” tripp ut bland sviken kärlek, svartsjuka, desillusion och klädsam halvalkis-estetik, en viss charmig och tydlig personlighet har förlorats någonstans på vägen. Men att sträva mot att bli ett ”klassiskt” eller ”tidlöst” rockband är självklart modigt. Och singeln It’s a shame är knäckande bra och där och i några andra spår är Mats röst övertygande ”sliten”, ”livserfaren” och sträv. Time after time är en ny furiös In the mood, Hard as stone är klassisk rockmelankoli och ”Don’t smile” blir varken till något stort lyft eller misslyckande för TPD, bara ett befästande av en position.