Vår kanske främsta eurostjärna Pandora flaxar omkring i livet. Där är eurodiscovärlden av smink, tyska playbackshower och grammisgalor å ena sidan. Och det helt vanliga livet i Västerås å den andra. Frågan är vilken värld hon längtar mest till, hur länge hon orkar pendla och hur hon egentligen mår. Anders Pihlgren tog reda på det.

Pandora skrider in på redaktionen med fyra resväskor och huvudvärk. Hon ställer ner väskorna och presenterar den nyanlända sminkösen/påkläderskan. Ett par snabba artighetsfraser strös i luften innan de försvinner iväg till sminkrummet. Efter en tid som får Stone Roses skivutgivning att framstå som forcerad är hon färdigstylad och vi beger oss iväg till Stockholms mer diskutabla bakgator för fotografering.
Pandora är en snäll flicka som inte klagar — trots den isande kylan och skrik från fulla, finska skolklasser och fullblods-psykopatiska blickar från ett flertal ljusskygga individer. Iklädd en blå paljettklänning gör hon klassiska eurodisco-poser bland grå betong och helg-abstinenta stockholmare.
Vem är Pandora då? Är hon bara en blond eurotechno-bimbo? Eller är hon en smart och cool tjej som vet exakt vad hon håller på med? Hennes hesa oh-oh-oh i introt på debutsingeln Trust me fick i varje fall mig på fall — det var nämligen nåt så ovanligt som euro-disco på blodigt allvar. Hon heter förstås något annat, men det är roligare att bara heta Pandora så det är vad hon får heta i den här artikeln.
Trots all framgång känns det som om det vilar något sorgset över henne. Som vore hennes sinnen alldeles för upptagna med att bearbeta en oro för att till fullo glädjas över listplaceringar och VIP-behandling. Och så plötsligt ibland raserar hon hela den där känslan genom att glatt och intensivt börja prata om nåt trivialt och vardagligt. Vips är hon bara den där vanliga tjejen från Västerås som råkar vara eurodisco-stjärna.
Hur har din vecka varit?
I måndags gjorde jag en video för Don’t you know och i tisdags var jag och talade på en anti-våldskampanj. Min syrra jobbar på en skola som hade en antivåldsvecka och de ville att jag skulle komma dit och prata. Jag pratade om mobbing, våldsfilmer och såna saker för fem klasser under en hel dag. Jag har själv upplevt mobbing, så jag pratade från egna erfarenheter. Lärarna var väldigt positiva efteråt och gav mig bra kritik, vilket kändes kul för de har ju en akademisk utbildning med pedagogik och sånt, och jag har aldrig gått nåt sånt. Jag talade från hjärtat.
Vad har du gjort mer då?
Jag kom hem i onsdags kväll och i torsdags försökte jag reda ut mitt hem. All skit som ligger, som post, räkningar och bokföring. Jag har en enskild firma.
Varför inte aktiebolag?
Därför att det är bra att ha enskild firma. Jag har inte råd att ha aktiebolag, än så länge. Och sen då idag gick jag upp klockan sju och begav mig till Stockholm. Jag ska på Grammis ikväll, och göra Adam Alsing i morgon och så åker vi till Åbo på söndag kväll och är på promotion-turné i Finland hela nästa vecka.
Din förra singel Tell the world gjorde mig rätt besviken. Det är liksom för mycket Ace of Baseig popreggae, medan den nya Don’t you know är en väldigt schysst eurodänga. Vad tycker du?
Vi hade inga Ace of Base-influenser, det är så där så fort man gör nånting som går i reggae. Men dom har ju inte uppfunnit reggaen. Jag tycker inte det låter Ace of Base. Vi ville bryta av med nånting, vara lite annorlunda.
Tycker du att den nya skivan skiljer sig från den förra?
Ja, just det här med att vi försökt blanda rap och sång och inte bara ha den här enformiga sortens rap, göra det lite mer melodiskt. Sen har vi två-tre låtar som det är enbart sång på. Men det är fortfarande en dansplatta även om den är lite annorlunda.
När house och techno slog igenom i Sverige, var du fan av det då? Hade ni egna raves i Västerås?
Nej, jag visste ingenting om techno innan jag började med det här. Jag tyckte bara att det var en kul grej. Jag blev tillfrågad om att vara demo-sångerska först och främst, och jag tänkte att det var ju helt okej, och så började vi så. Men jag visste ingenting om den sortens musik innan, för jag var rockbrud ut i tåspetsarna. Jag hade aldrig trott att jag skulle hamna i den genren.
Men du måste väl ha dansat till techno och house?
Då gjorde jag inte det. Jag gick inte på såna ställen. Jag gick bara på rockklubbar. Jag gillade Dylan. Först ”Freewheelin'” med Blowin’ in the wind och dom. Sen gillade jag också när han började köra elektriskt.
Men nu när du håller på med eurotechno, lyssnar du på hårdare grejer som t ex Prodigy?
Ja, nu tycker jag det är skitbra. Jag gillar rave-köret också även om jag vill att det ska vara mycket sång. När det här förslaget kom hade jag prövat det mesta; varit trubadur och hoppat in i olika band och så där. Jag hade en mindre kris och undrade om det var det här jag ville göra. Alla sa ”det där är väl inte du” och då tänkte jag ”nähä, vad är jag då?”. Jag tyckte att det där var lika mycket jag som något annat. Och jag ville pröva nånting nytt. Jag hade kommit i ett läge i mitt liv där jag sagt upp mig från jobbet för att satsa på musiken. Jag hade jobbat på tandtekniskt laboratorium i fyra år och vantrivdes. Och då kom det här erbjudandet, och jag tog det.
Det finns rätt många som bara sjunger eller mimar i såna här projekt. Men du är väl lite mer star hela vägen va?
Jag är ju soloartist så det har väl blivit så. Men min trygghet är ju att jag vet vad jag snackar om för jag har burit grejer mitt i natten och spelat i vanliga band sen jag var 14-15 år. Därför tror jag att jag kan ta det här ganska coolt, det har inte stigit mig åt huvudet. Det är skitkul att det äntligen har hänt för jag kommer ihåg när vi gick och släpade på de där grejerna. Då sa man ”tänk om man vore riktig star, om man kunde ta flygplanet till stället och allting var klart”. Så är det nu. Jag försöker tänka på det för det är så lätt att man tar allt för givet.
Vad kommer du från för typ av familj?
Arbetarfamilj kan man väl säga. Pappa jobbade och mamma var hemmafru och vi var ganska många barn. Det här var i Björkbacken utanför Västerås, mitt i skogen med älgar och granar. Jag har sju syskon. Min pappa har haft tre olika förhållanden så han hade ett barn innan han träffade mamma och sen blev det fem med henne och sen ett till.
Hur var din uppväxt, var det en lycklig barndom?
Nja, jag vet inte… annorlunda… lycklig och lycklig. Jag hade… alla vi hade en väldigt dålig relation till vår far, och det är väl egentligen ingenting som jag har pratat om. Det är så jobbiga grejer… men på så sätt var den inte lycklig. Jag är nöjd med att jag är född på landet för där fick man verkligen använda fantasin.
Vad gjorde ni på landet?
Jag spelade gitarr, jag gjorde nästan bara det. Sen var vi ute i skogen, vi hade cykeltävlingar och hundhoppstävlingar. Och på vintern var vi isprinsessor och tvingade hela byn att köpa biljetter och komma och titta. Jag var ju sån redan då att jag skulle klä ut mig och visa upp mig. Mormor sa alltid till mamma: ”har hon inga riktiga kläder?, hon går ju alltid omkring i gardiner”. Hahaha. Sen satt hon vid kaféprogrammen och frågade när jag skulle vara med i nåt kaféprogram. Första gången hon såg mig på TV satt hon och härdade ut hela Nöjesrevyn och såg varenda video tills jag kom. Hon trodde inte sina ögon, stackars mormor, oj oj oj. Hon har inte sagt nånting. Hahaha.
Du flyttade hemifrån redan som 16-åring eftersom du kom in på musiklinjen i Västerås. Kändes det konstigt att lämna skogen och upptäcka vuxenvärlden?
Jag bad till Gud varje dag att jag skulle komma in för jag hade inte sökt nåt annat. Så kom jag in och gick där i två år. Det var superbra. Det enda jag ångrar är att jag inte la ner mer tid på de andra ämnena. Man sket ju i allt, förutom musiken. Jag hade en jättekris innan, men jag ville verkligen flytta. För nu skulle man ta hand om sig själv och det fick jag verkligen göra. Jag levde verkligen knapert, det gör väl alla studenter, men jag tror att jag hade det sämre faktiskt. Efter hyran hade jag totalt 800 spänn att leva på till mat och räkningar och allt. Jag tvingade farsan till dom där 800. Jag åt inte så mycket. Jag gjorde scones och pannkakor och så där…
Hur kom du in på att vara trubadur?
Det var liksom det jag började med. Jag trodde nånstans att jag skulle bli en sorts Lisa Ekdahl. När jag såg henne på TV så tänkte jag ”fan, det där är ju jag, det var ju sådär jag trodde att det skulle bli”. Men samtidigt känner jag att jag inte är den sorten som bara sitter med en gitarr. Jag vill verkligen få ur mig all frustration och jag tycker inte riktigt man får det med visor.
Ser du dig själv som djup?
Ja, det gör jag. Det finns säkert såna som tror att jag är en superytlig nolla, men när man har snackat ett tag så tror jag att det märks att jag är en tänkande varelse. Som den där anti-våldgrejen som jag gjorde. Det känns skönt att bevisa att man faktiskt är mer än ett fodral, ett skal.
Är du rädd för att allt det här ska ta slut?
Ja, det är som om man går omkring i nån drömvärld. Jag går och oroar mig för att det ska ta slut, men jag måste sluta med det och göra kreativa saker med min energi istället för att slösa bort den på att oroa mig. Jag försöker skriva och förbereda mig på framtiden istället för att vara destruktiv…
Vad kände du när Kurt Cobain dog?
Jag tänkte ungefär: ”Jaha, en till som knarkar ihjäl sig, en till dyster människa, en sorgsen själ”. Det är så tragiskt att man kan knäckas så. Grejen är ju den att man så gärna vill hålla på med sin pryl, man vill göra sin musik och man vill göra det på sitt sätt, men med på köpet får man allt det här andra som man kanske inte alls är kapabel att ta. Därför är det så tragiskt att vissa journalister säger ”ja, du får skylla dig själv, är du kändis får du faktiskt stå ut med att vi hänger här utanför ditt fönster eller rotar i dina sopor”. Men det har man ju inte valt.
Så du förstår honom?
Ja, det gör jag absolut. Jag tycker att jag har det jobbigt ibland. Men Nirvana måste haft fruktansvärda problem med att t ex aldrig få vara i fred.
Han var väl väldigt olycklig, och det var väl mycket därför han knarkade också?
Men det är så jävla dumt… En del kör knark och en del kör den råsunda varianten, och tycker det funkar. Jag försöker att vara sund, men man måste göra nånting för man kan inte bara köra på liksom, det kräver alldeles för mycket av en.

Pandora måste åka till Berns hotell för att träffa sitt skivbolag före Grammis-galan. När hon checkar in i receptionen får hon ett telefonsamtal. Hon pratar en stund och ringer sedan upp någon annan. Under tiden Pandora talar går Niklas Strömstedt förbi. Han tittar med en obestämbar min på Pandora som utstuderat halvligger på foajé-soffan och talar i telefon.
Vi åker upp till rummet. Pandora har fortfarande huvudvärk och tar en Ipren. Hon mumlar nåt om att hon borde ha ”en rejäl jävla whisky” och rotar i minibaren. Det finns bara öl så hon hämtar ett glas vatten och vi sätter oss på sängen.

Har du brutit mot lagen nån gång?
Ja, jag har åkt fast för en tårgasspray i tullen på Arlanda. Jag tycker det är skitdåligt att man inte… Och det räknas som olaga vapeninnehav. Vapen! Man kan inte döda nån med tårgas. Och särskilt inte med den mängden som är i en sån där liten skitflaska. Inte ens den lilla säkerheten ska man få ha som tjej.
Jag har inte fått böterna än, men jag tror det var 40 dagsböter.
Hur känns det att bli sådär uppsminkad och tillfixad? Det tar ju hundra år. Känner du dig som dig själv efter det eller tänker du att du kan iträda dig en annan roll?
Det känns mer naturligt nu. I början kändes det väldigt svårt att se sig själv så här, men nu gör det inte så mycket. Jag känner inte direkt att jag träder in i nån annan människa, men så fort man hamnar framför kameran eller upp på scen känns det som om man plockar fram den biten av sig själv.
Tror du att dina producenter fattar hur betydelsefull du är för dom?
Jag vet inte hur jag ska svara på det… Ehh… Vi har haft lite diskussioner om det där. Om vad min plats är och vad deras plats är. Jag tycker att vi har kommit varandra närmre p g a att jag flera gånger tagit upp hur jag känner. Jag känner en sorts frustration över att få allting serverat. Jag vill gärna lägga mig i mycket mera. Det där har det blivit lite tvister om, men jag tycker att det har gått mycket bättre till den här plattan än vad det gjorde till den förra.
Det blev ju lite konstigt med en annan känd artist, Leila K. Rob ’n’ Raz kanske tyckte hon var lite jobbig och…
Det har jag full förståelse för.
Det blir väl väldigt konstigt om man är 17 år och blir star och tror att man kan göra som man vill för att alla behandlar en som det. Och då tror man ju det, och sen så är det plötsligt inte så.
Men det är ju det jag menar med att man måste ha distans till det man gör. Just det där att man blir behandlad på ett visst sätt hela tiden. Jag förstår folk som blir divor och att det stiger en åt huvudet. För att man är så van. Jag blir också så där ibland hemma. Jag säger åt min kille att ”kan inte du springa iväg och fixa det där, kan du kila iväg…” Då protesterar han och säger ”hallå, du är hemma nu”. Men det är väldigt lätt att man vänjer sig vid det.
T ex är det inga problem att gå före i köer och så. Men därifrån jag kommer gör man inte så. Om jag inte har VIP-kort på ett ställe går jag inte fram och bara går in, utan då står jag där i kön och då brukar de oftast vinka fram mig, men jag skulle aldrig våga gå förbi.
Men om man har chansen att gå förbi p g a att någon vinkar in en?
Då gör jag det, men jag kan inte bara gå fram och säga: ”jag tänker gå in här”. Jag är rädd att det ska se ut som om jag tror att jag är nåt. Sånt svider i ögonen på folk, åtminstone i Västerås. Men jag tror inte att det är så i Stockholm. Jag träffade Papa Dee och sa att ”jag kunde tyvärr inte se dig i kväll för det var sån kö och jag har inget kort”. Då såg jag att han tyckte det var konstigt. Det sitter så rotat i mig. Sån var min uppfostran. Där är min far inblandad. Att man aldrig fick känna att man var nånting.
Men gillade du det då?
Nej! Därför att jag tycker att jag är nåt. Alla människor är nåt. Han skulle ha uppmuntrat oss istället. Och pushat för min musik och så. Han hade alltid en massa jävla synpunkter. Allt var negativt, jämt, jämt, jämt! Jag har liksom inte det där självförtroendet. Jag försöker göra det bästa jag kan, försöker göra nånting bra. Men jag har väldigt svårt att ha det där självförtroendet…
Men kan inte det vara positivt ibland att ha blivit lite motarbetad, till exempel av sin far, så att man får ta i ännu mer?
Jag tycker att jag blivit jäkligt stark av de motgångar som jag hade. Men samtidigt så tycker jag att jag kunde fått det självförtroende jag har på nåt annat sätt än att han skulle behöva ha varit så där jävla grinig…
Vad har du gjort annars i livet? Har du rest nånting?
Jag gjorde tre tågluffer på raken. Tre somrar alltså. Så jag har väl sett Europa redan. Jag har levt ganska mycket loppan i mina dagar. Och gjort det mesta… Jag tycker att jag har mycket erfarenhet för att vara 24 år, på alla plan.
Har du haft många förhållanden?
Ja, för många. Jag har egentligen aldrig varit mogen förrän nu. Egentligen skulle jag ha struntat i alla killar och satsat på mig själv från början, men jag var kanske inte mogen för det heller… Jag bara hoppade omkring under alla dom här åren från det att jag var 14 år tills för tre år sen.
Förutom förhållanden då?
Annars är jag väldigt intresserad av rymden, livet och döden och alla såna frågor. Det funderar jag mycket på. Min syrra håller på med healing och min pappa var yoga-instruktör. Jag har fått en lite annorlunda uppväxt, åtminstone jämfört med mina barndomskamrater. Jag kanske inte är så jävla speciell när man kommer till Stockholm, men där ute på landet sågs jag som annorlunda, men så blev jag ju råmobbad för det också.
Men nu säger du att du inte är ”så jävla speciell”. Det är väl dumt om man ska bryta sig loss från ”att man inte får vara nånting”.
Men du ser ju själv. Det är superinborrat i hjärtat, att man inte ska tro att man är nåt.
Ja, för du verkar ju ha gjort en del.
Jag får ofta höra att jag har koll, att jag har många åsikter. Jag tänker ju mycket på allt möjligt. Jag bryr mig mycket om världen och hur det ska bli med allting… Och jag vill verkligen göra nånting för att påverka det i positiv riktning…
Vad är det som oroar dig mest i fråga om världen?
Att vi ska förstöra den helt och hållet, och att vi aldrig kan mötas. Jag såg ett debattprogram på TV om islam med svenskar och muslimer. Och inte ens dom här svenska statsvetarna och prästerna kunde komma överens om vad islam stod för. Är det så konstigt om de inte kan det i de muslimska länderna då?
Sen håller ju hela det här samhället på att balla ur totalt. Det är inte ett mänskligt samhälle, folk trivs ju inte. Vi får anorexia och tar livet av oss och krigar. Det är ju uppenbart fel nånstans… Allting måste ju förändras… Människors medvetande… Om varför vi egentligen finns.
OK. Varför tror du vi finns då?
När jorden inte går att bo på längre håller man ju på att fundera på att man ska bygga upp ett nytt ställe på Mars. Vad är det som säger att inte vi har kommit hit till jorden på samma sätt? Vi kanske har bott på nån annan planet som vi också har förstört? Och så var det några som överlevde och tog sig hit och befolkade jorden. Det kanske är så vi håller på, och vandrar omkring i världsrymden?
Om du skulle knarka, eller ha konstigt sex eller drack massa sprit, tycker du att du har ett ansvar som artist att inte prata om det, eller ett ansvar att inte göra det över huvud taget?
Om jag nu var sån att jag tog droger då tror inte jag att jag skulle känna nåt ansvar överhuvudtaget, för då är jag en sån människa, om du förstår vad jag menar.
Men om man ser på det objektivt. Har artister ett ansvar?
Jag tycker det, för jag ser det som jag har fått en uppgift. Egentligen har alla människor ett ansvar. Det finns massor av människor som bryr sig om vad jag tycker och tänker och som ser upp till mig och då måste jag vara så bra som möjligt. Men om jag har konstigt sex hemma är det min ensak eller om jag super till nån gång kan väl det vara hänt. Men knarka… då kan ju ingen ta en på allvar. Om jag sitter och pratar om världsfred och så tar jag en sil när jag går härifrån. Då inger man ju inget förtroende.
Oasis, Suede, Blur?
Hehehe, jag har ingen koll på det alltså. Engelsk pop är inte alls min musiksmak. Hela det där modet som är det där är inte min smak. Men jag gillar Brainpool. Och Wannadies.

PANDORA-DISKOGRAFI

Album
One of a Kind, 1993
Tell the World, 1995

Singlar
Trust Me, 1993
Come on and do it, 1993
One of a Kind, 1994
Something’s Gone, 1994
Tell the World, 1994
Don’t You Know, 1995