Åttiotal. Långholmsfestival, Hollies-jackor, Conversedojor och insydda svartfärgade jeans.
Skelleftebandet This Perfect Days nyligen släppta debutalbum Rubber Soul minner om den Patchoulidoftande postpunkseran. Melodiös gitarrpop i tung Londondimma. Och det blir rotande i skivsamlingen efter referenser som Lolita Pop, All That Jazz, Pushtwangers, tidig Lloyd Cole…
Efter tre singlar på lilla bolaget West Side Fabrication och mängder av konserter ansåg MNW dem mogna för ett skivkontrakt. This Perfect Day ägnar sig just nu åt att marknadsföra resultatet här i Sverige och ska förhoppningsvis göra samma sak ute i Europa. Gajden träffade sångaren Mats Eriksson över en café au lait och morgonmacka.
Mats Eriksson talar med en avväpnande skelleftedialekt som dock börjar slipas av efter fyra år i Stockholm. Han lyssnar uppmärksamt och påpekar flera gånger att han inte vill verka obefogat pretentiös.
Sitt norrländska lugn har han med sig på scen, han blundar och knäpper händerna över mikrofonen, närmast kristusliknande. This Perfect Day är ett tungt liveband med få yviga gester. Sedan bandets violinist slutat har folkmusikdragen suddats ut och det känns än mer avskalat. Gänget bara står där rakt upp och ner och pumpar råenergi med tre uppskruvade gitarrer.
— Tyvärr har vi haft svårt att få den där energin på skivan. Det låter lite för mycket ”hifirätt”. Det är tröttsamt när alla ljud ska låta så vackra som möjligt. Jag dras till band som vågar producera på ett sätt som är ”fel” utan att det blir spretigt och punkigt. Ett bra exempel är nya skivan med U2, trummorna är lågt mixade på några låtar och det gör helheten väldigt fantasieggande.

Flera av bandets medlemmar är med och skriver musiken medan Mats ensam svarar för de lyriska ambitionerna. Han pratar om två former att välja mellan som textskrivare; dels den drömska, ickekonkreta form som han tycker Cure representerar, samt ”Lloyd Coleformen” där varje rad är vardagligt enkel.
Mats Eriksson är uppenbarligen svag för den sistnämnda. I hans små popskrönor blir hjälten en slags Stig Helmer Olssonpastisch som utsätts för pinsamma och smärtsamma situationer i mötet med alla dessa flickor. Allt sett ur en fjunig ung mans perspektiv.
”Her father doesn’t like me / He tells me to get lost / What he doesn’t understand / Is just how lost I am” (ur She’s Got a Horse of Her Own)
Vad tror tjugofyraårige Mats Eriksson själv att det är för skillnad mellan hans egen och äldre generationers textskrivande?
— Jag kommer att tänka på Orups senaste skiva, det finns en låt där han sjunger: ”och tror du sedan att du kan hitta dig en annan vän tror du fel, för jag är inte färdig med dig än”. Det finns en dyrkande, respektlös ton gentemot kvinnor som är främmande för mig. En ofta sexistisk underton, en traditionell syn på könsroller där man tar sig friheter som att att säga ”jag är inte färdig med dig än”.
— Jag blev tonåring då kvinnofrigörelse-vågen var som störst. Dessutom har jag en storasyster, så det fanns väl ingen chans för mina mer primitiva mansinstinkter att frodas. Men jag inbillar mig att min generation har större respekt för jämlikhet.

Mats jobbar i dag på ett Waldorfhem för utvecklingsstörda. Förhållandet till popstjärnedrömmen är klart oneurotiskt. Han tänker sig en framtid som marknadsförare eller reklamare om det visar sig omöjligt att ha den musikaliska idén och visionen som inkomstkälla. Att spekulera i hits och trender är förödande, menar han.
— Det är skrämmande att se hur snabbt trender kommer och försvinner. Vi skulle kunna hoppa på Manchestertåget eller Seattletåget, men det känns farligt. Har man datumstämplat musiken blir det svårt med uppföljare. Och det blir tråkigt när man inte lämnar dörrar öppna.
— Passionen för det man gör måste finnas där. Vissa band ger ju intryck av att lika gärna kunna jobba om de inte får till en hit.

Mats musikaliska idéer och visioner handlar mycket om att skapa ett vemod som fortfarande är lättillgängligt. Det är ett svårdefinierbart vemod, menar han. Ett vemod som han bland annat finner i MTV:s furiösa tempo.
— Jag älskar MTV, jag fascineras av tempot: Man översköljs av information, steget från tanke till genomförande är så kort — det är mer av ryggmärgsimpulser än idéer som bearbetats i hjärnan. Allt det som har djup och substans filtreras bort. Det medför en kvalitetsförsämring som i sig blir en konstform.
— Det är lättillgängligt — och det är vemodigt. Kanske är det så att det där tempot förstärker känslan av att man som människa alltid är ensam med sin upplevelse…
Vemod och aggressiv, dansant energi. När dessa förenas är Rubber Soul bäst. Låtarna In the Mood och Lovesongs drar åt Nirvanas domäner och ger en antydan om åt vilket håll This Perfect Day rör sig.
— Det kommer bli mer betoning på rytmer, vi har tagit in en kille på slagverk. Jag lyssnar mycket på ny dansmusik som Red Hot Chili Peppers. Och Beastie Boys senaste ska tydligen vara väldigt bra…

På scen har This Perfect Day den tyngd och energi som saknas på debutalbumet Rubber Soul. Från vänster Mats Eriksson, Johan Nilsson och Ove Markström. De andra i bandet heter Peter Fahlgren, Ralph Tjärnlund och Rikard Hansson.