Forne Reeperbahnmedlemmen Olle Ljungström tillbaka efter tio års tystnad

Olle Ljungström sitter på en trappa utanför restaurang Tranan, vid Odenplan. Han kisar mot vårsolen. Det är lunchtid och Olle skall berätta om den nya soloskivan, sin comeback och vad som hänt under de tio åren han har varit borta ur rampljuset.
Så vi söker oss in på krogen, men Ljungström, som precis har vaknat, är inte så hungrig utan tar en öl i stället.
Under det tidigare åttiotalet var Reeperbahn det dekadenta livets uttolkare, tillsammans med Lustans Lakejer, i Stockholm. Men medan Lustans mest verkade göra okulärbesiktningar av olika fenomen så levde Reeperbahn, eller om det nu bara var Olle Ljungström, det liv de sjöng om.
Olles stora favoriter då, och nu, Velvet Underground inspirerade honom till att föra en tillvaro som snabbt förvandlade den unga gossen till en visuell kopia av den Döende dandyn.

Flickorna föll i trans över herr Ljungströms texter, medan killarna satt med skivfodral, och annat, i hand, och fnissade åt Peep-Show, en låt som förklarade att “själv är bäste dräng”. 1983 upphörde Reeperbahn att existera, och Olle förklarar varför.
— Jag tröttnade helt enkelt. Vår basist, Peter Ivarsson, dog och det hände en massa andra tråkiga saker i mitt liv just då. Jag var 23 år och tyckte att jag hade spelat tillräckligt länge, förklarar Olle och tar in en öl till.

Då och då stötte någon på och frågade om inte Olle ville spela in några låtar, men under hela bortavaron har han varit fruktansvärt ointresserad av att spela, som han uttrycker det. Ett gästspel på gruppen Be-Bops första LP, initierat av hans gamla Reeperbahnkompis producenten Dan Sundqvist, och en duett på Webstrarnas senaste skiva är allt som hörts ifrån honom.
Sin försörjning har han fått som copywriter på reklambyrå.
— Jag tycker att det är fruktansvärt att man skall behöva växa upp och skaffa sig ett yrke, men när jag insåg att jag var tvungen tyckte jag att reklam verkade bra.
— Dels behöver man inte vara så vuxen och så är det snuskigt välbetalt, säger Olle och beställer in en öl till.

När byrån Olle jobbade på gick i konkurs kom det ganska lägligt för hans del. Den lönegaranti som utbetalades gjorde att han plötsligt kunde spela på heltid igen, och tillsammans med Heinz Liljedahl började han skriva de elva låtarna som nu utgör comebackplattan.
Vid Hultsfredsfestivalen, i höstas, uppträdde paret med fem av bitarna, men resten är ohört. Jämför man med Reeperbahntiden så är Olles musik och texter numera betydligt rakare och mer avskalade.

Fortfarande kan han dock inlemma märkligheter som “En vanlig dag/med heroin/det räcker för mig”, och distansen finns där så gott som hela tiden.
— Det är så jag handskas med saker och ting. Själv tycker jag inte att det finns något vidrigare än självutlämnande poeter, vad de nu har i rockvärlden att göra.
— Och så har jag ett jävla språk som jag dras med, slår Olle fast och beställer in en öl till.

Den kommande veckan gör Olle ett kort gästspel på den gala som hålls till förmån för skivbutiken Pet Sounds, men det handlar inte om någon hel konsert för hans del.
— Nej, jag kompas av Popsicle som har fått lära sig några av mina låtar.
— Det blir roligare att göra den riktiga turnépremiären senare, med mitt riktiga band när det är dags för det, avslutar Olle och beställer in en sista öl.