Annika Blennerheds första band hette Aptit. Efter att ha repat med bandet i två veckor gick hon upp på scenen i Slottsskogen i Göteborg och släppte lös på trummorna. Det var bara ös och en jävla känsla säger hon själv.
Från att ha spelat rasande punkrock under några år tog Annika med LP:n ”Light of Love” steget in i en helt annan musikvärld. Med en kraftfull röst, präglad av garagerockåren, sjöng hon tonsatta dikter av den amerikanska författarinnan Dorothy Parker.
I slutet av maj i år släpptes Annikas nya skiva ”Kvartett”. Även denna gång en sorts jazzpoesi. Fast på svenska. Med texter av Olle Niklasson. Och musik av Niklasson, Blennerhed och band.

— Jag blev deprimerad av att hålla på med den där tunga punkmusiken. Och på den tiden kunde jag inte göra något annat heller. Jag var aldrig tillräckligt bra för att spela glad pop-punk. Sedan blev jag trött på det asociala livet vi levde. Vi kuskade runt i landet och spelade och levde på socialbidrag. Sov i radonhuskällare i Tensta med huvudet i en bastrumma. Det tröttnar man på i längden.
Det här berättar Annika när jag träffar henne i Göteborg, veckan efter det att den nya LP:n Kvartett släppts.
Annika Blennerhed är tjejen som provat på det mesta. Allt i från att vara knuttebrud till att studera på universitetet, enligt henne själv. Just nu jobbar hon på en kyrkogård och hade planerat att turnera i sommar. Planer som hon nog tvingas inställa på grund av att skivan kom ut för sent. Men några spelningar skall det nog bli ändå.
— Jag tycker om att hålla på med en massa saker, berättar Annika. Jag har alltid haft en jävla massa energi som drivit mig framåt. Fått mig att prova på det mesta. Från att köra omkull på motorcykel till att syssla med skogsvård. Jag har slagit huvudet blodigt många gånger för att hitta fram till ett liv som passar mig.

Annika berättar att hon flera gånger haft planer på att starta ett fik. Två gånger har hon sökt banklån, men sedan lagt ner idén igen när nåt nytt dykt upp.
— Fast jag tror ändå att det kommer att bli min framtid. Att ha ett litet fik. Där skall jag sitta när jag blir gammal med dallriga överarmar och prata med de unga pojkarna som kommer in och fikar.
Annika pratar snabbt, associationerna flöder fram. Hon sitter i skräddarställning i soffan framför mig. Ser säker och målmedveten ut.
— Jag blev rätt bra manglad redan i grundskolan för mina idéers skull. 90 procent av eleverna på Aranässkolan i Kungsbacka var moderater och jag passade inte in i deras mallar. Jag såg annorlunda ut och blev därför kallad kommunistjävel. Men det gjorde mig ingenting. Bara jag slapp vara som de!

Resultatet av trakasserierna blev att Annika satte sig ned med Marx för att försöka förstå vad det var för etikett de försökte klistra på henne. Ett omvänt sätt att hitta en politisk identitet.
Nu för tiden kallar hon sig inte kommunist:
— Min politiska filosofi är: Var och en efter sin förmåga — åt var och en efter dennes behov. Men det är väl kommunism det.
— Jag tror helt enkelt att om man vill förändra det här samhället i en viss riktning så måste man börja med sig själv. Jag har haft många visioner om hur ett idealsamhälle skulle kunna se ut, men aldrig lyckats få ihop mina ideal och det sätt jag lever på.
— Nu vet jag att det enda som fungerar som utgångspunkt för en förändring är att man förvaltar väl sin egen energi som människa. Utan att för det fastna i någon sorts ”satsa på dig själv”-trend.

Att vara stark i sig själv. Att våga gå sin egen väg. Punk. Uppror. Det hörs under vilka år Annika Blennerhed formats.
— Det finns alldeles för många döda själar i det här samhället för att jag skulle vilja bli ännu en av dem, säger Annika i nästa andetag. Ibland när jag stått på scen och sett ut över en livlös publik har jag haft lust att skrika: Stå inte bara och glo — gå hem och spela själva!
— Det var de tankarna vi hade i huvudet när Aptit bildades. Vi var sex tjejer som gav oss fan på att vi skulle kunna göra vår grej. Vi hade T-shirts med texten: Skippa idolerna — spela själv. Och även om våra framträdanden inte alltid var så välrepade, var det ett jävla ös i musiken! Jag upptäckte då att musiken var det bästa sättet för mig att uttrycka all störighet och alla känslor som fanns inuti mig.

Efter Aptit fortsatte Annika att spela med Abcess Exil, Cortex, Texas Instruments, Blennerheds, tills hon bestämde sig för att lägga av 1985.
Hon var trött på rockmusiken. Trött på att behöva leva upp till en myt om hur en rockmusiker skall vara. När det började komma droger in i bilden lade Annika av och vilade. Skaffade plisserad kjol, gick upp i vikt och flyttade in i en lägenhet. Nu ser hon ut lite som en skolfröken. Med knut på huvudet och ovala glasögon.
— Nu är jag en mes och det trivs jag bra med. Jag har helt enkelt ingen lust att agera längre. Det är ju så att för en sekund när man går upp på scenen så dör allt inom en. Då är det lätt att man tar på sig rollen som väckelsepredikant inför publiken. Men jag har ingen lust att hålla på med det där längre. Det gäller att kunna ta ett steg till och bara vara sig själv.
1985 kom skivan ”Light of Love”. Annika sjöng dikter av den amerikanska författarinnan Dorothy Parker, som hon tonsatte själv.

Skivan kan ses som en reaktion mot allt vad rock heter. I alla fall de negativa slamriga sidorna av rocken. För kvar finns rockens glädje och äventyrslusta.
— Jag skulle aldrig gå in i en studio och göra en skiva därför att någon sa åt mig att göra det. Jag gör musik för mig själv, och när jag känner att jag vill gå ut med den till andra gör jag det.
— Jag är nog en av de sista inom musikrörelsen som får lov göra min grej helt och hållet.
Annika tycker att musik mer och mer håller på att bli en grej som produceras för att sälja. Och i och med att musikbranschen kommersialiseras så försvinner rörelsefriheten. Musikerna blir livegna.

Men trots en rutten musikbransch så har Annika Blennerhed med LP:n Kvartett lyckats göra en intressant och originell skiva. Även den här gången har hon hjälp av Olle Niklasson som skrivit de svenska texterna.
— Alla fem i bandet har satt sin lilla plätt på skivan, säger Annika. Olles texter är resultatet av ett knådande utifrån våra bägge personligheter. Texterna är skrivna med tanke på att det är jag som skall sjunga. Det är väl därför det känns som om det stämmer så väl.
Texterna är onekligen vackra i sin enkelhet. De handlar om hjärta och smärta, ensamhet och trasiga förhållanden mellan människor.

Men de blir aldrig banala, främst på grund av Annikas sträva punkiga basröst och musiken som i sin enkelhet är så långt från kommersiell smörighet man kan komma. Återigen är det Olle Niklasson som varit framme och komponerat och fått hjälp av musikerna. En trumma, ett munspel, en sopransaxofon som smeker fram jazztoner.
— Jag har aldrig gjort något så genomarbetet som den här skivan. Mest av allt har jag försökt hitta min egen röst och känslor och stämningar i mitt inre för att ge sångerna ett ärligt uttryck. För att kunna ge åt andra — och kärlek handlar om att ge — så måste man först hitta kärleken och inspirationen i sig själv. Jag ger av mig själv i musiken. Den har liksom blivit en integrerad del av mitt nervsystem.