Sator är Sveriges tuffaste hårdrockband. De drämmer fram ilska och förbannelse. De sjunger om Satan och om Gud, om revolution och uppror, om bomber och krig.
— Men egentligen är vi jättesnälla, säger de fyra grabbarna från Borlänge.

Sator spelar tungt och hårt. Från början till slut. Fullt ös.
Publiken jublar, gråter och svimmar. I tusental på festivalerna i Hultsfred och Roskilde och på konserterna under sommarturnén tillsammans med Joakim Thåström. Senaste CD:n, “Headquake”, har fått mycket beröm och säljer bra.
Grabbarna från Borlänge som nu bor i Göteborg har lyckats. Det tycker de själva.
Tuffa, orakade killar. Med svarta läderjackor och tatueringar på armarna.
— Vi är jättesnälla, säger sångaren Kent Norberg, 27.
— Jag är nog den snällaste, säger Hasse Gävfert, 30, som spelar synt. Han gillar att läsa böcker och att fiska.

Bara tuffa på scenen

— Hela livet har jag älskat att fiska. Det är så lugnt och skönt, säger han.
Han menar allvar. Det är inget en tuff hårdrockare hittar på bara för att vara häftig.
“Vi är revolutionen, vi är Guds söner, vi ska släppa lös hundarna, bränna upp dina stövlar. Vi ska starta krig. Vi har rätt. Du har fel.”
Så låter det (fast på engelska) när Sator släpper loss i låten “We’re right, you’re wrong”.
— Det vi sjunger och gör på scenen är en sak. Precis som skådespelare måste vi leva oss in i en roll.
— Eller ta en stenhård affärsman som exempel: han är tuff på jobbet, men inte när han kommer hem till sina barn, säger Kent.
Gitarristen Chips Kiesby, 29, håller med:
— Kanske vi är så snälla för att vi avreagerar oss när vi spelar. Då lever vi ut och struntar i vad folk tycker om oss.
— Ja, säger trummisen Micke Olsson. Tänk dig att drämma på för 20 000 människor. Man skriker, är förbannad, gör vad som helst och folk bara jublar. Klart att det är en härlig känsla. En riktig kick.
Men med bara gap och skrik kommer man inte särskilt långt. Satorgrabbarna har gått den långa vägen för att bli berömda. I år är det nio år sedan de började spela tillsammans i samma band. Sator Codex hette bandet då och Kent, Chips, Hasse och Micke var mellan 18 och 21 år. Men redan i 12-årsåldern kände de varandra.

Trummor före moppe

— Hemma i Borlänge kunde man välja mellan två saker, antingen höll man på med sport eller så gjorde man ingenting.
— Vi gjorde vad man kallar ingenting. Vi åkte skateboard, tjuvrökte, hängde i olika cykelgäng. Vi hade inga intressen utom att lyssna på musik, säger Kent.
— Jo, jag samlade ölburkar långt innan jag började dricka öl, säger Micke.
För Micke blev hans 15-årsdag den stora skillnaden mellan att bara lyssna på musik och att spela själv.
— Jag fick välja mellan att få en moppe eller en trumma. Jag tog trumman.
Sen började han dunka på, punkbandet Ramones var idolerna för Micke. Med bästa kompisen Hasse var det annorlunda.
Snälle Hasse gick i musikskola. Först lärde han sig spela piano, sen blockflöjt, klarinett och saxofon. Nu spelar han piano igen, eller rättare sagt synt. Och det på ett sätt som han själv gillar men som hans mamma och pappa knappast väntade sig skulle bli resultatet. av pianolektionerna.
Kent ville lära sig spela blockflöjt. Men han gick bara på en lektion, sen hade han fått nog.
— Att lära sig noter och spela k-ö-p-v-a-r-m-k-o-r-v är ju inte så kul om man gillar hårdrock, säger han.
Chips började med elbas, men drar nu knivskarpa gitarrsolon på sexsträngad gitarr. När han var 14 år visste han inte ens hur en basgitarr såg ut. Han gick faktiskt in i en musikaffär och frågade, men fick bara djupa suckar som svar.
— När jag väl fick min gitarr hade jag ingen aning om att man skulle stämma den. Jag bara dunkade på tills en kille i ett annat band sa åt mig, säger Chips.

Sover till 12

Nu är grabbarna i Sator stora pojkar. I sex år har de levt på sin musik och det går bättre och bättre för dem. Men de har inte hur mycket pengar som helst. Eller som Kent säger: “Pengarna räcker inte till att bara knalla in och köpa en bil.”
— Men ibland när vi har fått riktigt mycket pengar kan jag gå ut och köpa skivor för flera tusen kronor. Då känner jag mig nöjd, säger Micke.
De har inget vanligt arbete där man går till jobbet på morgonen och hem på eftermiddagen. Nej, Sator har sina egna tider. De sover till 10—12 på dagarna och den enda fasta tiden de har är klockan fem på vardagseftermiddagarna. Då träffas de i replokalen för att spela. Och även om de är ett hårdrockband så händer det ofta att de bara “jammar”, spelar jazz och blues och leker.

Ingen är stjärna

— Det är viktigt att det är mycket lek. Då kan man komma på nya låtar, säger Chips.
Men inför en lång turné eller en skivinspelning är det allvar. Då hårdrockar de tillsammans tre till fem timmar, sju dagar i veckan. Efter finslipningen i replokalen bär det iväg runt om i Sverige och även Norge, Danmark och Tyskland. De har också haft uppträdanden i USA.
— Våra inspelningar börjar sent på kvällen och ibland slutar vi inte förrän vid tretiden på morgonen. Därför är det lätt att ha den dygnsrytmen även när man inte är på turné säger Micke.
Kent, Micke, Hasse och Chips verkar ha kul tillsammans. De skojar och driver med varandra. Ingen försöker vara någon stjärna, ingen är stöddig eller kaxig.
— Även om Sator skulle försvinna skulle vi fortsätta vara kompisar, säger Kent.
— Vi är det lilla pojkgänget som växte upp och som fortfarande är ett pojkgäng.