Glöm all annan hårdrock.
Den låter som Rock-Ragge eller Bill Haley i jämförelse med det senaste fenomenet.
Death Metal.
Och kungarna i dödsriket heter Entombed och kommer från Sverige.

För ett par år sen var death metal nåt ingen brydde sig om.
Sen kom explosionen.
I dag är hårdrockens mörkaste undergroundrörelse på god väg att etablera sig också ovan jord. Entombeds och amerikanska Morbid Angels turné genom Sverige just nu är ett bevis så gott som något.

Lavinen har börjat rulla

Death Metal är stort, riktigt stort. Och ändå har lavinen just börjat rulla. Det är först det senaste halvåret som en stor publik börjat snegla mot skuggriket. Och hittills har death tvingats utstå förståsigpåarnas fnysningar, radions förakt och klarat sig utan nån som helst draghjälp i pressen.
I kväll står Entombed och Morbid Angel — dödsmetallens kungar — på scen på XL i Göteborg.
Och det blir fullspikat. Som överallt.
— Death är ingen dagslända, säger Nicke Andersson, trummis i Entombed och killen bakom det mesta av bandets material.

Då hörs nyanserna

Vid en första lyssning låter death måhända som en gammal Saab-motor på väg att skära. Men den som orkar upptäcker efter ett tag nyanserna och kopplingarna bakåt. Till thrash och speed, till Venom, till punken och till 70-talet och Black Sabbath.
Naturligtvis är det brutaliteten och det våldsamma utspelet som fått så många att tända. Death är en spegel av sin samtid. Det är inte Dire Straits eller Bryan Adams den nya generationen sanna rockdigggare vill ha.

”Elfving skulle få infarkt”

Det är death — som ju inte är nåt annat än en stålex-spark i skrevet på SAF-radion och MTV.
— Men inte vill vi vara i radio, flinar Nicke. Det går ju inte. Ulf Elfving skulle få infarkt och eftermiddagen skulle bli förstörd för en miljon svenskar.
Och Entombed når nog ut ändå.
— Vår musik är så svart, så aggressiv och dyster att man blir glad. Vi går varvet runt, ger samma kick som bra rockmusik alltid gjort.
Entombed har stämt ner gitarrerna fyra halvtoner för att skapa den rätta, kolsvarta stämningen.
— Sen vi började gör alla det.

Fräter på stämbanden

Och sångaren Johnny Dordevic gör som sångarna i alla death-band. Trycker ner hakan mot bröstkorgen, pressar fram orden, anstränger stämbanden så dom nästan fräts sönder och låter som vore han svårt magsjuk.
— Sång är det väl inte direkt, erkänner Nicke. Snarare ett skrik från andra sidan…
Death-texterna är inte heller precis muntra. Det är skräck och död, splatter-effekter och uppror.
— Samhällskritik? Jag vet inte, säger Nicke. Snarare kritik mot hela skiten. Hur orkar nån leva överhuvudtaget…

”99 procent är zombies”

— 99 procent av alla människor går ju omkring som zombies, rättar in sig i ledet. Går upp, jobbar och går och lägger sig. En riktig fyrkant.
Förutom Nicke och Johnny består Entombed av basisten Lars Rosenberg och gitarristerna Alex Hellid och Uffe Cederlund. Bandets debutplatta ”Left Hand Path” har sålt i nästan 150 000 exemplar över hela världen. Nya albumet, ”Clandestine”, har funnits ute i några veckor och mötts av lovord överallt.
Europa skriker efter dom. USA gör det ännu högre — trots att det inte är mer än ett par veckor sen Entombed kom hem till Stockholm efter 40 spelningar där.

Snart allra störst?

Entombed räknas i dag in bland dom fyra stora. Men ingen tror nåt annat än att Morbid Angel, Carcass och Napalm Death snart sopats bort och tvingats lämna Entombed ensamma på tronen.
— Om en månad, när ”Clandestine” fått fäste överallt, behöver vi inte krypa för nån.