The Pusjkins gav inte upp. Sångerskan Maria Bergström berättar varför det är värt mödan.

Vättern breder ut sig som en ocean av isblått vatten. Jag har Huskvarna i backspegeln. Vättersnäs tvärbranta moras som en skugga mot förmiddagshimlen. Luften är hösttunn och sval. Rutan halvt nervevad, vägen som en ringlande kropp av rörelse. Bilen flyter fram. Musiken slår sig ut genom plåten, glaset. Studsar mot de andra bilarna.
Gitarrerna. Maria Bergströms säkra sång.
“Get up fight it, use your right to speak, we’ll stand united, right here, right now.”
Musiken som slår rot i magen när man kör. Känslan av fart. Den breda asfalten. Det är nästan som Amerika. Men det är ingen Lincoln town-car jag kör. Det är en hemvärnsgrön Volvo av gäspmodell. Och det är inte Los Angeles som är målet. Det är Linköping. I ingenmansland mellan Stockholm och världen.
Det är här The Pusjkins bor. Bandet som Maria Bergström sjunger i. Maria sätter på te när vi kommer. Säger att hon inte är någon kaffemänniska. På en byrå i hallen står en bild av Ted Nugent. Han har bar överkropp är svettigt blöt i det långa håret. Ted brukar bo i replokalen men Maria har lånat hem honom några dagar.
På stereon sjunger Lucinda Williams. Maria Bergström brukar spela hennes Car wheels on a gravel road varje dag. Lucinda sjunger om andra platser. Jackson, Lafayette, Baton Rouge.
För Maria Bergström var det nära att bli Austin, Texas. The Pusjkins hade motflyt. Det var dags att göra något annat. Maria sökte, och kom in, på en psykologikurs vid Austin university.
— Jag tänkte att nu jävlar åker jag dit och spelar i stället. Där finns massor av band. Pluggandet var mest en ursäkt för att komma iväg och få en nystart med musiken. Men då ringde telefonen och så hade vi plötsligt skivkontraktet i hamn. Det är den vanliga klyschan, man måste bryta upp och sätta allt på spel för att det ska hända något.

Funderade på att lägga av

Så blev det ändå en fortsatt resa. The Pusjkins gav inte upp trots att det hade gått trögt. Man hade gett ut två skivor på några kompisars lilla självfinansierade bolag och spelat, spelat, spelat.
— Vi turnerade mycket våren -98, men sedan föll allt samman. Vi fick ingen mer respons på det vi gjorde och började dra åt olika håll. Det blev ganska tungt för var och en under den perioden, både privat och i bandet. Men så förra våren spelade vi in Girlfriend och Brand new morning på demo och tyckte att det var det bästa vi gjort. Ändå var det ingen som var intresserad. Och då kändes det verkligen som att det var dags att lägga av, berättar Maria Bergström.
Hon kände att hon hade blivit omkörd. Kanske till och med lurad. Här hade hon satsat allt hon hade på musiken. För att hon verkligen trodde på det. Samtidigt klev de gamla kompisarna rakt ut i karriären och rakt in i villa och familjeliv. I Linköping är det så gott som självklart att man ska läsa vidare. Högskolan suger in i stans ungdomar som ett stormens öga.
— Mina föräldrar började undra. De sade: “Maria, du har ju sådant läshuvud!” Och jag kände en väldig ångest. Jag tänkte: har jag hängt upp alla de här åren utan att det gett utdelning. Blev det inte mer än så här? Alla som jag vuxit upp tillsammans med har ju tagit någon slags examen vid det här laget och de undrar vad jag egentligen håller på med.

Trivs med amerikaner

Det är svårt att spränga ramar. Svårt att kränga sig ur omgivningens förväntningar. Mycket lättare då att göra samma förväntningar till sina egna krav. Och börja bygga murar kring sina drömmar.
För Maria Bergström är det lättare på andra sidan Atlanten.
— Jag känner mig bättre till mods när jag är i USA. Där är det mer accepterat att inte ha någon utbildning. Det är mer okej att vara där och jobba lite och spela musik. Här kan den biten vara ganska svår. Jag menar, när vi var i Seattle och spelade in Heat the fuzz var det första gången vi verkligen kände oss som verkliga musiker. Här hemma är det fortfarande så att folk tror att man inte kan stämma gitarren själv bara för att man är tjej.
Det är också i USA som The Pusjkins har hittat sin musikaliska identitet. När andra åker till London och köper obskyra vinylsinglar och för små t-shirts så sticker Maria och de andra till USA, jobbar på coffeeshop och hänger med Ken Stringfellow och de andra i The Posies.
— Vi är riktiga americanofiler. När vi började -92 kom hela vågen med Buffalo Tom och Dinosaur Jr. Det är själva basen för alla fyra i bandet. Det känns så mycket mer äkta än brittisk musik. De band vi har lyssnat på har alltid haft mycket hjärta.
Hon återkommer ofta till det. Vikten av att det ska kännas. Av att bli gripen. Bergtagen. Få musiken planterad i magen. Det är väl den känslan som fått henne att fortsätta. Som gör att det är roligt igen.
Som gör det värt att fortsätta försöka spränga de givna ramarna i småbitar.

SMÅTT OCH GOTT:

The Pusjkins är:
Maria Bergström, sång och gitarr.
Christel Nordin, gitarr och sång.
Carolina Carlbom, trummor och sång.
Melinda Rogersten, bas.

Nya plattan: heter Brand new morning. “Kanske en lite väl storslagen titel, men det är så det känns. Som en nystart”, säger Maria Bergström.

Skivbolaget: The Pusjkins ligger på Roadrunner/Arcade, samma skivbolag som Markoolio. “Vi har börjat kalla honom Marko sedan vi insett att det är han som drar in stålarna till satsningen på oss”, skrattar tjejerna.

I trakten: The Pusjkins spelar preliminärt på Playground den 17 november.