Per Tjernberg, 16 år, berättar om fyra killar som spelar i källaren på Aspuddens skola i Stockholm.
John Blund. Per själv spelar i Archimedes Badkar. Han minns hur det var i början.

I en källarlokal i Aspuddens skola sitter fyra killar och vilar sina öron. El-gitarrerna vilar mot de avstängda högtalarna.
I den här källaren håller den nystartade gruppen »John Blund» (Peter, 17, Christer, 17, Sam, nyss fyllda 18, och Bosse, 20) till och spelar om kvällarna. För tillfället. Skolans vaktmästare är inte särskilt glad över att ha dem där, och dom får inte vara där på helger eller under lov, då skolan är stängd. Tidigare har dom haft en rad olika lokaler, men det har alltid varit problem. Med ljudstyrkan, om inte annat.
»Den förra lokalen vi hade, det var ett gammalt skyddsrum, den vågade vi knappt gå ut ur när vi spelat klart, grannarna var ju färdiga att lyncha oss» berättar Sam, och dom andra garvar när dom tänker på det.
För ungdomen var rock- och popmusiken under sextiotalet vägen till framgång, pengar och brudar. Ett sätt att hävda sig. Sverige hade sina motsvarigheter till de flesta utländska banden. Och på nästan varje ungdomsgård fanns ett band med drömmen om skivinspelning, tio-i-topp etc som drivkraft. För det mesta spelade man utländska bands låtar.

Många små band överallt

Den så kallade »pop-hysterin» är väl till stor del försvunnen nu, men ungdomsgårdsbanden och källarbanden finns fortfarande, säkert fler än någonsin.
»När man började hade man väl en massa idéer om att ’bli nåt stort’ och sånt där. Då blir man rätt besviken när man märker att det inte låter som alla dom stora banden direkt. Man tror att det är så lätt.» Säjer Peter, som spelar gitarr. »Man lyssnar på en massa skivor och undrar hur dom får det att låta så enormt. Men det är ju mycket trick-inspelningar också».
»Men det är rätt skönt på samma gång, när man inser att man inte kan låta som dom, man slipper trycket på sig att det måste låta så bra hela tiden. Då spelar man för att det är kul i stället. Men det är klart att det är ännu roligare om det låter bra. Jag tror inte det är så kul att vara nån slags »pop-stjärna»; det rör sig ju bara om att tjäna pengar hela tiden».
Peter är den ende i bandet som »gått och lärt sig» spela på kommunala musikskolan. »Men egentligen lärde man sig ingenting man har nytta av i sån här musik som vi spelar. Man lärde sig en del noter och ackord men man får ju inte veta ett dugg om hur man improviserar. Och det är ju det som är kul». Peter spelar med kommunala musikskolans storband också. »Det är kul. Jazzmusik och så. Jag tror man lär sig en del på det.»

Lättare med instrument än med sång

»John Blund» spelar mest improviserad musik. »Så dyker det upp någon liten melodisnutt plötsligt, och då tar man vara på den och spinner vidare… Ja, det brukar ge sig själv… Men ibland går det ju inte alls».
Som de allra flesta utav den här sortens band förekommer ingen sång i musiken. Det beror oftast på att mikrofonanläggning etc, som man måste ha för att kunna överrösta el-gitarrer och trummor, är så väldigt dyrt. Men »John Blund» vill ändå försöka skaffa sig en sådan och börja sjunga texter.
»Det finns så mycket man skulle vilja sjunga om, sånt som man inte kan uttrycka med bara musik, mer konkreta prylar… Fast jag tror man kan förmedla känslor med bara musik» säjer Bosse.
Dom skulle också kunna tänka sig sjunga politiska texter, »fast då måste vi hitta någon som kan sjunga». Det är också ett skäl till att så få sjunger, tror dom, det är inte lika lätt och självklart att ställa sig upp och sjunga med sin egen röst, som att spela på en gitarr eller trummor.
Att så få tjejer spelar tillsammans, med el-instrument och så, tror grabbarna beror på att »tjejer blir uppfostrade så, dom ska hålla sig i bakgrunden, beundra killarna. Och om dom spelar nåt. så går dom väl på kommunala, och där lär man sig ju bara spela efter noter, dom får för sig att dom inte kan improvisera och så. Men varför tjejer aldrig spelar trummor eller el-gitarr… det är konstigt».
Det är ingen billig sysselsättning det här. Instrument kostar massor av pengar. Sam har spelat trummor i ca ett år och har lagt ut mest pengar, tre tusen kr för sitt trum-set. »På nåt sätt lyckas man skrapa ihop pengarna». Ofta tar man olika sommarjobb, för att spara ihop till instrument. Högtalarna har grabbarna dock byggt själva, och Christer lyckades köpa en begagnad förstärkare för 50 spänn och en el-bas för 20.
»Det är svårt att veta vart man ska vända sig för att få hjälp med lokaler, spelningar osv. När man frågar efter repetitionslokaler tycker alla bara att man för en massa oväsen och ställen att spela på, det finns ju knappt, i alla fall inte för andra än de ’stora’ banden.»
En spelning med publik har John Blund haft. Det var i Aspuddens skola, i aulan. Men det vill dom helst inte tala om, nu.
»Men vi skulle gärna spela ute, för publik, men man vet ju inte vart man ska vända sig. Och det får väl bli när vi repeterat lite mer. Fast det är ju roligare med en publik att spela för… roligare än att bara stå och spela för varandra».

Archimedes erfarenheter

Själv spelar jag med i en grupp som heter »Archimedes Badkar». Vi började, precis som »John Blund», att spela på en ungdomsgård på helgerna för nästan tre år sedan. Vi hade hört »Fläsket Brinner» spela på Gärdesfesten och dom visade, med sin ganska enkla instrumentalmusik en möjlighet att uttrycka sig även om inte det verbala var ens starka sida.
Under de första åren har vi varit nog så nära att »ge upp» flera gånger, men med tiden förstår man att det i första hand gäller att utveckla det kollektiva så långt som möjligt, att man jobbar tillsammans. När vi började spela ihop var ingen av oss särskilt »skicklig» eller »teknisk» (en del av oss kunde knappt spela) men det är inte det viktigaste i början. Utan snarare att var och en gör så gott den kan och att man på så sätt försöker få ett bra grupp-resultat. Att man kompletterar varandras svagheter. Att man lär sig av varandra.
Den som kan lite mer om harmonier och ackord får lära dom andra. Den som spelar trummor får förklara rytmer och takter. Man kan ha övningar i rytm då alla spelar på slagverk etc.
Vi började med att nästan enbart improvisera, det är väldigt viktigt och lärorikt. På så sätt lär man sig snabbt var man har varandra, men det gäller att vara uppmärksam och inte stå och spela för sig själv. Det räcker med ett eller två ackord som grund att improvisera över. I början ska man inte försöka sig på för svåra saker, då blir man lätt besviken om det inte fungerar.
Men det är mycket annat arbete också, som inte är lika roligt som att spela. Bära tunga högtalare och sånt. Ska man spela »ute» gäller det att kunna transportera grejerna också. Då måste man hyra eller låna bilar, som måste vara så stora att man får plats med allting. Att köpa en egen bil brukar dröja innan man har råd med.
Sedan vi började har vi nu spelat rätt mycket ute, på ungdomsgårdar, musikfester, möten, skolor. Men det gäller att fixa spelningar själv, om man ska få några. Och det ska man inte vara rädd för. Att spela för en publik är både roligast och mest lärorikt, även om allt inte är så inrepeterat och perfekt.
Vi har också kontakt med organisationer som Musikfront, Musikforum och Ny Kultur.
Vi repeterar fortfarande på Trekantsgården i Gröndal. Det får vi göra gratis mot att vi spelar gratis för gårdsbesökarna ibland. Vid ett sånt tillfälle spelade vi också in en skiva, en 33-varvs EP, som vi bekostade själva. Omslagen gjorde vi för hand med linoleumtryck. För några månader sedan fann vi till vår häpnad en recension av den på Aftonbladets kultursida.
Men vi stannar på ungdomsgården.