Säg Euskefeurat, om du kan, det räcker för att folk i Norr- och Västerbotten ska bli på gott humör. Musikgruppen från Piteå blandar roliga visor på pitmål och fräcka historier med djupt allvarliga texter om arbetets värde och pris. De ger folk vad de vill ha. Plus lite till.

Egentligen är namnet Euskefeurat lite missvisande. Det kommer från en låt om en nedläggningshotad boardfabrik i Piteå. Där används ordet i betydelsen att känna sig vissen och avslagen.
Men avslagna är Euskefeurats konserter normalt minst av allt. Efter tio års spelande har de nått en väldig lokal popularitet, framför allt i södra Norrbotten och Västerbottens inland. Folk skrattar så att de gråter. Lägg därtill ett politiskt innehåll som inte är ett självändamål. 20 000 sålda LP-skivor och kassetter med den blandningen är rätt imponerande i det sena 80-talets Sverige.
Gruppen består i dag av Ronny Eriksson, Arn Johansson, Bengt Rutström, Stefan Isaksson, Dan Engman och Sonia Harr. De två sistnämnda är musiklärare. Ronny är till yrket fritidspedagog, Arn sågverksarbetare, Bengt SJ-tjänsteman och Stefan mentalskötare. Eller rättare sagt var. Sedan hösten 1987 är de Euskefeurat på heltid.
Ronny skriver texterna. Det är också han som berättar alla dråpliga historier mellan låtarna. Numera behöver han i regel bara sätta på sig hatten för att folk ska börja garva.
Publiken är oerhört viktig för Euskefeurat. När den är med på noterna ger de järnet och Ronnys historier växer ut och blir allt snårigare. Den bästa publiken, säger de, finns i en del byar i övre Norrland. Där går folk man ur huse när Euskefeurat uppträder.

Till Stockholm

Hur viktig publiken är får vi uppleva när vi följer med gruppen på en turné ner till Stockholm. Anledningen till besöket i den förhatliga huvudstaden är en norrbottensdag i riksdagen. Euskefeurat ska stå för underhållningen i riksdagshusets matsal. Länsstyrelsen i Norrbotten betalar.
Men det känns fel redan från början. Miljön passar inte. Riksdagsmännen är ointresserade, de sorlar och slamrar med besticken. Moderaten Hugo Hegeland tittar först förvånat på gänget i jeans när han ställer sig i matkön, sedan försjunker han i sina papper. Norrbottningarna i matsalen applåderar först friskt men efterhand mattas även deras intresse.
“Vi biter alltid den hand som föder oss”, brukar Euskefeurat säga. Det betyder att de inte anpassar låturvalet efter uppdragsgivaren. Hos fackföreningar och socialdemokrater sjunger de gärna om pamparnas svek. På folkpartiets distriktsårsmöte har de kört den varmt ironiska Innerst inne är vi alla folkpartister. Det brukar gå hem hos gräsrötterna i alla fall, vilket i sin tur gör att ibland måttligt förtjusta ombudsmän tvingas tacka Euskefeurat för salvorna…
Och här i riksdagsborgen sjunger Bengt faktiskt — jag erkänner att jag tvivlade — en av Euskefeurats starkaste sånger, Tankar på nattgammal is som de tillägnat Försäkringskassan i Norrbotten!
“Nu har han stämplat sen strejken tog slut/men hur bli det nu, när han har stämplat ut/Vem vill ha honom nu, han, som snart gjort sin tid/Vem vill ha en femtio års halvinvalid/Så sitter det folk nere på busstation/i min egen ålder, med förtidspension/Han som har slitit sig krokig och krum/får sitta med värken, bitter och stum.”
Bifallet är minimalt. Efter ytterligare några låtar är det i stort sett bara jag och fotografen Anders som applåderar. Showen kortas ned femton minuter. Det här måste vara en av Euskefeurats sämsta spelningar…

Succé i Uppsala

Nästa kväll har Euskefeurat en spelning i Storgården i Gamla Uppsala. Här är en lokal som passar — enkel, nästan spartansk — och arrangören, Uppsala folkmusikförening, verkar på något sätt pålitlig.
Och se: folk strömmar till i en omfattning som försenar konserten med 20 minuter. Många är norrlänningar och kontakt uppstår direkt.
Ronny är i sitt esse. Mellansnacket blir ibland uppåt tio minuter långt. Folk tjuter av skratt när han propagerar för den nydepressionistiska rörelsen som fått fäste hemma i byn i Pite älvdal sedan en optimistkonsulent etablerat sig i Luleå.
— Vår själs landskap är ett myrland. Då ska det inte komma nån jävla hoppa från Lule och dika ur det! Den enda fördelen med att bo i Norrbotten är att man inte behöver några trädgårdsmöbler — man kan sitta på sparkarna året om!
— Vi nydepressionister har ett eget ordspråk: jag vakna’ i morse och så var den dan förstörd.
I den här intellektuella miljön väcker också deras rasistvisa Storswänsken jubel:
“Bort med alfabete å sifferhelvete/Bort med alla utländska ord likaså/Tro inte en sekund på att jorden är rund/det är det nån svartskalle som har hittat på.”
Det är inte alltid satiren går hem lika väl som här. Men nu blir det tre inropningar och konserten drar över med bortåt en halvtimma. Folkmusikgruppen som ska spela upp till dans efteråt har det inte helt lätt.

Fjärtomaner

De flesta i Euskefeurat har ett förflutet inom 70-talets utomparlamentariska vänster och alternativa musikrörelse.
— Om man lyssnar på musiken från den tiden så upptäcker man en jävla massa engagemang och känslor, säger Ronny. Formen och hantverket var mindre viktigt. Sen har en del lärt sig hantverket men glömt bort vad de ville.
— Man kan se det överallt i dag: snygg dekor, proffsighet, smarta produktioner — men innehållsmässigt uselt.
— Mycket musik är bara uppvisning, inflikar Stefan. “Se vad snabbt och svårt jag kan spela”. Som idrottsprestationer ungefär. Därmed blir det också ganska ointressant.
De exemplifierar med storbandsjazz, opera och rockmusik.
— Det sjuka med alla dessa nya rockband är att de så sällan har något att berätta, tycker Ronny. De behärskar ofta medlen men vet inte vad de ska använda dem till. Man lyssnar ett tag, tycker att de är duktiga men sen är det inget mer.
— Jag jämförde en gång en operasångerska med en fjärtoman, det blev ett himla liv. Jag menar att båda gör en uppvisningsgrej som kanske är rolig men som inte angår någon egentligen.
Nej, Euskefeurat är definitivt på kant med kulturens fjärtomaner. För Euskefeurat är kulturen ett medel att nå ut till vanligt folk, ge självkänsla, roa och oroa.
Musiken är rätt enkel, melodiös folkmusik från olika håll, särskilt från Irland. Oftast står det “Musik: Trad.” i texthäftena.
— På Irland finns fantastiskt vackra melodier, förklarar Ronny. Känslan i dem stämmer med det norrbottniska på något sätt. Men vi gör mer och mer egen musik.
— Vi spelar folklig musik, inte folkmusik, menar Bengt. Svensk bondmusik kan man kanske säga.
Texterna är däremot mer originella: poetiska och politiska, sentimentala och allvarliga, ironiska och rakt på sak.

Byn

En icke namngiven by, där alla heter Larsson, har en central roll i showen. Det är inget särskilt med den byn. Människorna där är som folk är mest. “Ändå är dom unika på det sättet att det är dom som bor där”. Ronny lyckas koppla det mesta till byn. I byn pratas pitmålet med stolthet. Den egna dialekten står för någon sorts frihet från stockholmare och luleåbor.
Ronny är förtjust i dialekter och folkliga uttryck.
— Dialektala ord är mer uttrycksfulla och mustiga, de smakar och luktar mer än de rikssvenska. Folk har svurit, älskat och dött på sina dialekter.
— När Norrland kolonialiserades var det en viktig uppgift för lärare, jägmästare och liknande personer att försvenska folk, ta ifrån dem deras dialekter.
Åtskilliga av låtarna handlar om våra rötter, gärna med äldre människor som berättare.
— Ett stort problem i dag är att vi är så historielösa, säger Ronny. Vi är fortfarande lantisar innerst inne. Vi har en moral som härstammar från bondesamhället, gudskelov.
— Plötsligt befinner vi oss i en helt annan värld. Arbetets värde finns inte längre, det är snabba klipp och smartness som gäller. Därför är det viktigt att visa att vi har en historia. Förutsättningen för att kunna se vart man är på väg är att veta vilken väg man gått.
Euskefeurat vet var de hör hemma: hos de små och maktlösa, hos de lite “bonniga”. De avskyr glitter och ordet smarthet. Men kärleken är långt ifrån blind. De gisslar dumhet och inskränkthet, som i Vad jag är bra, eller företeelser som den norrländska passionen för snöskotrar (Jag skiter i det sexuella).
— Det bästa med Euskefeurat är att vi lyckats nå ut till dem vi vill nå, säger Ronny apropå målsättning. Vi spelar musik som vanligt folk tycker om, en musik som når över generationsgränserna. En av anledningarna till att jag och Arn slutade med rockbandet var att rocken skapar falska motsättningar.
Allvaret och de politiska texterna krockar ibland våldsamt med det tokroliga — och det är det senare folk i allmänhet förknippar med Euskefeurat. Men Ronny tycker inte att det är något problem.
— Vi lägger medvetet upp programmet så. Humor är fruktansvärt avväpnande. När man skrattar gott kopplar man bort intellektet. Kör man då en låt med lite mer allvar går den oftast hem bättre.
— Men vi spelar inte det roliga bara för att få göra något annat, betonar han. Det roliga har lika stort berättigande.

Bidrag dras in

Är detta kultur värd att stödja med skattepengar?
Till misslyckandet i Stockholm kan läggas besöket hos Statens kulturråd på Skeppsholmen. Euskefeurat får då veta att det bidrag om 40 000 kronor som de haft i två år kommer att dras in. Den officiella motiveringen är att de tjänar för mycket. (De tar vardera ut 7 000 kronor brutto i månaden.)
— Fast vi misstänker att det är kultursynen som ligger bakom, säger Bengt. Man ska ha få spelningar som ska gå back, då är det tydligen kultur.
I bilen på väg hem till Piteå studerar vi bidragslistan. Av 94 bidragsmottagare kommer hälften från Stockholm. Något märkligt med tanke på att kulturrådet enligt riktlinjerna ska prioritera grupper utanför storstäderna.
För Euskefeurat är 40 000 kronor ganska mycket pengar. De ligger lågt i gage, bara 9 000 inklusive sociala avgifter. När arrangörerna är fattiga bjuder de ibland på omkostnaderna. Nu blir det svårare på mindre orter — och det är där som det är roligast att spela.
— Nog klarar vi oss utan bidraget från kulturrådet, tror Ronny.
— Det är farligt om kultur blir lika med statliga och kommunala bidrag. En kultur som inte har stöd från en publik är ointressant. Säkraste sättet att ta död på en författare verkar ju vara att ge honom garantiinkomst.
Efter en stunds tystnad i bilen kommer någon på ett tröstande argument:
— Vi har i alla fall beslutet från SSU-distriktet i Norrbotten på att vi är kultur!