Naturligtvis snöar det. Gudarna måste avsky filminspelningar, vädret är alltid fel. Det ska vara en Grå Himlen Blues när ”Den frusna leoparden” filmas – inte snö. Så islänningen och regissören Lárus Óskarsson drar upp huvan på sin overall och väntar. Joakim Thåström hukar under en blå dunjacka och ett violett paraply, han lutar sig mot amerikanarns motorhuv och väntar.

Vi andra får vänta genom en frusen vinter ända tills våren kommit. Då har filmen om Kiljan, Morris, Jerry och Stella premiär. Berättelsen om Kiljan och hans ensamma dröm och längtan bort, om rotlöshet, kärlek och svek.
En existentiell thriller om tre ödesdigra dygn i deras liv.
Denna lördagmorgon ska en minut spelas in – det tar fem timmar i snålblåst utanför LM Ericssons fabrik vid Telefonplan.
Överklassflickan Stella ska komma ur byggnaden, leende gå mot sin Kiljan som hon inte sett på länge, de kramas och säger som de sagt så många gånger förut:
”När ska vi gifta oss då..?”
”När nån vill ha oss va..?”
De skrattar båda, går in i bilen där Morris sitter vid ratten, flickvännen och kompisen hejar på varann och bilen kör iväg.
Det är allt.

OCH SEN SKA DET SLUTA SNÖA

Men elkabel ska dras, räls för kameraåkningen läggas ut, bildvinklar ska diskuteras, statisterna ska instrueras, kaffe och bullar ska portioneras ut, och klappan ska gå – och sen ska det sluta snöa.
Vi som inte befinner oss bakom kameran värmer upp oss inne i receptionen bakom ABAB-vakten vid grindarna. Halva Imperiet –The Rock Brothers – Joakim Thåström/Kiljan och Christian Falk/Morris ligger i varsin fåtölj och pratar om att resa till kackerlackornas Havanna.
– Me wanna live with the cocaroachas, bubblar Chrillan.
– Har inte du också ont i pallet, undrar Pimme.
En löpare har sänts till apoteket efter tabletter, efter en viss upphetsning och oro, koms det på att det faktiskt bara är lördag och inte helg. För en huvudrollsinnehavare med huvudvärk är inte nyttigt.

THE ROCK BROTHERS

Rockbröderna har haft en hård natt, fram till klockan halv tre repeterade de med Little Steven inför anti-rasismgalan ”Rör inte min kompis”. I eftermiddag ska de repa igen, Thåström ska till ”Jacobs stege”, och sen är det konsert på kvällen.
– Det är ett helvete, men vad gör man inte för Konsten.
Utanför fönstret blir konsten till, Lárus Óskarsson och fotografen Göran Nilsson böjer sig över kameran och ser Bilden. Manusförfattaren Lasse Lundholm hittade miljön i sitt minne, han körde lastbil förbi den här funkisfasaden för femton år sen och tänkte ”här ska jag göra en film”.

TRE ANDLIGA BRÖDER

Dessa tre är också andliga bröder och har arbetat tillsammans två gånger förut. Först på Filmskolan med kortfilmen ”Burfågeln”, som blev nominerad till en Oscar, vilket torde vara nästan lika fint som att få en.
De gjorde också långfilmen ”Andra Dansen” med Kim Anderzon och Lisa Hugoson för tre år sedan. Svart-vit, poetisk, en saga, en road-movie.
– Usch, jag har psykiska problem med att inte kunna se mina egna filmer efteråt, antingen är jag tvungen att gå, eller så tycker jag det är pretentiöst.
Lárus flinar och duckar vid minnet.
Den här filmen blir säkert minst lika vacker. Kärleksparet är omslagsansikten, Thåström och Jacqueline Ramel (inte dotter till…) ”och jag är ex-ex-fotomodell nu”.

Samma värld i grått eller svart, en film om människor på en skuggsida i samhället. En kärlekslös miljö, men full av små ömsinta hemligheter mellan bröderna, fadern och de älskande.

SLÄNGKYSSAR OCH DUVOR

Bröderna Joakim Thåström och Peter Stormare minns sin duva Florence, fadern Keve Hjelm talar kiswahili med sin son och grannen Agneta Ekmanner kastar slängkyssar.
Också denna utspelas i ett Ingenmansland – här ett oigenkännligt Stockholm.
De filmar i elljus utomhus och får en övernaturlig stämning, sen separerar de färgerna så att ett jeansben lyser blått i det grå. Det finns ingenting ”Hoppsan så det blev” över deras sätt att arbeta.
Slutet fick skrivas om, det kändes inte rätt, det blev ”Mannen från Mallorca” och polisfilm. Så fort ett manus börjar spelas får det ett eget liv, och det livet slutade inte så.
– Vi gör en film för oss själva, jag menar, den amerikanska är styrd efter någon tonårsmall där det ska vara tillräckligt mycket knulla och tillräckligt mycket våld, säger Göran Nilsson.

”VI GÅR PÅ KÄNSLAN”

– Vi går på känslan, säger Lárus, på vårt sjätte sinne.
– Vi spelar i samma orkester, säger Göran igen.
– Vi gör europeisk film, säger Lasse, vi behöver inte berätta allt på tio minuter, filmen har sitt eget tempo – vi har ett och ett halvt Dallasavsnitt på oss.
Nu snöar det från en absolut klar himmel.
– Skit, det börjar likna solscener det här.
Rekvisitören Bamse rusar runt husknuten ideligen för att se om det kommer några moln, rekvisitören Zoltan torkar bilen med handdukar och filtar utan att ta bort skiten, Thåström vankar och fotograf Nilsson muttrar.
– Inget är som väntans tider, det här är ju sanslöst.
– Klappa till nån för fan, kvackar Chrillan Falk glatt ur bilen som mer ser ut som ett tält.
Det känns självklart att Imperiepojkarna ska spela tillsammans, och det började med att den självskrivne Peter Stormare tipsade om Christian för huvudrollen. Ur förslag som Niels Jensen, uppenbarade sig Joakim Thåström.

Fotografen är våt, men bilen torkad och stjärnan nykammad.

”PIMME HAR STAR QUALITY”

– Pimme har ”it”, ”star quality”, utstrålning, han är djävligt bra. Han inger mig respekt fast han är så mycket yngre, det är ingen popstjärna som säger ”va kul å bli filmstjärna”.
– Jag var motsträvig, säger Thåström.
– Hade aldrig trott att jag var filmskådis.
Uttrycket är så olikt, från scenens flängande till filmens återhållna stil.
– Här får han inte spela ut, utan måste verkligen hålla i kalsongerna, säger Lasse, och så kostar inspelningen 50 000 kronor om dan.
Ytligt är de så märkvärdigt lika, Joakim och Kiljan, som om rollen vore skriven direkt för honom. Kiljan är killen som alla vill vara med, han som alltid är i centrum. En magnet.
– Pimme är ju också en sån som folk hoppas få lösningar och svar ifrån. Kiljan kommer som en Frälsare, eller som Ormen till Paradiset, av kärlek men det blir inte riktigt så.

MOLN I SIKTE!

– Moln! skriker Bamse.
– OK. Hör alla mig! Gör klart för tagning. Lárus pratar i megafonen, skrikaren. Han gastar till statisterna som ska springa i vita rockar upp och ner i trapphuset. Hela tiden talar han. Ljudet läggs på efteråt och amatörerna behöver hjälp under tagningen.
– Klappa!
Vädret är rätt, men tre gånger blir det fel ändå, någon skriker ”stopp” på fel ställe, en bogseringslina går tvärt av, och statisterna syntes inte i kameran.
– Förresten är det verkligen det första man säger till tjejen, ”när ska vi gifta oss?”, frågar Thåström.
Till slut fungerar allting. Då har klockan hunnit bli över tolv och fötterna frusna. Filmskådespelarna blir rockmusiker.
– Nån får fixa en iltransport, vi börjar repa om en trekvart.”
– Tjoho, let’s do it, do it, do it to your brain.
Inifrån bilen och filtarna hörs Chrillans sjungande svar.

Fotnot: När leoparden är ett år gammal överger mamman den. Först blir den förvirrad och letar efter mamman, men sen tar kroppen, hungern över och den blir sin egen.

Mer om Den frusna leoparden i Slitz