Tant Strul heter fyra flickor som många pojkar menar är ett av landets bästa rockband just nu. ”Dunkar varmt” spelas varje dag på radio, det är en sänglåt med både kärlek och kättja i. Ni kanske inte tror mig, men Strultjejerna är lika snälla inuti som de är provokativa utanpå.

Jag börjar med Nike Nojja, 20 år, därför att hon är lång, smal, kritvit och har svart hår som står rakt upp — har man sett henne glömmer man det aldrig.
— Bussigt att dra upp en i ottan, säger Nike när vi ses för intervju klockan elva. Jag brukar kvarta till tre på dan.
Nike är trummis, slängd i käften och ingen svärmorsdröm, om man säger så. Hon har en skeptisk syn på det här med killar och karriär.
— Musiken kommer först, jag skulle aldrig stå ut med en snubbe som var svartis på Tant Strul.

En som lyckats kombinera rock och familj, är Liten Falkeholm, 28 år — basist och mamma till 4-åriga Maja, vars pappa heter Tony Thorén i Eldkvarn.
— Maja trodde länge att alla var musiker. ”Vad spelar din mamma?” brukade hon säga till andra barn.
Att vi kommer in på kärlek så här direkt, får skyllas på Kajsas texter som alla är på temat längtan-efter-trygghet:
”Längtan, hetta, sol, blod, liv, hunger, ensamhet, tårar, händer, hud, värme, mörker, tystnad, blomma…”
Sådana ord sjunger 21-åriga Kajsa Grytt, som också komponerar Tant Struls låtar, därför att de andra tycker att hon är bäst på det.

Skulle killar kunna skriva ”så sårbart och känsligt”, frågar sig en manlig rockkritiker. ”Finns det speciell kvinnorock?”
— Nej, för oss finns det inga klasskillnader mellan killar och tjejer inom rockmusiken, säger Kajsa. Kanske har vi andra ord, killar och tjejer är ju olika.
För Kajsa behöver kärleken inte vara en pojke att hålla i hand för evigt, hennes längtan har med andra saker att göra.
— Man måste försöka uppskatta sina ensamma stunder, det leder en vidare. Vi lever så konstlat i dag, jag har en stor längtan efter livet, jorden, träden…
I Tant Struls ögon är killar lika känsliga som de.
— Stackars killarna, fy farao. I dag behandlas dom ofta som känslomässiga idioter.
— Är man två brudar och tre killar i ett band så är det inget snack, säger Liten. Men om det bara är tjejer så blir det genast jättekomplicerat!

Liten vet vad hon talar om, för själv växte hon upp i Eldkvarn, som xylofonist.
— När jag slutade 1979 fick jag 7 000 av killarna därför att vi hade instrumenten ihop. Dom pengarna köpte jag en bas för, jag har alltid drömt om att få vara i botten av musiken.
— Bas är så fysiskt. När jag spelade xylofon var jag fast i mina pinnar, nu har jag armarna fria, det är bara sladdarna som håller mig tillbaka.
Tant Strul var från början Liten, Kärsti Stitch, sång, och Micke Westerlund, trummor. Micke polade med Malena Jönsson, 19, som blev gruppens keyboardist.
— Jag hade spelat piano i många år, noter och hela köret. En dag började jag improvisera och spela som jag ville, säger Malena självklart.
Hade det inte varit för punkmusiken, så hade Tant Strul nog inte heller varit.
— Det var så häftigt, när punken kom kunde man plötsligt gå upp på scen utan att vara så jäkla duktig, säger Liten. Man var lycklig att få spela.

Tant Strul gjorde scendebut i förorten Rågsved våren 1980. Spelningen arrangerades av Nike, dåvarande trummis i Usch.
— Det var en stödspelning för att samla ihop pengar till nya trummor, nån hade snott hela mitt set. Kärsti var helt förstörd, jag fick stå på samma ställe hela tiden så att hon kunde se mig.
— Men det gick skitbra, jag rös direkt på Tant Strul.
Liten minns:
— Första spelningen var en enda lång ångest, fötterna darrade och man sprang på toaletten i ett…
Samtidigt hade någon glömt kvar en elgitarr och förstärkare hemma hos Kajsa. Hon satte sig och tog ut ackord och skrev låtar direkt.
— Mina första texter gick så här: ”Jag tänker inte jobba på Konsum nåt mer” och ”Pappa har träffat en annan tant” säger hon generat.
— Då visste jag inte vad jag ville göra, jag var så lycklig att det kom musik. I dag är det roligare, mera allvar. Nu är det ens liv att stå på scen.
Tant Strul blev helt och hållet ”tjejgrupp” sen Kajsa ersatt Kärsti som sångerska och Nike hoppat in som ny trummis våren 1982.
— Att inte fler tjejer spelar rock är en ren identifikationsgrej, säger Kajsa. Killar har kunnat identifiera sig med Keith Richard och andra rock-snubbar i evigheter.

Idag finns det kvinnliga förebilder inom rockmusiken, därför kommer det snart liras tjejrock i varenda källare.
— Vi var på ett ”fritids” och lät småtjejerna mima efter vår skiva. Dom tog trumpinnarna och gitarrerna och mimade på för fulla muggar, det kom helt naturligt.
Nike:
— Jag vet tjejer som har gått och köpt trumset sen dom sett mig, det hade dom inte gjort om dom sett Charlie Watts.
”Dunkar varmt” är en ”varm, kåt låt” (citat, manlig rockkritiker): Är det inte kommersiellt och manligt att sjunga om sex?
— Ska inte jag kunna skriva om sex för att jag är tjej? Jag tänker göra det som är viktigt för mig, sex är ju bland det finaste i livet.
Tant Strul har knappast blivit rika, trots att de spelar runt om i landet och säljer bra med skivor.
— Inte någon av våra plattor har gått ihop.
De får 5 000 kronor i snitt per spelning och när omkostnaderna är betalda och skatten dragen, så blir det bara några hundringar över per skalle.
— Det är på håret att vi klarar oss, säger Nike. Kajsa och jag bor ihop, men ibland har vi inte råd att äta på flera dar.
Om framtiden vet Tant Strul att spela ska de till varje pris och i mars går de in i studion för en ny LP.
— Tyvärr kan vi inte säga som Nicolai Gedda, att vi är uppbokade till maj 1986.