Hardcoregruppen Refused från Umeå har i borgerliga media slagits upp som ett säljande ansikte åt den numera rikskända vegan- och straight edge-rörelsen i Umeå. På gott och ont.
Bandet bojkottar nu för tiden media för att inte kommersialisera den politiska musikkultur de varit med om att skapa. Istället sprider de sitt politiska budskap via sina konserter, skivor och egna fanzines — eller via andra autonoma media.
Direkt Aktion samtalade kring dessa frågor och en hoper andra med Dennis Lyxzén — sångare i Refused, medlem i SUF-Umeå och ny krönikör i DA.

Du har egentligen slutat ge intervjuer, varför?
— För att det är jobbigt att bli uppringd av Aftonbladet, som vill äta frukost med en, när man spelar punk i ett punkband. Dessutom känner jag mig överexponerad som person, vi är faktiskt fem stycken i bandet som kan svara på frågor och för övrigt så är nivån på journalistiken så låg. Vad gör man när dom frågar en vilket band som är mest känt, Millencolin eller Fireside?
Vad vill du med din krönika?
— Jag vet inte riktigt. Men det känns ypperligt att få skriva något för en tidning som jag kan stödja. Min första krönika är väl mest en betraktelse från rocklivet.
Ja, det verkar vara ett problem du brottas ganska mycket med?
— Rocklivet i sig är väl okej, att vara på turné och spela, men jag vill absolut inte bli någon idol. Däremot är det ju strålande om man kan inspirera folk.
Kommer rocklivet i konflikt med dina politiska värderingar?
— Javisst, det är konflikter hela tiden. Hur långt kan man gå i kompromissandet för att nå ut till folk? För lite måste man ju kompromissa. Bara det att spela i ett antikapitalistiskt band som säljer skivor är ju en motsägelse. Det är liksom en ständig balansgång mellan att nå ut och bli tagen på allvar.
— Dessutom är ju hela musikbranschen väldigt kommersiell. Det var därför vi bestämde oss för att inte ge några intervjuer när vi släppte senaste skivan.
Möter ni mycket attityder i hardcore-rörelsen?
— Ja, det finns hur mycket attityder som helst. När vi var i USA insåg vi att folk där inte fattar någonting. Till viss del kan det vara så i Europa och Sverige också. Men oftast är folk mer medvetna här.
— Men visst möter vi folk som tycker vi är dumma. Många punkare har jobbat upp något slags motstånd mot att vi inte dricker alkohol, att det skulle vara riktat mot dem. De bygger liksom barriärer när vi skulle kunna slåss tillsammans.
— Det har till exempel gått lite långt när punkare, med antinazist-märken, vill spöa upp en på grund av ens matvanor. Vilket är synd eftersom punken och hardcoren har en sådan potential. Det är bara dumt att slösa bort energin på att bråka inbördes och hata varandra. Precis som vänstern gjort med sitt småtramsande ideologisnack.
Tycker folk att ni är töntiga när ni är politiska?
— Jag tror inte det. Om det kommer sådana reaktioner så är det från icke-politiskt folk som inte bryr sig. Däremot tycker nog en del att det är för mycket politik.
Varför är det så få band som är politiska?
— Vet inte om det stämmer. Både och kanske, det skulle ju behövas fler. Men å andra sidan tar ju hela hardcorerörelsen ställning på något vis, även om få band är uttalat politiska. Vilket kan ha att göra med att man kanske inte tycker sig ha koll på politiken eller därför att man inte vill fastna i något fack.
— Men det är ju faktiskt världen utanför rörelsen som är viktig. Jag tycker att det är skitviktigt att organisera sig. Man kan ju göra mer om man är tio än om man är två. Sen kanske man inte behöver köpa hela åsiktspaket bara för att man organiserar sig. Det viktiga är ju praktiken, att man organiserar sig för att slåss i konkreta frågor.
Finns det några förutsättningar för en ny, radikal musikrörelse?
— Ja, definitivt. I Umeå finns det just nu fyra uttalat anarkistiska och socialistiska straight-edge och veganband.
Vad innebär Straight edge- och veganrörelsen för dig?
— Att vara drogfri är skitviktigt, det och veganismen är grunden för mig. Men naturligtvis kommer man inte att rädda världen genom att bara vara straight och vegan. Folk kan ibland bli så fast i de här grejerna och glömmer till exempel bort att det bara för tillfället finns 111 hemlösa i Umeå.
— Tittar man på Refuseds texter så handlar faktiskt 30 av 40 om antikapitalism och revolution, och bara en om veganism. Det är väl bara så att veganismen är en personlig prioritering för mig, även om man alltså inte kan kämpa för djurens rättigheter utan att kämpa mot kapitalet.
Varför drogs du till anarkismen?
— Jag måste säga som en kompis i bandet Randy sade till mig; jag blev inte anarkist, jag var det redan. Sen runt 1989 började jag hänga med några kompisar som var anarkister och började läsa lite om det, och fick lite mer kött på benen, så att jag kunde förklara bättre vad jag redan tyckte och kände.
Tycker du att relationen musik och politik är svår att få ihop?
— Nej, allt du gör är politik, även om du till exempel super.
Hur länge har ni hållt på med Refused?
— Sedan 1991.
Hur tycker du att er musik har utvecklats?
— Ja, typ, vi har spelat hardcore ända sedan början. Det är väl bara det att vi gör det tusen gånger bättre nu.