Franke är två bröder som flydde från småstadstristessen i Karlskrona till Göteborg, skaffade några musiker och spelade in den bästa debutsingeln på svenska sedan ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg”, fast med den svartaste av texter och det larmigaste av gitarrmangel, som kommer att hålla dem på behörigt avstånd från ”Allsång på Skansen”. Föga överraskande har sångaren ”Moz” (Morrissey) tatuerat i gotiska bokstäver över magen.

Medlemmar:
Niklas Franke (sång)
Fredrik Franke (gitarr)
Ramo Spatatovic (trummor)
Alexander Hall (bas)
Pontus Wallgren (gitarr)

Influenser?
Vår låga sociala status.

Favoritskivor?
The Falls ”Are you a missing winner”, John Cales ”Fear”, Cocteau Twins ”Head over heels” och Nicos ”Desertshore”.

Favoritfärg?
Svart.

Varför heter ni som ni heter?
På grund av vår farfars far, Petrus Franke.

Vad är rock’n’roll?
”Race with the Devil” med Gene Vincent.

Vad handlar era låtar om?
Livsångest.

Vilket är det bästa råd ni fatt?
”Don’t eat stuff from the sidewalk, no matter how good it looks” — The Cramps.

Vad säger ni mellan låtarna?
”Varsågoda”

Vad dricker ni före giget?
Bacardi rom respektive Becks.

Vad skulle ni göra om ni inte gjorde det här?
Förstår inte frågan.

Hur låter framtidens rock?
Bedrövligt. Rock handlar om NU!

Hur ofta repar ni?
Tisdagar.

Ert hittills bästa gig?
Alltid nästa spelning.

Vad vill ni skriva en protestsång om?
Vi skriver bara protestsånger.

Hur högt spelar ni?
Det stavas F-R-A-N-K-E.

Favoritackord?
C-moll