Det råder ingen tvekan om att Cardigans kan ta åt sig större delen av äran för att Tambourinestudion i Malmö har blivit ett begrepp i en stor del av världen, men Nina & Co är som bekant långt ifrån de enda som spelar in där. Deras framgångar har öppnat dörrarna för otaliga andra band, däribland Eggstone, Dipper – och Freewheel.

Stockholmsbaserade Freewheel har under Cardigansproducenten Tore Johanssons överinseende spelat in sin första fullängdare Starfriend, som släpptes nyligen. Med tanke på detta är det inte särskilt konstigt om associationerna till studions välbekanta sound är tämligen givna. Men det har bandet inget särskilt emot, tvärtom är de rätt glada över att bli förknippade med något av så pass hög kvalitet och hipfaktor.
– Absolut, det är helt ok med mig. försäkrar sångaren Ulf Turesson. Jag gillar ju Tambourinesoundet. Fast jag tycker nog inte att vi låter så väldigt mycket Tambourine som de andra banden i stallet. Det stinker inte riktigt lika mycket kitsch om oss. Däremot har vi en ganska snygg produktion, vi låter så pass vanliga att vi är ovanliga.
Freewheel fyller ett tomrum nu när singer/songwritergenren äntligen blivit ett begrepp även här i Sverige. Bandet är något av pionjärer på området, menar han, och tillägger att publikpotentialen är enorm.
– Ja, till och med mina föräldrar gillar vår platta. Sedan tror jag vår tid har kommit nu i och med att hardcoren och alternativebagen tycks ha fyllt sin kvot vid det här laget. De mellan 20–40 känner associationerna och ironin i vår musik och har råd att köpa ett par plattor då och då för att förgylla tillvaron.
– Men det är inte precis någon partymusik?
– Nej, det är ju som sagt låtskrivandet som gäller för oss. Och därför valde vi att köra med de här avskalade arrangemangen. Det är rätt mycket ”sitta- och lyssnamusik”. och det har färgat av sig på texterna. Jag tycker vi har en oerhört personlig touch.
Personlig touch i all ära, men inspirationskällorna består trots allt mest av idel ädel låtskrivaradel såsom Beatles, Bob Dylan, Neil Young, Ted Gärdestad och Gilbert ’0 Sullivan. A andra sidan kan ingen påstå annat än att Freewheels sound är rätt eget. Själv påstår de att poängen är att de inte arbetar efter något koncept. och det är det som är det intressanta i sammanhanget. Fast egentligen har förstås Freewheel inte haft samma konceptlösta sound hela tiden. Vid starten för tre år sedan under namnet Excuse lät det betydligt rockigare.
– Ja, men skillnaden var inte milsvid. Däremot handlade det om att våga bli mjukare och göra mer akustiskt. Alla är så vana vid att pop ska vara så satans stökig jämt.
Turesson borde veta. Han harvade många år på Lunds och Malmös lokala rockscener i olika mer eller mindre okända konstellationer innan Tore Johansson erbjöd honom platsen som gitarrist i soulbandet Lady Lynette & The Spokesmen 1991. Vid sidan om uppmuntrades Turesson att skriva egna låtar, och detta i sin tur ledde till att han flyttade till Stockholm och bildade ett eget band.
– Sedan spelade vi in några låtar med Tore, och en av dessa hamnade så småningom på en Tambourinesamling avsedd för Japan.
– Och sedan fick ni tydligen kontrakt på ett litet bolag i Japan?
– Ja, det gick väldigt snabbt. Vi gav ut en Ep och ett album där och blev ditbjudna på turné. Det var otroligt kul. Fansen är roliga där, de vet precis hur de ska uppföra sig för att man ska må bra. Vi är sådana verklighetstorskar här i Sverige så man undrar hur det egentligen står till när de bara står där och skriker.
Turesson och hans kolleger, tonårskamraten Niklas Fransson, dennes polare Fredrik Dahl och Håkan Bacchus är enligt den förstnämnde alla personer som aldrig haft ett ”redigt” jobb. Det enda de kan göra är att spela. Vi är dömda till musik, som Turesson uttrycker saken.
– Det som fick ihop oss var att vi alla fyra drömde om att ha ett eget popband där vi inte backade upp någon annan. Fast vi fick komprimera ”popbandsprocessen” eftersom vi hunnit bli över tjugofem, och utvecklat stora identiteter. Det har varit mycket bråk, men det har det varit värt.
– Men händer det inte ibland att släkt och vänner frågar när ni ska lägga av och bli vanliga Svenssons?
– Jo, när Niklas träffade en barndomskamrat för två år sedan fick han frågan när han skulle bli vuxen, och då blev det onekligen lite tyst. Det blev rena Lars Norénstämningen, ha ha ha.

#2/98