På scen ser han ut som om han skulle kunna svälja hela micken med stativ och allt, i ett enda gigantiskt glufs. Ögonen stirrar och den långa gängliga kroppen svajar som en orm i något som verkar vara motorikens kamp över balansen.

Stefan Sundström är en tvåbarnspappa i 30-års åldern, om man skall uttrycka det enkelt. En pensionerad punkare, en själslig proggare och en jävel på att sjunga. Stefan har alltid skrivit sina egna texter och på senaste tiden har han och bandet Apache plötsligt uppmärksammats utanför de trogna kretsarna på vänsterhaken i Stockholm. I tidningarna har han kallats för rännstenspoet och vissa har velat klassa honom som en ny Cornelis.

– Ja, det är ju inte klokt! Cornelis var ju otroligt bra men Cornelis är ju Cornelis och jag är ju jag. Ett tomrum behövde väl fyllas och plötsligt blir man en uppmärksammad pryl bara för att några marknadstyper på DN tycker att man passar in i tiden.
– Spelat har jag ju gjort ända sen vi hängde på Oasen -78,-79 och man kallade sig för punkare. Egentligen ville jag vara Mick Jagger fast jag samtidigt hade mina politiska idéer. Jag ville ju att tjejerna skulle tycka om mig och när folk sa att jag liknade Mick Jagger var klart att man hängde på — i 180 — och drömde om brudar och skivkontrakt. Samtidigt mitt i allt detta hade man något slags trots: Att aldrig skicka in några demos till något skivbolag. Istället drömde vi att dom skulle komma på sina bara knän och be oss och sen skulle vi slå sönder skivbolag och sånt — men dom kom ju aldrig.

– Nu lirar vi på “Sista Bussen”, ett litet bolag som Marke har hand om och det kontoret är det ingen ide att slå sönder för det har han redan slagit sönder själv… ha… ha… Men det vore kul om det gick bra nu så “Sista Bussen” får ett säljande band. I och för sig sig skulle vi ha en större chans på ett större skivbolag , vi skulle slippa sköta en massa saker själva. Men att hålla på med demos och ringa och “– Hallå har ni lyssnat på tejpen…?” det känns förnedrande. Det som har hänt på senaste tiden sen vår skiva kom har ju hänt mer eller mindre gratis och det känns helt OK.

– Men det gäller att inte tappa huvudet i sådana här situationer och vara medveten om att marknadens hjul hela tiden snurrar vidare. Ibland är det inne med 60-talet, ibland ute med 70-talet och någonstans mitt i denna sjuka trend- och designsmörja kan man helt plötsligt vara “inne”.
— Delvis är det väl det vår framgång beror på nu. Det verkar återigen blivit trendriktigt med någon som säger ifrån.
– Trots det tror jag att det hela tiden finns många som verkligen söker efter ett ärligt uttryck.

– Det var det jag verkligen gillade med proggen.
– Det fanns ett mod en strävan efter att vara ärlig, att vara sig själv, som var jävligt häftigt. Vissa av dem som lirar nu kan gå och lägga sig vid en jämförelse. Nuförtiden har det mesta slätats ut, det går inte längre att höra om musiken kommer från Göteborg, Åmål eller USA.
— Samtidigt tycker jag att det är dax för lite ordentliga ställningstaganden bland dem som spelar musik. Jag vill skriva politiska texter och drömmen vore en fet rockgala mot PG Gyllenhammar & co.

— Vi behöver folk som är anti. Folk som är mot hela vår kultur med “— Heja, Heja, Berlinmuren faller. Länge leve den fria marknaden…” Man längtar efter några som gör tvärt om , bland annat är det därför jag vill lira akustiskt. Det känns skönt som en motvikt till alla likriktade datanissar.

— Så för fan. Länge leve proggen!

— Fast OK, allt var inte bra. Kolla band som Hoola Bandoola, Björn Afzelius och grabbarna. De sabbade i alla fall mina möjligheter att skriva politiskt under hela 70-talet. De tog liksom monopol på orden med sina slagordsmässiga manifest.

— För att någonting skall kännas äkta kan man inte skriva folk på näsan vad de skall tycka och tänka. Det gäller att hitta ett känslomässigt uttryck för det man känner politiskt, inte komma med en massa analyser och högtravande retorik.

— Samtidigt tänker jag fortsätta att hävda proggen, man får en kraft av att göra saker som är förbjudna. Skulle jag säga att jag är en proggare skulle folk tro att jag var en idiot, men det är bara bra för då har man passerat en barriär. Då har man frihet sen att göra vad som faller en in, eftersom man är en idiot.

— Man måste våga falla fritt, öppna sig för mirakel, våga vara pinsam. Tyvärr tror jag att det är lätt att man hämmar alla dessa saker så fort man blir känd. Så fort en grej får en form, förväntningar och blir benämnda blir allting svårare. Helt plötsligt har man något att förlora. Därför är det ju helt otroligt att framgångsmyten är så jävla stark. Folk är så tilltalade av sin egen framgång.

— Nu kanske du tycker att jag kackar i eget bo, men det slår mig att alla jag känner vill bli någonting — fast det hela tiden blir på deras, etablissemangets villkor.
— Ja tamefan, alla jag känner går omkring och drömmer om det kulturella lyftet samtidigt som de knegar på ett skitjobb. Det är som om en hel generation blivit lurad. “— Bara du tror tillräckligt mycket på dig själv så kan du nå stjärnorna.”
— Det är ju inte klokt, den här prylen är så stark att den slår ut alla kollektiva prylar.

Ja, kanske vore det bättre om vi kunde hitta fram till en egen form för hur vi vill leva och verka. Tills dess kan man ju alltid göra som några av hjältarna på Apache’s senaste skiva: “…Vi tar det jävligt lugnt och varför inte det, varför gnida och slita? Vi tar det jävligt lugnt, oss får ni aldrig me. Oss får ni inte förrns vi dör.”

Stefan Sundström & Apache-plattan kan du tjacka för 50 spänn + porto på Sista Bussen, Box 1117,14123 Huddinge. Eller på Kafé 44, Tjärhovsgatan 44 Stockholm. Kaféet är öppet må-fre 9-18.