Charmig, larmig och lite punkig mangelrock är receptet som fått svenska Sindy Kills Me att ständigt överraska sig själva.
Överraskar gör också skivbolagets historia om bandet.
Minst sagt.

Man blir lite fundersam när man läser skivbolagsbiografin över uppmärksammade svenska skrammel- och larmbandet Sindy Kills Me. Den inleds nämligen med att konstatera att bandet samlat på svenska popstjärnor som groupies (!).
Fundersam blir dock inte basisten Mari Kerola och sångerskan Pija Niemi. Rosenrasande är en bättre beskrivning.
— Va fan har de fått det ifrån? frågar de sig när vi träffar dem inför en spelning i Göteborg.
Har ni några bra? Mauro Scocco, kanske?
Retas vi.

STRÅLANDE RECENSIONER

Mari och Pija, som nu fått sällskap av trummisen Hobbe Andersson, hör dock inte. Pressmeddelandet är nämligen nedlusat med fel och diskussionen blir het. Till sist suckar de bara.
— Det här är ju löjligt, inget stämmer. Vi sprang omkring på en liten festival för många år sedan och frågade andra band ifall de ville vara v-å-r-a groupies — på skoj.
— Det här får det ju att låta som något helt annat…
Det lilla skivbolaget hade inte behövt ta i så. Sindy Kills Me är intressanta ändå. Deras självbetitlade debutalbum har precis landat i butikerna och recensionerna är över lag strålande. Så väl recensenter som publik faller helt enkelt pladask för bandets larmiga, charmiga och ibland lite taffliga skrammelrock och punkiga attityd.
— Om vi är överraskade? Självklart — vi hade väntat oss att bli totalsågade, ler Mari och fortsätter:
— Vi är ett gäng riktiga pessimister och väntar oss alltid det värsta.

NYA MÅL HELA TIDEN

I och med plattan är ytterligare ett mål uppnått för Sindy Kills Me, som får finna sig i att ställa siktet ännu högre.
Pija förklarar:
— När vi startade bandet för snart fyra år sedan var målet att spela ute. Det uppnådde vi efter tre veckor. Vi lät kanske inte så bra, men vi nådde vårt mål.
— Sedan dess har det handlat om att få göra en singel, en EP, spela på Hultsfredsfestivalen och nu sist; att få spela in ett riktigt album.
Mari bryter in:
— Och varje gång har vi varit samma pessimister. I bussen mot Hultsfred räknade jag kallt med att vi aldrig skulle komma fram — mycket mindre bli insläppta på festivalområdet!
Fjolårets Hultsfredsfestival blev dock en avgörande vändpunkt för bandet berättar Hobbe:
— Ofta hade vi bara 30 personer på våra spelningar och det var väldigt motigt. I Hultsfred drog vi en jättepublik och alla verkade älska oss.

TYNGRE OCH LÅNGSAMMARE

Albumet är producerat av Popsicle-gitarristen Fredrik Norberg. Han har också rattat de två tidigare EP-skivor som Sindy Kills Me släppt.
— Han rimmar kanske illa med oss på papperet, men Fredrik gillar verkligen vår typ av musik och bad oss faktiskt att få sköta inspelningarna.
Den största effekten han haft på bandet är förmodligen att han dragit ned tempot.
— Folk kallade gärna vår musik för punk. Idag handlar det nog mer om tidig Sonic Youth, vi har blivit tyngre och långsammare, analyserar Pija.
Textmässigt skiljer sig dock Sindy Kills Me från så väl punkens som larmrockens företrädare. De aktar sig noga för att blanda in politiska budskap i låtarna och inte ens det faktum att de allesammans är vegetarianer och veganer märks i texterna.
— Folk får väl äta vad dom vill, tycker Pija och fortsätter:
— Jag förmedlar hellre känslor och små berättelser.