[ARBETAREN] The Wannadies: Ett band i medvind

Två tredjedelar av Sverige kallas Norrland. Det är glest befolkat, men rymmer ett bestånd av rock, som faktiskt inte bara är skogsblues. Wannadies är ett ungt band från Skellefteå. Med ett fåtal spelningar och en singel har de fått stort gensvar, från både publik och musikfinans.

I SKELLEFTEÅ jobbar man på Rönnskärsverken, eller kanske Boliden Mineral, och även om Syd- och Mellansverige är överhettat så finns det fortfarande inte många arbeten att välja och vraka mellan här, berättar Stefan Schönfelt. Han är 24 år, gitarrist i Wannadies, och jobbar på mejeri. De andra i bandet är alla yngre, och jobbar i skiv-, grav-, bygg- och elbranscherna. Skellefteå är en stad med ungefär 35 000 invånare, dominerad av industrin, idrotten och en frikyrklighet som traditionellt är stark i Västerbotten.
— Och vill man inte sporta eller be så spelar man musik, säger Stefan.
Sagt och gjort. Hösten 1987 satte Stefan, tillsammans med brodern Fredrik på bas, Gunnar Karlsson på trummor och Per Wiksten som sångare och gitarrist, igång ”Den Sökte”. Ett år senare bytte de namn till Wannadies, tog in Björn Malmqvist och Christina Bergmark, på fiol respektive körsång, och spelade in en singel. Den kom i mars i år, på det lilla skellefteåbolaget A West Side Fabrication, och resulterade snart i kontakter med större bolag. Och efter en mycket lyckad och uppskattad spelning på Hultsfredsfestivalen i somras, skrev bandet kontrakt med MNW. 1 mars 1990 ska debut-LP:n komma. Snabbt marscherat alltså, kanske alltför snabbt, menar Stefan.
— Vi åker liksom bara med i medvinden.

MEN DET GÖR DE med ett stort garv, och rätt mycket distans till framgången, verkar det som. Kanske är det avståndet mellan Skellefteå och den hysteriska rockbranschens centrum som gör det, och de längtar inte bort, även om resorna blir långa.
— Det är lugnt och fridsamt i Skellefteå. Inte blir man bättre rockmusiker för att man bor i en stor stad, där togs vi nog bara upp av stressen, säger Stefan.
— I Skellefteå finns en pub och ett uteställe. Känner man inte för något av dem så är man tvungen att hitta på något med kompisarna, och det ger en bra gemenskap.
Integriteten hos ett band kanske också kan må bra av lite distans till rockcirkusen. När Den Sökte blev Wannadies bytte man ut de svenska texterna mot engelska.
— Det är svårt att motivera, men det kändes som mer rätt att sjunga på engelska, säger Stefan.
Och det är inget ovanligt bland svenska band, men Wannadies blev, i skivbolagskontakterna före Hultsfredsspelningen, erbjudna ett kontrakt med ett stort skivbolag, på villkor att man började sjunga på svenska. De tackade nej.

MUSIKALISKT befinner sig Wannadies i anglosaxiskt popland, de har t ex jämförts med australiska Go-Betweens. Men att de rör sig i en genre betyder inte att de är kopior. Singeln, med ”The beast cures the lover” och ”This time”, visar prov på ett popband med bra låtar, och betoning på sången — och fiolen. Stefan berättar engagerat om fiolens betydelse. Den har inget att göra med norrländska folkmusiktraditioner, violinisten Björn är klassiskt skolad.
— Men det känns mer äkta för oss att ha fiol än sequenser i bandet, säger Stefan.
— Och det finns stor möjlighet att utveckla musiken med fiolen. Vi bygger upp mycket utifrån den, har den inte bara som ett komplement.

WANNADIES SINGEL har spelats i radion, både i ”Bommen” och i ”Tracks”, de har skivkontrakt och borde kunna nå en rätt stor publik. Men går det egentligen att komma från lilla Skellefteå, norr om hela världen, och via ett litet bolag lyckas?
— Jo, svarar Stefan lugnt, om man spelar så bra musik som vi gör så.
Kanske det, och möjligen betyder det också en del att Wannadies har rykte som ett bra liveband. Stefan har åsikter om svenska rockbands inställning, och beteende på scen.
— Otroligt många band binder upp sig kring någon tuff kultimage, och ska leva upp till den i 190 på scenen, säger han, och fortsätter, efter att ha övervunnit sin värsta blygsamhet:
— Vi är ett glatt band, och många tycker nog att vi har mycket utstrålning, och ser ut att ha kul. Så trots namnet sysslar inte Wannadies med depressioner eller ilska i första hand, utan glädje och bra låtar. Allt med västerbottnisk distans.