Om det finns någon “independentavdelning” på den svenska rockscenen är Sator störst där. De vill inte tillfredsställa bolag med att göra hits, men deras “World” hörs på både “Tracks” och “Listan”. De är inte ute efter att sprida budskap, men har en hållning i sina grimaser mot världen. Och Sator är ett trevligt rockband som spelar de tyngsta poplåtar du hört.

NÅGON HAR HÄLLT öl över mixerbordet. Klockan är halv elva på kvällen, och Barowiak i Uppsala är fullt av folk som kommit för att se Sator, och så har någon full och glad alltså spillt ut sin öl. Sators Hasse Gäfvert springer runt i lokalen och försöker lösa problemet, medan grabbarna i publiken dansar till Pogues och gamla hårdrocklåtar. Snart går någon upp på scenen och meddelar att man ska koppla om mixerbordet, och att publiken måste gå bort från dansgolvet. Musiken tystnar, vi står längs väggarna och sitter vid borden, och kvällen börjar stanna av på ett sätt som inte lovar gott. Men tekniska problem kan lösas ibland, och Sator går upp på scenen fem i halv ett.
– Förlåt oss, säger gitarristen Chips och ler, men det var de andra tre, inte jag.
Så hörs röster från Hasses samplers, och Sator börjar kvällens rock ‘n’ roll-odysse genom den moderna världen med “Turn off the news”. Basisten Kent och Micke bakom trummorna spelar tätt tätt, och Chips lägger tunga riff på gitarren. Det är tungt utan att vara brötigt. Tungt och precist.

I GÖTEBORG, på ett kafé nära Järntorget, drar Chips och Kent Sators historia för mig. Bandet fungerar tydligen väldigt kollektivt, ofta är alla med vid intervjuer. Nu gick inte det, men både Kent och Chips talar, snabbt och vant fyller de i där den andre slutar, kommenterar frågorna och varandras svar.
Sator har spelat i nästan tio år, först som Sator Codex, sedan med dagens namn och sättning. Med sin nya LP “Stock Rocker Nuts” har gruppen rört sig mer mot rock ‘n’ roll, och minskat de tunga syntarnas roll.
Min bild av Sator har länge varit ett nästan pinsamt tufft grabbgäng, med en väl utmejslad image med skräckfilm, öl, solglasögon och skinnjackor som viktiga ingredienser.
Det skrivs ju aldrig om när man tar en hemmakväll med frugan.
Kanske är det så att journalister och andra lyssnat på musiken, hört texterna och förväxlat bilden av detta med hur mänskorna bakom är. För även om Sators musik blivit mindre tillkämpat mörk är det ofta en mardrömsvinkel de ser tillvaron ur. Texterna är cyniska och befolkas av Baby Doc, telefonerande djävlar och galna gudar. Låtarna har titlar som “Machine gun justice” och “l’m so cold without a gun”. Den senare handlar om en hemmafru som går och handlar och aldrig kommer tillbaka, och om att hon hade klarat sig med ett vapen, berättar Chips.
– Det skulle ju vara tryggt att ha ett vapen, säger han allvarligt.
Och till och med nu blir effekten likadan som när jag först hörde låten: Jag tror han menar det han säger, ett par sekunder, innan jag tänker efter och hör ironin. För naturligtvis är det så att Sator driver med attityder och företeelser, och har ironin som metod.
– Det är alltid bra att lämna en liten tveksamhet, säger Chips, men jag tror folk förstår vad vi menar. Gör de inte det tycker de knappast likadant, och då kan man ändå inte omvända någon, menar han.

NÄR MAN GRIMASERAR åt världen som Sator gör har man en viss hållning. Men Sator spelar inte för att sprida ett budskap, eller ens för att visa på det vansinne de beskriver.
– Det vi gör går ut på att få hålla på med det vi vill, och kunna leva på det, slår Kent fast. De vill inte kalla sina texter politiska, “de är bara roliga berättelser för vår egen skull”, men samtidigt talar Chips om att man måste kunna stå för texten. Vad är det de står för i “I’m so cold without a gun”?
– Att det är för djävligt med den mentaliteten, säger Kent. Men vi skiter i om någon fattar det.
– Vi talar inte om något för någon, tar Chips vid, vi skriver bara om det vi ser, eller inte ser. Eller det vi låtsas att vi ser.

I UPPSALA, vid halv ett och andra låten, sitter någon redan fast mellan scenkanten och den påtryckande publiken. Sator månar om sin publik, Chips uppmanar alla att backa. Kent hänger lite ironiskt på, och så tjatar de tills “backa då” har blivit “Baccara!” och allvaret ett flatgarv.
— Har ni druckit alkohol någon gång? Lyssna på texten och drick inte alkohol, säger Chips inför “Gruesome Sunday Morning”, en skildring av ett fruktansvärt uppvaknande efter en fest.
Han och Kent är frontfigurerna, som sjunger, presenterar låtarna med förtydligande ironier och poserar med sina instrument i rök och ljus. Micke vid trummorna är den ende som ser galen ut. Hasse växlar mellan syntar, samplers och akustisk gitarr i bakgrunden. De kör oförskräckt på.
— Här slutar vårt set egentligen, säger Chips vid ettiden, men vi är så korkade att vi fortsätter ändå.
Alla älskar det. Det blir två extranummeromgångar, gamla egna låtar och ett lån från ZZ Top, innan klockan är halv två och det är dags att hämta ut skinnjackorna från garderoben.

VAD SOM ÄR ÖVERRASKANDE och roligt med Sator är stilbrotten. De svänger på luggen till hårdrockriff, de är trevliga på Borlängemål inom en ram av svart, tufft och hårt. Och med hårdrockens tyngd, punkens explosivitet och lite samplingsteknik på toppen spelar de låtar som kan börja med ett hårdrockriff, har en vers där texten rappas, och refränger som är pop. Komplett med melodier och stämsång. Vad kallar man en sån hybrid? Kanske bara rock’ n’ roll. Jag gillar det, hur som helst.