överRocks utsände Bengt Palmers intervjuar Björn Skifs

Torsdag morgon (Telefon)
— Drrrt, drrt, drt, drrrt, drt, drt. (Det låter faktiskt så även när man slår ett “hemligt” telefonnummer.)
— Schiffz!
— Mm, hej, de e Bengt. Kommer du ihåg mej? Det är jag som är din skivproducent, det var vi som vinkade adjö till varandra i taxin i går natt vid halvfyratiden — dvs för ungefär 5 timmar se’n — efter det där långa snacket om nya LP:n, turnén i februari/mars, USA-planerna och dom nya låtarna vi skriver på och om dina kläder i Eurovisionsschlagern…
— Mmmmmm…
— Jo, det är morgon nu och du ska repetera med Blåblus klockan 11 här i replokalen på EMI och dessutom ska jag intervjua dej för en tidning.
— Du intervjua mej? Hur då? Du verkar ju veta mer om mej än jag gör själv just nu!
— OK, jag vet väl inte heller exakt hur det ska gå till, men dom på redaktionen ringde och tyckte att det var en bra idé och du vet hur svårt jag har att säga nej. Dessutom vill dom ta en omslagsbild i dag före repetitionen.
— Så jag har alltså inte alltför många minuter på mej att få ett dödstrött mellansvenskt morgonskrynkligt fejs att bli ett alldeles förbannat snyggt idolporträtt?!
— Ungefär så ja…
— Sa’ du halv tolv?
— Elva!
— Torsten Tapir!
— Sigge Välling!

Fredag (Konserthuset, Frituna Produktion AB, EMI Studio)
Det skulle repeteras i Konserthuset, det skulle fotograferas för amerikanskt skivomslag och överRock och allt gick åt h…e. Ibland får man en känsla av att det helt enkelt är meningen att saker och ting INTE SKA fungera, och när till slut en hysterisk fransk konsertpianist kommer inrusande och hotar att bussa Giscard d’Estaing på oss, backar vi ut ur salongerna mot nya uppdrag.
Björn och Clabbe sitter i ett omklädningsrum och diskuterar uppläggningen inför konsertturnén februari/mars genom Sverige. (Claes medverkar som kombinerad regissörs-idékläckar-ljusåljud-koordinator.)
— Det är svårt med dom här hitsen, du vet, säger Björn.
— Självklart är vi trötta på dem efter att ha spelat dem gudvethur många gånger. Vi måste hitta en form så att dels VI får en kick av att göra numren och dels att vi kan föra den kicken VIDARE till publiken. Man får aldrig tro att publiken har tröttnat på ens hits — då skulle den ju heller förmodligen inte infunnit sig!!
Ett repetitionstillfälle har försvunnit ur planen genom dagens förvirrade serier av omöjliga krokben. Björns ansikte mörknar: — Det här får innebära att de kommande repetitionerna måste bli ännu stenhårdare. Den här turnén är så otroligt viktig när det gäller att visa — både inför oss själva och vår publik — vad vi går för, att vi inte får fuska bort någonting trots att vi som vanligt jobbar under en löjlig tidspress.
Janne, Micke, Bosse, Anders och Tommy i Blåblus nickar och mumlar instämmande.
En halvtimme senare sitter alla hos Göran Waltner på Frituna Produktion AB. Göran håller i alla tåtarna när det gäller turnéer och allt vad därtill hör. Samtalet gäller den kommande USA-turnén.
— Vi har en hel hög med frågor, säger en fortfarande sammanbiten Björn.
— Som vanligt är det väl tidspressen som har gjort att de är obesvarade fortfarande…
Och så börjar en ordrik diskussion mellan oss alla i rummet. En timme senare är de flesta punkter avklarade och alla verkar lättade över samtalets utveckling och resultat.
— Sorry, men vi måste dra iväg till studion Björn, säger jag, och tycker synd om SÅNGAREN som alltför ofta får ägna sig åt så mycket annat än SÅNGEN.
Vi skulle ändra en detalj i sångpålägget på “Michelangelo”, men finner dels att den redan pålagda sången är så bra, och dels att den lilla otydliga textrad vi hakat upp oss på går att “förtydliga” genom en rent teknisk operation.
Vi skiljs senare på kvällen och jag påminner om den där intervjun som jag ju lovade att fixa till överRock.

— Vi tar den i morgon när vi jobbar på den nya texten, föreslår Björn.
— OK, svarar jag.
— Buster Burlesk!
— Ansgar Winsch!!

Lördag (Hemma)
Björn och jag ska träffas för att arbeta fram en svensk text till “I Can Say You’re Beautiful”. Låten — en underbart fin engelsk ballad — skall ingå på nya LP:n “Schiffz!” och Björn ska också sjunga den i sin TV-show på påskaftonen. Bakgrunden är redan klar och ligger på hemma-bandspelaren.
— Känsligt det här med balladtexter, säger Björn och suger på pennan.
— Du vet den där balansgången när det gäller att kunna säga något känsligt utan att få det att låta melodramatiskt… Här i tredje raden till exempel; det vore riktigt och musikaliskt att sjunga “Liljeholmensljus”, men det är bara Povel Ramel här i landet som kan ha det med i en text utan att det står ut — liksom faller ur ramen…
— Jag undrar om folk tänker på allt arbete vi lägger ner bakom texterna? En del rafsar ju bara ner en samling fraser, och så står dom där med en sångtext. Medan vi sliter oss grå-håriga för att få texten musikalisk, rytmisk, utan syftningsfel osv.
— Kommer du ihåg när vi jobbade fram texten till “Michelangelo”? Alla idéer och ordvändningar som det laborerades med! Och se’n tycker väl folk att det är väl en ganska naturlig och enkel text… Kanske är det just då den är bra?
På kvällen är det fondue — middag hos Clabbe, dit också Benny och Frida kommer. Kvällen blir en alltigenom lyckad historia, mycket beroende på värdens råvaruinköp och det enkla faktum att vi alla trivs förbaskat bra ihop.
När vi efter ett väl förrättat Partaj skiljs frampå småtimmarna, i ett nattligt regntungt Stockholm, påminner jag Björn om den där intervjun jag faktiskt hade lovat att göra till Underkjol, eller vad tidningen nu hette. (Under kvinnoåret är väl allting möjligt? Hoppsan!)
— Vi träffas i morgon och fortsätter jobbet på texten och tar ut tonart på “Baby I Need Your Lovin'”, kvittrar en obehagligt pigg Skifs J:r och vinkar genom den bortflyende taxin.
— Ville Volym!
— Petter Patrask!

Söndag (Hemma)
Det här med att intervjua en person man så väl känner börjar verka svårare än jag kunde ana. Plötsligt slår mig en idé som användes redan på saliga Bildjournalens tid.
Jag rafsar ner en rad “lösenord” som Björn, ska få besvara med högst säg 12 ord, och serverar listan vid söndagens fortsatta arbete:

RANDY NEWMAN
En av mina absoluta favoritkompositörer. Tyvärr underskattad av mänskligheten.
FRUKOSTKLUBBEN
Okristligt tidig att medverka i!
NORGE
Svär inte!
SVERIGES RADIO
Tempo som en halt bryggarhäst!
MEL BROOKS
Rapp, galen och underbar.
JUSTERINI & BROOKS
Känner inte herrarna personligen…
HOHNER CLAVINET
Det bästa som kommit från Tyskland på många år. Fråga annars Stevie Wonder!
KVINNOÅRET -75
Varför bestämma ett speciellt år?? Hoppas bara dom fortsätter vara Kvinnor!
ENGELSK POP
Just nu lite för tung och mekanisk för mig.
EVERT TAUBE
Kan inte uttrycka mig nog lyriskt. En Svensk.
USA
Stort. Mycket plast.
ST LOUIS
Påminde faktiskt om Sverige. (Kanske för att vi då varit hemifrån 6 veckor?!)
AMERIKANSK TV
Möbelpolish, huvudvärkstabletter, begagnade bilar och frågesport för husmödrar.
ALAN PRICE
Favorit sen början av våra respektive karriärer!
ALLAN EDWALL
Absolut!
SVENSKA FOLKPARKSPUBLIKEN
Med några överförfriskade undantag, fantastisk och tålmodig!
TOM JONES
Vart har karl’n tagit vägen?
HASSE ALFREDSON
Har förlängt mitt liv med flera år!
ELTON JOHN
Fantastisk på Kåren -71! Superstar -75…
RICHARD NIXON
Den man jag helst skulle vilja stämma möte med. Och sen inte komma!

Tonarten på “Baby I Need Your Lovin'” blev C-dur, och svenska titeln på “I Can Say You’re Beautiful” blev inte fastställd. På kvällen gjorde vi en slutmix av “Michelangelo” och skildes som vanligt i ett mörkt, regnruskigt Stockholm. (Medverkar vi månne ovetandes i en Hitchcock-film?)
— Och tänk på att ni repar i morgon klockan 10, och att det är plåtning samtidigt, inflikar jag.
— Som jag känner mig nu ställer jag gärna upp och plåtar för en ny huvudvärkstablett, begagnade bilar eller en hysterisk veckotidnings föryngringskur — “före” och “efter” du vet, svarar en begripligt nog sliten Skifs.
— Ses i morgon då. OK?
— OK.
— Gugge Gobeläng!
— Ture Talong!