Säsongens andra Emanon-konsert blev om möjligt en ännu större succé än den första, inte minst vad publiktillströmningen beträffar. 700 personer hade enligt arrangörerna letat sig ut till Moderna Museet. Att evenemanget också musikaliskt blev en framgång sörjde Eje Thelins kvintett för.
Gruppen är verkligen en av de finaste kammarensemblerna i Sverige för närvarande, oavsett musikart. Det är sällan man hör fem musiker så samstämda. Om detta beror på en kompromissbetingad samarbetsvilja, om det är någon av medlemmarnas inflytande på de övriga eller om det är resultatet av en enhetlig musikantisk attityd är omöjligt för lyssnaren att avgöra, och det ligger ju knappast heller i hans intresse. I vilket fall låter samstämmigheten organisk, och det är ändå huvudsaken.
Man beklagar bara att denna stilistiska kongruens inte utnyttjas ensemblemässigt i högre grad. Inte för att medlemmarna skulle sakna intresse som solister, tvärtom. Men här, där förutsättningar för ett finstämt samspel verkligen finns, skulle man önska sig något rimligare proportioner mellan solon och ensemblepartier. Man upplever det särskilt efter att ha hört kvintetten en hel konsert. Hur välrepeterat och inspirerat gruppen än musicerar kan det inte hjälpas, att behovet av omväxling tränger sig på efter en stund.
De gamla förkättrade 78-varvsskivorna hade åtminstone en god sak med sig. De framtvingade en koncentration i formen, som säkert också hade sin betydelse utanför grammofonstudierna. Man tänkte helt enkelt i 3-minutersintervall; inom denna tidrymd var man piskad att säga vad man ville ha sagt. Därmed inte sagt att jazzmusiken åter borde tvingas in i 3-minutersformer. Men en smula mer eftertanke om hur tiden kan gestaltas vore nog på sin plats. Det är inte så förtvivlat lätt att fylla 10-12 minuter med intressanta ljud.
En annan orsak som bidrog till bristen på omväxling var den stereotypa ordningsföljden av solon. Den enda klangliga kontrastform av betydelse som denna musikform förfogar över är ju strängt taget växlingar mellan melodiförande instrument. Detta blir därför en formbildande detalj av första rangen. När man hört samma klangliga formschema ett antal gånger degraderas också detta element till ett rudimentärt bihang. Med ytterst enkla hjälpmedel hade bristen på omväxling kunnat kompenseras.
Det allra finaste samspelet hittade man mellan trumslagaren Rune Carlsson och basisten Roman Dylag. Deras lyhörda reaktioner inför vad som försiggick omkring dem tillhörde konsertens höjdpunkter. Det vore meningslöst att nämna någon av dem före den andra — de kompletterar varandra helt enkelt och utan den enes prestationer skulle den andres bli meningslösa. Deras samspel arbetar inte enbart på det rytmiska planet. Också klangligt understöder de varandra — upprepar, varierar, kontrasterar olika färgschatteringar. Trummorna som instrument har ju det vidaste registret såväl klangligt som dynamiskt och Rune Carlsson förmår verkligen med suverän behärskning utnyttja sitt instruments alla möjligheter. Hans klangliga fantasi kan gott jämföras med några av de mest framstående slagverksspelarna inom den s. k. seriösa musiken, tysken Christof Caskel och finländaren Rainer Kuisma.
Även i solistiska sammanhang gjorde Roman Dylag ett mycket starkt intryck, trots att han förekom betydligt sparsammare än de andra. Det är väl tänkbart (och t. o. m. troligt) att om också Dylag serverats i större portioner hade man insett hans solistiska begränsning. Nu var hans solon spännande mellanspel, rytmiskt raffinerade och melodiskt sällsynt välprofilerade i bassammanhang. Speciellt övertygande är hans behärskning av dubbelgreppstekniken som tillåter en melodisk linjeklyvning av nästan barockartad karaktär. Instrumentets klunsiga artikulation kompenseras på så sätt av en enstämmig polyfoni som är ytterst effektiv.
Även kapellmästarens utsökt läckra trombonespel imponerade stort. Hans uttrycksregister är egentligen ganska begränsat, men man upplever det snarare som en positiv enhetlighet än som en belastning. Kanske är också det trånga temperamentsomfånget ett medvetet konstruktivt drag. I vilket fall händer det någon gång att uttrycksområdet plötsligt sprängsmed en egendomlig »metalogisk» verkan som följd.
Övriga solister, Ulf Andersson tenor och Joel Vandroogenbroek piano musicerade väl men uppnådde knappast Dylags och Thelins klass.
Redan under den första Emanon-konserten stördes man av den stela konsertformen som föreföll påtagligt besvära Bernt Rosengrens kvintett. Fullt lika bundna verkade nu inte Thelins grupp, men fortfarande undrar man varför arrangörerna envisas med att använda en konsertform som hör till en helt annan tid och musiktradition. Vad som främst gör jazzmusiken till ett värdefullt komplement inom den, västerländska musikkulturen är inte specifika materialfrågor som rytmik, tonbildning, tonalitet osv. Det viktigaste är ändå att jazzen representerar en livsstil som tycks helt paradoxal i ett överciviliserat stressamhälle men som just därför behövs så innerligt väl. Detta består rent fysiologiskt av jazzens irrationella blandning av tidslig exakthet och bekymmerslös avspändhet. Dessa ting går lätt vilse i en konservativt fokuserande salong. Hur många musikkulturer är det egentligen som använder konsertsalar med snörräta bänkrader? Om jazzmusikerna nu har en önskan att flytta ut från danshak och näringsställen, vad är det då som säger att de måste puffas in i symfoniorkestrarnas palats?
Det finns åtskilliga lyssnare som tröttnat på den »filharmoniska» presentationen av amerikanska jazzgäster (vilket väl är en ekonomisk nödvändighet) och som i Emanon-projektet hoppats på en okonventionellare lösning av konsertformen. Och Moderna Museet bjuder på många möjligheter till en ledigare presentation av musiken. Vore det inte ekonomiskt möjligt, med det relativt stora publikunderlag som finns, att engagera flera ensembler till samma konsert, gärna spelande samtidigt i olika rum? Risken för enformighet skulle bli betydligt mindre om publiken fritt fick ströva omkring och välja bland olika ensembler, som gärna kunde kontrastera stilistiskt eller klangligt. Med den ovanligt hyfsade jazzpublik som hittills besökt Emanon skulle det knappast innebära någon risk för störande moment, i vilket fall av betydligt mindre omfattning än vad musikerna är vana vid från andra sammanhang.
Trots dessa små reservationer måste man buga sig för initiativet till konsertserien. Den utgör ett värdefullt komplement till det stockholmska musiklivet som vi knappast har råd att vara utan.