Det gick inte som många trodde. Att den tunnhåriga bop-sångaren från Martin Ljungs Notviken utanför Luleå — Gunnar »Silja-bloo» Nilsson — skulle gå gyllene vägar till mötes efter sitt engagemang på Gyllene Cirkeln i våras. Idag för han åter en tynande tillvaro som musiker i Malmö: försörjer sig och sin familj som diversearbetare i Malmös hamn, och önskar inget högre än åter få ett musikerjobb.
Den oinitierade kanske inte minns honom alls. I så fall en kort levnadsresummé: Han föddes 1925 i Luleå. Vid 16 års ålder började han intressera sig för klarinetten. Blåste först i lokala amatörband. Kom sedan till Stockholm och där Arthur Österwall. Sedan blev det engagemang hos Emil Iwring, Sören Christensen, Ove Rönn, Lill-Arne Söderberg och Allan Johansson. Den senare knöt honom till sånggruppen »Flickery Flies» 1947-51. Året därpå stod han på Carl-Henrik Norins avlöningslista i vars band han var den förste att sjunga scat-sång s. k. bop-sång. I samband med detta blev han Nalens största stjärna i och med att hans låt »Silja-bloo» vaxades på skiva och blev en storslagen succé. Den gav honom royalties fram till 1960. Sedan försvann matrisen, då bolaget bytte ägare.
I våras försökte han åter på allvar slå sig fram som sångare och musiker efter tre års depression och sjukdom. Bl. a. en stämbandsinflammation som hotade att sätta stopp för sångaren Gunnar Nilsson. Under dessa år höll han sin familj vid liv med att grovjobba på bl. a. Kockums och Plåtmanufaktur i Malmö.
Malmö-jazzklubben Le Celeste fick misstänkt sent nys om att Gunnar fanns i staden. Detta resulterade i ett par engagemang i klubbens regim. Sydsvenska och norrländska dansställen och nattklubbar frestade med fina anbud. Gunnar nappade, återfick sin forna »ambis», kom igång och skaffade t. o. m. en manager. Pressrosor ströddes över hans framträdanden. Stora uppslagna brandartiklar à la »skam att en så fin artist ska vara utan jobb o. s. v.» gjorde sitt till att reta nyfikenheten hos åtskilliga nöjes-etablissementägare. Till en början lovande: strålande Stockholms-comeback på Gyllene Cirkeln. Kedjereaktionen spred sig vidare: radio- och TV-framträdanden i bl. a. Harry Arnolds radioband och Lasse Sarris »Trumpeten». Idag är bilden något av »dagen efter rosorna.»
Det är åter en bitter och luttrad-av-livet Gunnar Nilsson man möter idag. Pressrosorna har för länge sedan vissnat. Några nya har inte tillkommit. Skäl: inga framträdanden, inga jobb. Skrämmande i sammanhanget är att Gunnar idag har lika stor förmåga att riva med sig såväl musiker som publik vid sina framträdanden, och att hans klarinettspel är lika rytmiskt och nervigt som tidigare.
Dessutom kan nämnas en klen men dock tröst i fallet Gunnar Nilsson. Efter sitt framträdande i pop-programmet »Landet runt» i P3 i oktober, överraskade han kapellmästare Wollmar Sandell, vid Sveriges Radio-TV i Malmö, i den grad att denne tänker ha honom i åtanke för blandprogram. Dock ej i jazzprogram. De dirigeras i regel från Stockholm.