Behärskas svensk jazzliv av en klan kring Arne Domnérus? Många yngre musiker hävdar det. En klan som tagit monopol på de flesta arbetstillfällen. En klan som fryser ut de unga. En klan av medelålders herrar, försiktiga, bekväma, insyltade — och rädda.
Är bilden sann eller osann? Definitivt osann hävdar i denna intervju Arne Domnérus. Den irritation som yngre musiker känner, beror till stor del på okunnighet om yrkets villkor. Och på vanliga trista missförstånd.
Men något vida allvarligare än alla kriser inom jazzen är den kris för jazzen som helhet, som pop-industrin är på väg att skapa, hävdar Domnérus.

Låt oss tala rent ut:
Motarbetas unga svenska jazzmusiker av sina äldre kollegor?
Det har sagts så.
Det har också sagts, att dessa äldre musiker utgör en klan i vilken det är omöjligt att bryta sig in. Att klanen har monopoliserat alla jobb, inte minst inom radio och grammofon. Att klanen avsiktligt, målmedvetet och utan att förtröttas, bojkottar den unga generationen.
Emanon och andra nya goda idéer till trots, så vet var och en som arbetar inom svensk jazz att det existerar en generationskonflikt. Detta behöver inte vara något onaturligt, något speciellt eller skrämmande.
Men det som man talar om, men aldrig skriver om, och det som man aldrig talar med »andra» om, är den bitterhet som präglar konflikten. Och som gör den speciell.
Äger bitterheten något sakligt underlag?
Denna strid, om det verkligen är en strid mellan två parter, rör den sig om privilegier, arbetstillfällen, prestige, konstnärliga principer? Ar det en ny men bittrare upplaga av striden mellan den »mogna» konsten och den »spontana», mellan disciplin och vitalitet, mellan kunnande och sökande — en strid mellan akademisur och förnyelse? Eller om man så vill — mellan klassiker och romantiker.
»De gamla musikerna är rädda för oss», säger några bland de yngre. »Vi har en vitalitet som de för länge sedan har förlorat.»
»Dessa äldre musiker», säger andra bland de unga, »de vill helst att svensk jazz stannar upp, för alltid, just, där de befinner sig. De skulle inte klara en omställning, en utveckling. De är alltför gamla, alltför bekväma alltför rädda för en modernare jazzkonst. De motarbetar oss för att vi skall tappa lusten och packa ihop. De vågar inte konkurrera. De törs inte ge oss chansen.»
Man talar om en klan av etablerade musiker, och som klanens ledare har man pekat ut Arne Domnérus.
— Det är fel. Jag är ingen klanledare. Det är inte fråga om någon klan. Om en musiker är kunnig, så får han vara 48 år som George Vernon eller 17 som Niels Henning Ørsted — det har ingen betydelse. Han kan vara hundra, han kan vara neger eller same eller rödhårig; vem tänker på det? Allting är en fråga om kunskap — och om respektive musikers renomé hos de programansvariga. Jag har vid några tillfällen protesterat mot spritmissbruk, mot narkotika och slappt uppträdande. Då tycks man i vida kretsar bli betraktad som corny. Den killen har inget budskap! Jag instämmer i parollen »respektera jazzmusiken». Men det måste börja inifrån; en hel del unga musiker måste upphöra med sitt bohemeri och verkligen börja respektera jazzen.
— Men även bland nyktra och rena unga musiker, som passar tiden och aldrig knarkar, finns denna inställning. Att ni stänger dem ute från jobben.
— Men då blir jag tveksam om de verkligen är musiker. För vore de musiker, skulle de inte komma på tanken. De skulle redan veta, att en musiker alltid vill spela med de bästa, med de som verkligen kan. Oavsett om dessa är gamla eller medelålders eller just gör lumpen.
Resonemanget går för en stund ut på andra spår. Fotboll, hästsport, boxning, något som Picasso sagt, något som någon sagt om skolor.
Domnérus:
— Ibland tycker jag att det är, nästan bara larvigt, när man talar om »de unga» och »de gamla» inom svensk jazz. Inom vilken som helst annan konstform skulle de, som räknas som »gamla» inom jazzen räknas till de unga, kanske som löften.
— Nej, det är inte stor spridning på åldrarna. De flesta av er är födda mellan, låt oss säga, -23 och -43.
— Och så en annan sak! Ibland är det praktiskt taget ingenting, i ålder, som skiljer mellan den som räknas som gammal och etablerad och den som räknas till de framstormande ungdomarna. Tänk på att Georg Riedel och Lasse Werner var klasskamrater i Kungsholmens läroverk! Förresten, såg du Expressen härom veckan? Ena dagen ett reportage om den unga jazzen med bl. a. »ungdomar» som Claes-Göran Fagerstedt. Och nästa dag presenterades de äldre herrarnas jazzorkester radiobandet med Eje Thelin mitt uppe bland »farbröderna».
— Du nämnde nyss Lasse Werner. Ni möttes i en TV-debatt.
— Ja, i Trumpeten. Mycket till debatt kunde det aldrig bli, jag tror vi hade fyra minuter på oss. Men en del kan man väl hinna vädra — om man är två om det. Men jag fick bara ställa en fråga, sedan tog Lasse Werner resten av tiden. Han var snabbare och pratade mera.
— Du står ganska avvisande mot hans musik, det vet jag.
— Ja, av flera skäl. Jag kan inte räkna det som konst — sedan får man kalla det vad man man vill; free form, happening, instrumental theatre eller något annat.
— Werner talade om konstnärens frihet.
— Men den friheten är en frihet under ansvar.
— Vem bestämmer ansvaret? Publiken, hans arbetsgivare, pressen?
— I sista hand gör han det själv. Jag tycker det vittnar om en oerhörd självöverskattning, att tro att varje infall man får är så strålande, så viktigt, att det genast måste förmedlas. Och ingen tanke på organisation, på helheten. Bums på varje effekt och så ta ut den till 100 %!
— Men det finns ju en, teori om spontaniteten och sanningen. Att det första uttrycket alltid är det »konstnärligast mest sanna», för att det är spontanast och friskast.
— Jag tror att det är lite mer komplicerat än så. För det första är det inte alltid som friskheten har ett konstnärligt egenvärde; den har det ofta, men inte alltid. Det måste också finnas plats för andra stämningar och uttryck. För det som är, ja, meditativt — eller något annat. Och för det andra så är friskhet inte alltid, tror jag, detsamma för konstnären som för publiken.
— Fortsätt.
— Vi tar en fras. Den är ganska knepigt uppbyggd. Det är lögn att spela den bra första gången. Man jobbar och jobbar med den. Si kan man den till slut. Och så spelar man den, flytande och fint. Och lyssnaren säger sig: Vilken lätthet, vilken festlig improvisation! Vilken friskhet!
— Hörde du Cecil Taylor när han var på Cirkeln?
— Ja. Jag fick inte ut något. En kritiker skrev, att Taylor erinrar om Webern. Det tyckte jag var rena dumheterna. Webern är långt rikare än så. Meningsfull på ett helt annat sätt. Jag förstår över huvud taget inte den jämförelsen.
— Vad tycker du om svensk jazzkritik? Du har en del åsikter om den, vet jag.
— Nja. Nej, jag är ganska tveksam mot det som skrivs om jazz.
— Den vanliga invändningen brukar ju vara; att kritikern inte »kan» sitt ämne. De danska skådespelarna säger om Klaus Rifbjerg, att han inte »kan» teater. Några producenter sa, att Harry Schein inte »kunde» film och nästan en hel konstnärsgeneration menade, att Otto G. Carlsund aldrig »kunde» konst.
— Jag vet inte. Vad som framför allt kan irritera mig, är att skribenterna ofta är långt mer dogmatiska än musikerna. Det borde väl snarast vara tvärtom. Ta den här debatten om jazzbalett som ett exempel. Detta är inte jazzbalett, skrev man. Den här musiken är inte jazzmusik. Det svänger ju inte.
— Men sedan gick Riedel in med en replik i debatten.
— Ja! Och då får han veta, att antingen vet han ingenting eller så talar han om fel saker eller så är han i affekt. Men han talade ju om den musik, som han själv och Janne Johansson hade skrivit! Kunde det inte tänkas, att han hade rätt? Eller åtminstone lika rätt?
— Eller att han åtminstone hade rätt att slippa få sin replik förväxlad med ett affektutbrott.
— Där är vi tillbaka till vad vi talade om i början. Jag tycker att det saknar betydelse, om en musiker är ung eller äldre — bara han spelar bra. Och det saknar betydelse, om man kallar en sak för funk eller blues eller hardbop eller balettmusik — bara det är bra musik. Vi stirrar oss blinda på etiketter i det här landet.
— Men free form räknar du inte gärna som god musik?
— Nej, det är ren anarki!
— Men om man betraktar det som ett uppror mot konventionella musikaliska lagar. Det har ju beskrivits så?
— Men då måste man ju känna dessa lagar först. Känna dem så väl, att man kommit att uppleva dem som fjättrar som man måste befria sig ifrån. Först då är protesten värd någonting, för först då kostar den ett pris — i smärta och självprövning. Men de som nu spelar free form, de gör det så förbannat enkelt för sig. För dem är det bara ett sätt att komma undan.
— Det finns fler argument. Man har ju också talat om att free form är ett sätt att rycka upp oss ur vanor och fördomar, att ge oss en hälsosam chock.
— Jo, Lasse Werner talade om Buñuel. Men är inte det rätt avslöjande. Mer modern är inte denna s. k. moderna jazz än att den måste hämta sina exempel från 20-talets avantgardism. Och vad är det som säger att vi till varje pris behöver den där chocken? Kan det inte vara så, att vår vanebildning är av godo? Att det är de resultat och insikter, som allt som vi lärt fört oss fram till?
— Vi var tillbaka, som du sa, vid det vi talade om i början. Och vi talade bl. a. om att unga musiker nästan aldrig förekom i studiobranschen. Men förr hette det ju ibland, att en ung musiker aldrig lärde sig så mycket som när han fick spela i ett studioband?
— Det var nog tillspetsat. Men det är klart, en kärna av sanning fanns det väl i den sortens resonemang. Men mycket har ändrats. Idag är de ekonomiska kraven långt hårdare. Det finns inte tid, studiotid, för någon att lära sig medan han spelar. Förresten, några av de unga är ju med ganska ofta nu för tiden. Eje Thelin, Rune Carlsson t. ex. Men de är inte med för att ge ungdomlig friskhet åt den färdiga produkten. Utan för att de kan.
— Men många kan alltså fortfarande inte tillräckligt. Vad beror det på? Vilken är din förklaring?
— Framför allt är det väl så, att de inte har vana att spela i andra grupper än de vanliga kvintetterna. Nästan ingen av de unga har ju någon vana från halvstort eller stort band. Sedan är det också brister i det instrumentella kunnandet och en del andra saker. De spelar för dåligt. Men det vet jag inte, om vi skall gå in på.
— Varför inte?
— Nja. Det finns alltid någon som kommer tycka att jag talar i egen sak. Någon som missförstår.
— Det finns väl alltid en hel del mänskor som vill missförstå. Men för dem kan man ju inte skriva, för då kunde man ju inte skriva alls. Men vad kan man göra åt rutinbristerna? Någon gång måste ju dessa unga musiker få en chans att förvärva storbands-rutin, annars kan de ju aldrig göra sig gällande utanför kvintetternas. ram.
— Det här är en dröm. Man i alla fall.
Man talar ju ganska mycket idag om kommunalt, musikstöd och om vilka former som är de lämpligaste för ett sånt stöd. Kunde inte detta för Stockholms del vara en bra form. Att man med kommunala medel satte upp några stora och halvstora övningsband — det räcker ju inte med bara Sunsiders!
— När ett sådant band var trimmat och effektivt, vilka arbetstillfällen kunde det få? För även om det rör sig om övningsband, så måste ju offentliga framträdanden, då och då, innebär en stor stimulans?
— Jag har tänkt på ungdomsgårdarna. Men låt mig först förklara mig närmare. Det är självklart för oss, att i våra skolkorridorer, aulor och klassrum får det inte förekomma Hötorgskonst. Det är så självklart att man inte längre diskuterar det. Alla erkänner att konsten i skolan, alltifrån väggmålningar till färglitografier, måste hålla god konstnärlig klass. Men är det inte då en våldsam självmotsägelse, att den Hötorgskonst, som aldrig får en chans i skolorna, i stället skall dyka upp, som musik, i våra ungdomsgårdar? Myndigheternas estetiska ansvar borde inte vara mindre på ungdomsgårdar än i skolorna.
— Och på ungdomsgårdarna skulle alltså dessa övningsband få en chans att framträda?
— Ja, jag tycker att ungdomsgårdarna skulle satsa mycket mer på den unga jazzmusiken!
— Men finns det inte en risk att jazzmusikerna blir utbuade? Ungdomen vill ja ha pop, inte jazz, säger pop-kapitalisterna?
— Jag skulle tro, att den dag som radion, TV:n och kvällspressens nöjessidor ägnar jazzen lika stor uppmärksamhet som popen — då kommer saken i ett helt annat läge. Först och främst är ju denna ungdomliga publik väldigt påverkbar, och ofta har de gäng som den består av inte alls några egna åsikter om vad som är bra och dåligt. Men de har en strävan att vara med, att vara moderna; och denna strävan utnyttjar branschfolket. Inom popen är den nya idolen alltid den bästa. Idolernas livslängd minskar, deras uppbackning blir samtidigt allt våldsammare — och för att försvara sin enkla musik och sina grälla reklammetoder måste branschfolket påstå, och kanske några av dem verkligen tror på det, att de bara är folksmakens tjänare. De ger, säger de, ungdomen just det som ungdomen vill ha. Som om det var ungdomen som valde! Det är show business som väljer åt ungdomen! Ungdomen har inte en chans.
— Ja, det är en motbjudande situation. Men finns det några hoppfulla drag?
— Naturligtvis. Främst detta, att när man blir 20 år garvar man som regel åt den idol man hade vid 15. Man frågar sig hur i jösse namn man kunde gå på så enkla grejer. För trots allt blir ju folk vuxna, och trots allt får de sin vardagliga smakfostran från fler håll än enbart från pop-industrien.
— Men hela frågan om pop har alltså två aspekter. En kulturell, den sätter sin ungdomliga publik på svältkost, konstnärligt sett. Och en social, den minskar efterfrågan på god jazz, minskar antalet arbetstillfällen för jazzmusiker.
— Ja. Även om långt ifrån hela pop-publiken är en tänkbar jazzpublik, så blir all musik, all musikfostran, allvarligt lidande på den förflackning och fördumning, den utarmning av smaken som en av våra effektivaste industrier, pop-industrien, kommit att uppfatta som ett livsvillkor. Ett livsvillkor som blivit en föresats, ett program!
Denne skribent tycker att en intervju övervägande bör bestå i svar på frågor. Intervjuarens egna kommentarer är sällan lika intressanta. Men det finns ibland paralleller som kan vara frestande att dra.
Om C. P. Scott, legendarisk chefredaktör för det europeiska samvete i dagstidningsform — som heter (Manchester) Guardian, sa en gång en av ehans närmaste med att spela på halvutvecklade hjärnors svaghet var för Scott en tidningspolitik, som inte ens kunde övervägas. Det var lika otänkbart som att leva på inkomsterna av en bordell.»
För pop-kapitalisterna skulle det enda otänkbara vara att leva som C. P. Scott.
— De här sakerna borde diskuteras, fortsätter Domnérus. Vi är alltid blyga för att diskutera smakfrågor; det känns lite odemokratiskt för många mänskor. Men när smaken styrs, när en minoritet i vinstsyfte styr smaken för en majoritet ungdomar — då har vi väl rätt, jag höll på att säja i demokratiens namn, att diskutera tycke och smak?
— Och forum för den debatten?
— TV. En TV-debatt »utan streck» med alla parter företrädda — pop-gubbarna, jazzmusiker, ungdom, musikfostrare, ecklesiastikdepartementet. Och så någon från radion som kan förklara för oss, hur radions oerhörda uppbackning av dålig pop går ihop med radions grundsatser om kulturellt och fostrande ansvar.
En TV-debatt för och emot pop. En debatt utan streck. Hur ställer sig hr Rydbeck till det?