FREDAGEN DEN 9 DECEMBER 2005. Det är utgivningsfest på Street i Stockholm för ”Tejp”, ett album med tidigare outgivna inspelningar med Webstrarna från åren 1986-88. Publikens sammansättning har dels känslan av intern klassåterförening med Webstrarnas 40+ polare från Uppsala, men där finns även en yngre, nutida popgeneration representerad av folk från The Jet Set Junta, Action Biker, P3 Pop, Kissing Mirrors, Sarto och Sonic. Webstrarna — Petter Eklund, Sten Tjäder, Ola Jameson och Janne Lundkvist — gör sin första spelning sedan de lade av för drygt 10 år sedan. Det är en ren one-off-händelse, ingen comeback.
Konserten låter i mina öron förmodat intakt med hur det bör ha låtit när det begav sig — både postpunkigt arty och åttiotalistiskt poserande och publikfriande — det är inga mogna, ”tidlösa” Neil Young-versioner av låtarna. Det enda jag är lite tveksam till är action painting-skjortorna (scen-klädseln), eventuellt designade av Robert Broberg. Nåväl, a good time were had by all.

Webstrarna har funnits där sedan jag var 17 år, det var 1989 och jag bevittnade en vild konsert i Borås. Ibland förstår jag inte vad jag ser hos dem, en del låtar är nästan olyssningsbart daterade, men ändå: de har funnits kvar, att återkomma till då och då. Olika skivor får revival, och på sistone har det varit den första, ”Den stora saxen”, utgiven 1985 på egna etiketten Websters värld, som under stor entusiasm har (åter)upptäckts av delar ur min bekantskapskrets. För en bredare allmänhet är Webstrarna annars mest kända för ”Moln på marken”, som var den mest spelade låten i P3 under 1992.
Webstrarna har gjort några av de bästa poplåtarna jag har hört, men det som jag ändå gillar allra mest med dem är något slags hållning. En förvirrad charm, som man annars ofta identifierar bland riktigt bra vänner. 1988 var Webstrarna veckans pophype när Kjell Haglund skrev en tvåsidorsartikel i Aftonbladet där han utnämnde dem till ”Sveriges mest spännande band” och ”Den stora saxen” till ”en milstolpe i svensk pophistoria”. 1986-88 är en period som lär vara den sämsta för svensk popmusik de senaste 20 åren, och det har egentligen inte lämnats något bevismaterial alls till eftervärlden för att styrka åsikten att Webstrarna är ett av få undantag av verkligt intresse. Tills ”Tejp”, Webstrarnas motsvarighet till skivor som Orange Juices ”Ostrich Churchyard” och Scritti Polittis ”Early”. I samband med utgivningsfesten passade jag på att skicka några frågor till the Websters angående tilldragelsen:
”Den stora saxen” kom 1985 och ”Webstrarna i kärleksgruvan” 1989. Tystnaden däremellan har, för en fan-boy som undertecknad, känts lite mystisk. Varför kom inga skivor under den perioden? Hur aktiva var ni?
Petter: Sett i backspegeln tycks det som lång tid — som alltid — men vi var hela tiden sysselsatta med olika projekt, spelningar, inspelningar. Det var ett stort band och alla jobbade med annat, pluggade — och det var alltid svårt att få ihop styrkorna, väcka dem, samla dem, repa dem, få skeppet att lyfta från marken. Webstrarna var aldrig ett rent band, vi simmade i influenser och irrade runt mycket, sökte en stil, fann den, glömde den, hittade en annan, sånt tar tid. Nya singlar inköpta, nya låtar att skriva. Popmusik handlade aldrig om att hitta en stil, styla oss, formulera kärnan… tvärtom, vi lät oss driva hit och dit. Ibland kunde vi förtvivla över att vi aldrig blev ”på riktigt” — vad nu det kunde vara. Ibland ville man bara ge upp. Men så… en idé! Telefonkedjan gick varm igen.
— Allt runt omkring oss var hemskt, musiken svällde; Bruce Springsteen, Imperiet, Tina Turner, Europe, fläskigt och läskigt. Till och med Bowie var hemsk. Chris De Burgh var kung… vi kunde bara fly in i oss själva. Framåt 86-87 började dansmusik och rap att pigga upp det hela. Wham! Aciiid. House. Curiosity Killed The Cat! Vi hade Webster-discon, ambitiösa saker med uppträdanden, rök, specialskriven musik (som bland annat blev tjejtrion Bikinis, Jannes projekt) och massvis av dagsfärska house- och danssinglar (”Stakker Humanoid” med Stakker etc…). De här åren gjorde vi många storslagna spelningar med olika teman: vi kostymerade oss som gruvarbetare, sicilianska hästhandlare, ”Bruce Springsteen”, sjömän, ”Gary Numan” etc. Folk trodde vi skulle föreställa nazister. Det var ambitiösa one-off-projekt med scenbyggen, oftast på hemmaarenan Barowiak. Spektakel, underhållning, show.
Ola: ”Folk” var i det här sammanhanget Janne Gradvall, som råkade vara i Uppsala på besök. Vi trodde att han skulle älska oss. Det gjorde han inte…
Petter: Vi tänkte aldrig på att följa upp ”Den stora saxen” själva. Vi sökte skivkontrakt för på den tiden var det vägen man skulle gå. Alla dessa refuseringsbrev… vi suckade och fortsatte framåt. Skivkontraktet med Sonet blev verklighet efter sommaren 1988. Vi kom dit, såg Jerry Williams guldskivor, gigantiska Rattle And Hum-affischer och fick höra att de saker vi VILLE göra kunde få vi göra när vi sålde lika mycket som Suzzies Orkester. Så såg Lillie & Suzzie-landet ut där Webstrarna skulle hitta sin plats. Han som plockade upp oss såg oss nog som en variant av Nina Letar Ufo. Han blev visst galen sen. Vi var så ”crazy”.
Är låtarna som släpps nu ett tänkt, ”förlorat” album, eller mer spridda, sporadiska inspelningar under en lång tid? Eller en kombination kanske?
Petter: Det var ”demos”. Vi gjorde låtar för att testa idéer, för att ha till spelningar, för att impa på skivbolag. Hela tiden nya saker. Förutom dessa 14 låtar, finns det säkert 20 stycken som vi skrev, repade ihop, spelade på konserter. Märkliga minnen av musik som lösts upp i tomma intet… ”Jag vill ha en flickvän”, ”Ba Ba Biljetter”, ”Oregon”, ”Spräck Skallen Sockersöt”, ”30 år försent”…
Ola & Sten: Visst var det demos. Men genomarbetade sådana och mycket representativa för hur vi lät mellan Saxen och Gruvan. Så på sätt och vis är det en ”förlorad platta”; det var så här vi lät just där och då.
Vilka band, eller vilken scen, kände ni samhörighet med på den tiden?
Petter: Prince (+ Minneapolis-scenen) löste upp allt gammalt depprock-mög. Framför allt var det ”Purple Rain” med sin excentriska pop-funk som inspirerade. Vi var helt galna i den skivan. Pet Shop Boys anti-rock-hållning, Scritti Politti, Depeche, The Associates, A-ha, The Smiths, Bryan Ferry (”Don’t Stop The Dance”-beatet gick över i ”När hela världen går till sängs” till exempel). Samtidigt hängde Wire-influenserna kvar. Vi gillade patetiska grejor som Gary Numans alla försök till cred. Spandau Ballet inspirerade som comedy act. Marc Almond — sådant som glittrade överdrivet. Svenskar? Minns inga som jag tyckte om. Orup blev befrielsen ur Imperiet-möget.
Ola: Problemet — och charmen, kan jag tycka — med Webstrarna var alltid att vi gillade allt. Från Led Zeppelin till ABC, via punk och artrock. Allt skulle ner i samma mixer. Och det funkade ibland och ibland inte. När det gäller svenska influenser stod ju Reeperbahn i en klass för sig vad det gällde vår dyrkan, men annars var det ganska tomt på den här tiden. Men Di Leva var kul och inspirerande… ”På ett fat” är ett mästerverk som jag minns att vi var rätt avundsjuka på.
Hur var det för er att lyssna på och gå igenom detta nästan 20 år gamla material?
Petter: En mix av jubel och genans. Tiden har gått så långt att vi nu har distans, har kommit över allt man ångrade. Vi ser dem som de utkast och skisser de är. Ofullbordade, perfekta eller drömlikt lovande. Vissa grejor var bara trevande, till exempel en av våra temalåtar ”Webster Messiah” som kunde blivit riktigt toppen med en ordentlig text. Den fick ligga kvar i arkivet. ”Du är liten och söööööt, kastad från ett stegelhjul…” etc. What?
Ola & Sten: För oss drar det mer åt jubel. Det här är Webstrarna som bäst. Utan nervösa skyddsnät. Det låter eget och på många sätt mycket mer tidlöst än det vi gjorde senare.
Webstrarna förändrades ju en del musikaliskt. I vilken relation står den första eran till den senare?
Petter: Den stora förändringen kom med datorn 1990. Då ”behövdes” inte alla medlemmar som musiker. En stor lättnad. Folk droppade av. Gjorde annat. Vi som ville skriva låtar och utveckla musiken drog stolarna närmare datorn. Janne Lundkvist blev nu ett centrum i skapelseakten. Han tog emot alla idéer som slängdes mot samplern och datorn. Vi andra satt i soffan och käkade mackor, spelade maj-ackord och klottrade på lappar. Det blev mera kontorsaktigt, lättare, lite tristare kanske, men man nådde musikaliska resultat mycket mer bekvämt! Det gamla analoga, organiska Webster-soundet försvann. Datoriseringen utvecklades snabbt. Sen fick vi Kristoffer Wallman och Magnus Frykberg och grabbarna till hjälp. Då var vi plötsligt uppe i ljudens Formel 1-fil, även om vi var gamla Webstrarna innerst inne. En gång frågade vi en ljudtekniker om vi var det klantigaste band han hade spelat in. Han funderade. Svaret blev: ”Bara Factory var klantigare”. Vi tog det som en komplimang. Har alltid misstrott känslan hos musikertyper.
Ola: Så här i efterhand tycker jag att den här perioden Webstrar är bäst. ”Mellan måndag & tisdag” kan jag nästan inte lyssna på. Den är trendnervös och överputsad. Men vi hittade tillbaka till nåt på ”Om alla andra dog”. Samma respektlöshet som på de här tidiga inspelningarna, till exempel ”Kurre”. I mitt tycke tappade vi något som var stort, roligt och eget när vi blev för bundna till datorn och programmeringarna. Nervositeten sipprar genom mycket av det vi gjorde runt 89-90-91. Det var som att vi skämdes för att vi var så där klantiga som Petter säger — när det i själva verket kanske just var klantigheten som var nyckeln till gudomligheten.
Sten: ”Mellan måndag och tisdag” är en bra popplatta och en tydlig och bra representant för sin tid. Men musiken på ”Tejp” är mer vågad. Art på riktigt. Vi vågade oss ut på slak lina mycket mer och tack vare det känns materialet tidlöst.
Är ni medvetna om att ”Den stora saxen” fått ett stort rykte senaste åren, inte minst genom nedladdning/spridning på till exempel Soulseek och andra nätverk?
Petter: Ingen aning om det. Jag tror den är helt bortglömd. Jag har inte hört den sedan… 1989 typ. Det jag är stolt över är hur vi obekymrat slängde in alla idéer vi hade. Bowies ”Low” var ett ideal. Vi gjorde ofta låtarna från grunden: först trummor, sen bas, sen allt annat. Bas — Överbyggnad!! Ska be Sten bränna ett Saxen-ex.
Ola: Jag tycker att Saxen… är bättre i tanken än i verkligheten. Jag håller med om den där stoltheten som Petter pratar om. Det var enormt gutsy av oss att göra allt själva och bara ge ut det. Där fanns inte tillstymmelsen till nervositet… vilket kanske hade varit bra i lagom dos.
Vad gör de före detta Webstrarna-medlemmarna idag?
— Petter är frilansskribent. Ola är diversearbetare. Janne har egen studio, gör låtar, spelar in och grejar (som vanligt), bland annat bakgrunder till IDOL. Sten är Sten.