KLUBBEN VOLUPTÉ I STOCKHOLM i början av september. Unai spelar sin minimala popanslagna techno i den lilla lokalen. Han fingrar på sin laptop, rattar på mixerbord och sjunger låtar från det kommande albumet “A Love Moderne” medan publiken svajar fram och tillbaka där de står och tittar på. De första tre-fyra låtarna smälter in i varandra, med beats som aldrig slutar och varken Unai eller publiken slutar svaja till takten. När det för första gången blir tyst mellan två låtar så startar applåderna. Unai, eller Erik Möller som han heter, skrattar och nickar ett tack innan han startar nästa låt. Och just där fryser vi bilden.
Eriks skratt är nyckeln till 2005. Skrattet som applåderna framkallar är nämligen inte det förlägna skratt som blyga indieband tar till som skyddsmekanism när de blir uppskattade. Inte heller är det något av de självsäkra skratt som man brukar se från superstar-DJs på superklubbar när publiken exploderar till någon hit. Erik skrattar till förvånat. Man kan se att applåden överrumplar honom, att den är något som han inte förväntat sig och som kanske är lite svår att hantera. Ett skratt som varade en halv sekund blir därför också en talande symbol för denna nya era, när poppubliken hittat till technon och behandlar den som pop. På de dansklubbar Erik spelat på sedan mitten av nittiotalet är det aldrig någon som skulle applådera hans framförande. Där är ett liveset oskiljbart från ett DJ-set, mer som ytterligare bränsle för folket på dansgolvet att förbränna.
— Det har blivit en sån markant skillnad, säger Erik. För några år sedan hade det varit otänkbart att spela techno på en popklubb. Jag är van att folk dansar och inte märker så mycket vad jag gör, men nu kommer jag till den typ av indiepopklubbar som jag hängt så mycket på och upptäcker att folk är där för mina spelningar som om det vore vilket popband som helst. Det är en bisarr känsla när publiken klappar händerna och tittar på vad jag gör eftersom jag är van vid klubbsyndromet där folk inte bryr sig om vem som står på scen. Det är väldigt roligt att få nå ut till den här nya publiken.

Något har hänt, och kanske är denna skiftning i vem som lyssnar på vad nyckeln till att Unai med det kommande albumet kan få en publik i Sverige som motsvarar den han har i Tyskland.
Våren 1996 kom tredje numret av Popangelov, ett ambitiöst fanzine mitt i den kokande swindiescenen som släpptes med ett kassettband där artisterna i numret representerade med demoinspelningar. På den tiden lyssnade jag mest på Orbital och Underworld och hade väl egentligen aldrig känt mig särskilt hemma i den renodlade skrammelpopsvängen. Med på kassettbandet till Popangelov #3 fanns Unai representerat med låten “Objectif Lune”, en atmosfärisk technosak som blev ett slags uppvaknande för mig. Det var med den låten jag förstod att det faktiskt inte bara var rakade engelsmän som gjorde elektronisk musik utan att det hände saker på hemmaplan också. Jag skrev ett brev till Erik och fick en demotape tillbaka. Vi brevväxlade några vändor och tappade sedan kontakten. Inte förrän 2001, när Unais första album “Rebel Swing” var nominerat för en Grammis, hörde jag talas om honom igen. Inte förrän den där kvällen på Volupté hade jag pratat med eller träffat honom på riktigt.

Tre veckor efter spelningen på Volupté åker jag till Uppsala där Erik bor. Det är en lite speciell resa. Det är märkligt att göra ett reportage om någon som man känt vid namn så länge men egentligen inte vet någonting om. Det enda jag vet är att det är en oändlighet mellan den lite drömskt abstrakta dansmusik jag hörde 1996 och den minimalistiska, poppiga technon som jag hörde på Volupté. Något har hänt också där.
— Både Unai och mitt andra projekt, Spinform, var väldigt abstrakt musik, berättar Erik i den gamla hostande Mercedesen han hämtar mig med på stationen. På nittiotalet var det något slags race för att göra allt så futuristiskt som möjligt och jag kopplade alltid samman det med att det skulle vara abstrakt. Runt 1997 började jag övergå till att göra mer renodlad minimalistisk techno.
Denna minimala fas ledde till att flera tyska bolag gav ut Unai. Runt 2000 släpptes tolvor på bland annat Raummusik i Frankfurt och Substatic i Köln (som nu upplever en pånyttfödelse i och med den allmänna Köln-peppen). Men Erik har aldrig stått och stampat på samma plats någon längre tid och albumet “Rebel Swing” från 2001 var långt ifrån den minimalistiska technon.
— Jag var jävligt trött på musiken jag hade gjort fram tills dess, så med “Rebel Swing” så ville jag göra något helt nytt, säger Erik. Det albumet var inspirerat av dub och blev mer ett sparsmakat album för hemmalyssning än för klubben.

Erik tar mig till en gammal plåtverkstad som några vänner till honom köpt och byggt om till en slags mötesplats för kreativa bekanta. Stället ligger avsides i ett industriområde men har byggts om till att bli ett ställe för inspirerande arbete. Det första som installerades var naturligtvis en bar. Sedan tillkom en liten scen, ett loft med kontorsplatser och flera av de inre rummen renoverades för att husera olika typer av projekt. På kvällen ska det bli fest här och det är synd att det är höst för att dansa här medan soluppgången bryter in genom fönstren i taket måste vara något extra.
Det var i ett rum här som Erik spelade in sitt nya album, “A Love Moderne”. Det är ett makalöst bra album som i mitt tycke överskuggar allt som Unai släppt tidigare. “A Love Moderne” är extremt snyggt producerad techno med tydlig popkänsla. På det nya albumet sjunger Erik själv över låtarna och ger det en väldigt personlig känsla.
— Det var inte så att jag plötsligt kände “Oj vilken bra röst jag har”, skrattar han. Jag ville spela in sång och hade inte någon sångare som jag ville jobba med. Risken med att ta in andra sångare är att man lätt hamnar i det traditionella housefacket med någon diva som står där och lägger opersonlig sång. Då gör jag det hellre själv och så får det låta lite ruttet i så fall.

Kanske är det tidens tecken. Kanske är det det mest naturliga att göra för en producent som tidigare arbetat med det abstrakta och det minimala: dansgolvsdängor som går att sjunga med i refrängen till. Klart är i alla fall att Erik med sitt Unai nu tar steget ut från anonyma tolvor till att bli en person och popstjärne-material på ett helt annat sätt än han varit tidigare.
— Det klassiska ravepartyt stammade ur Den Anonyma DJn medan den nya generationens dansmusik på något sätt har släppt det där opersonliga, funderar han. Du vet vem Justus Könckhe är, det är inte bara ett namn på en affisch. Även musiken i sig har blivit mindre anonym. Säger du att du gillar ett bolag som Kompakt så vet de flesta vad du menar men egentligen har de ju så otroligt varierad stil, från schlager till DJ Kozes mest brutala techno. Så var det inte på gamla vanliga traditionella technobolag. DJs köpte tolvorna olyssnade för de visste hur det lät när ett visst bolag släppte. Stod det på en affisch att det var acid-trance en hel kväll så var det fanimig acid-trance hela kvällen. Idag är det inte så längre, alla utvecklar egna stilar och jag tror det går hand i hand med att anonymiteten minskar.

Att lyssna på Unais “A Love Moderne” är att lyssna på Något Annat. Det går inte att höja pekfingret och säga vad det låter som. Låtarna befinner sig både på ett dansgolv och hemma på förfesten, som en sorts blyg techno som står och stuffar i ett hörn hellre än slänger händerna i luften i mitten av dansgolvet. Det är väldigt utmanande och vågat för Unai bryter klubbmusikens konventioner. Om du som DJ ska spela Unai ska du inte förvänta dig tre minuter av baskagge för att kunna sätta taktmixen.
— Det bisarra är att jag inte har så mycket kontakt med själva klubbvärlden. Jag har gjort dansmusik hur länge som helst men jag har bara gjort dansmusik så som jag uppfattar den och så som jag gillar den, utan att ta hänsyn till formregler för hur det ska funka på dansgolvet. När jag är i Berlin och Köln så tycker de flesta där att det bara är roligt att jag experimenterar med formen på det sättet. Och de skivbolag jag varit i kontakt med tycker det är en merit att låtarna har lite konstiga uppbyggnader. Däremot så möter man i Uppsala och Stockholm det där traditionella DJ-snacket. “Varför har du intron på låtarna?” Jag klarar inte av hela den där ändamålsenliga bruksmusikgrejen.
Och kanske är det där någonstans som oklarheten kring musikens plats framkommer. Erik har trots sina många år som klubbmusikproducent fortfarande ett hjärta kvar i popmusiken och tycker det är en självklarhet att låtarna ska ha intron istället for att börja med tre minuter taktmixvänliga trummor. På samma sätt arbetar han med albumformatet som ett klassiskt album där andra DJs släpper ett gäng tolvor och sedan pliktskyldigt ger ut en oinspirerad — och ofta väldigt osammanhängande — samling. Unai släpper hellre album och plockar de bästa låtarna därifrån till tolvor med remixar, som traditionella singelsläpp.
— En del verkar ha en liten mätare som går upp hela tiden för varje tolva de släpper. Sedan när mätaren står i topp så är det dags att släppa ett album med tolvorna och “two new exklusive tracks”. Jag gör inte så, för jag gillar albumformatet. Till och med när jag gjorde abstrakta minimalistiska grejer ville jag att de skulle presenteras som ett gammalt popalbum som man vill lyssna på om och om igen. Jag vet många kollegor som säger “äh, det spelar ingen roll i vilken ordning låtarna ligger på skivan, lägg den största låten först”… Men jag kan inte tänka så. Att säga så är samma sak som “Varför har du intron på låtarna?”

På kvällen fylls den gamla plåtverkstan av Uppsalas “electronicamaffia”, som Erik kallar den. Differnet och Unai spelar skivor, ena halvan av Boy Robot firar födelsedag och alla samtal verkar oundvikligen leda till Mr. Oizo eller den gamla technoklassikern “Poing”. Erik berättar att Achim Szepanski som driver Disco Inc (tidigare Force Inc/Force Tracks) där albumet ska ges ut mailat honom och frågat om han inte vill göra en cover på en låt som Erik aldrig hört. Erik frågade varför han ville ha just den låten och Achim förklarade att låten känns som den skulle bli grym med Unais sound. Oavsett om det blir något av det eller inte så träffar det mailet huvudet på spiken om varför “A Love Moderne” kan bli hur stort som helst: Unai har en alldeles egen plats där bara Unai finns, ett distinkt sound som stretar mellan minimalistisk techno och perfekt popkänsla.
I dessa nya tider när popkids står och applåderar technoakter medan technopubliken dansar till Justus Könckhes schlagers kan en sådan egenhet vara en producents viktigaste tillgång.